Hoppa till huvudinnehåll

Ulrika Bengts: Anteckningar kring filmregi

Filmregissören Ulrika Bengts porträttbild
Filmregissören Ulrika Bengts under inspelningen av Lärjungen, som var Finlands Oscarskandidat år 2013. Filmregissören Ulrika Bengts porträttbild Bild: Stefan Bremer Stefan Bremer,Ulrika Bengts,Lärjungen

Den här veckan har det i många sammanhang talats om regissörens makt, som om regissören vore envåldshärskare i en följsam, strukturerad omgivning. Makt innebär ansvar, men ansvar innebär inte alltid makt.

Jag är filmregissör. Sedan 28 år är det mitt yrke och min konstnärsidentitet.

Den senaste veckans avslöjanden och därpå följande kommentarer har gett en bild av mitt yrke som jag varken känner igen eller omfattar. Det har tvingat mej att tänka efter: Vad är filmregi egentligen?

Det här är vad jag har kommit fram till.

Titta, de rör ju på sej!

Det är september 1986 och vi gör vår första film på filmskolan. Uppgiften är densamma som för varje årskull: två personer ska resa ett tält.

Avsikten är att vi ska öva samarbete men det bryr vi oss inte om. Vi får ju äntligen filma! Vi ska göra en fantastisk film! Så blir det ju inte. Men jag minns euforin när jag såg vårt verk på vita duken: - Titta, de rör ju på sej!

Den känslan finns kvar inom mej.

Makten och härligheten

Vi gör ett raskt tidshopp till mars 2018, med siktet inställt på långfilmsinspelning.

Vi hoppar över de tidsödande och osäkra faserna finansiering och förproduktion. Det är trista saker. De flesta filmer blir ju ändå aldrig gjorda. Eller så tar det tio år att få manuset i produktion.

Så vi tar och retuscherar verkligheten lite; det är ju trots allt fiktion vi jobbar med.

Alltså: det finns klirr i kassan, inspelningsplatserna är klara, skådespelarna redo och ett femtiopersoners team står berett när regissören stiger in, fri att förverkliga sin konstnärliga vision.

Nej, vänta lite. Vi backar filmen.

Vi befinner oss ju i Finland, där långfilmer i regel är underfinansierade och finansieringsbeskeden kommer i sista minuten.

Under tiden har de som tillfrågats om att vara med i produktionen levt i osäkerhet, en del har kanske redan hoppat på andra inspelningar, filmfolk har ju också hyror.

Antalet inspelningsdagar är på miniminivå men effektivitetskraven på maxi. Inspelningsteamet sliter i sin svett.

På grund av oklarheten i budgetsituationen är förproduktionen i en enda röra och inspelningen troligtvis underbemannad. Kaos råder. Men vi får ju filma i alla fall.

Klockan styr inspelningen. Här är tid bokstavligen pengar, minutpriset går att räkna ut. Antalet inspelningsdagar är på miniminivå men effektivitetskraven på maxi. Inspelningsteamet sliter i sin svett.

Och där står regissören, arbetsledaren och visionären. Sliten mellan kvantitativa krav och kvalitativa ambitioner, övervakad av sin producent.

Varför öda tid på sånt här gnäll, kanske ni tänker.

Jag gör det eftersom det den här veckan i så många sammanhang talats om regissörens makt, som om regissören vore envåldshärskare i en följsam, strukturerad omgivning.

Makt innebär ansvar, men ansvar innebär inte alltid makt.

En flygande cirkus

Jag tror att de flesta som söker sej till filmbranschen gör det i längtan efter att skapa tillsammans med andra människor. Visst låter det härligt? Att tillsammans med andra, som brinner för samma sak, skapa en värld, för andra att ta del av.

Och det är härligt, det underbaraste som finns. När det fungerar.

Förutsättningarna för att en inspelning ska rulla är att förarbetet är ordentligt gjort, det finns tillräcklig tid att förverkliga de uppställda målen och sammansättningen av arbetsgruppen fungerar. Eftersom det här är budgetfrågor är det inte regissören som bestämmer över dem.

Det gäller för alla att trycka ner sin inre undersergeant

Men en sak står i regissörens makt att påverka: stämningen på inspelningsplatsen. En trygg atmosfär ger teamet möjlighet att fokusera på sina arbetsuppgifter. Vänlighet gör att gruppen orkar. Det gäller för alla att trycka ner sin inre undersergeant och det är regissören som anger tonen.

Jag vet inte hur många gånger jag i Finland fått höra ”att göra en film är som att ligga vid fronten.” Det är givetvis bullshit. En tydlig arbetsfördelning innebär inte feodalism. Vem vill jobba i ett klimat av skräck?

Ingen, framför allt inte den som leder, och därför är beroende av alla andras insats. Filmregi handlar långt om att hålla stress och oro stången. Det är inte svårt att skrika, konsten är att låta bli.

Krigsmetaforen provocerar mej, inte minst för att jag mött tillräckligt många wanna be-militärer under mitt arbetsliv. Så jag tänker så här: mentalt ska varje inspelningsdag vara en fest.

Vem vill jobba i ett klimat av skräck?

Vi som står här har kämpat hårt för att ta oss hit, till inspelningsplats. När kameran rullar ska vi banne mej se till att njuta av det. Konst som skapas utan glädje får lätt en bitter eftersmak.

På en filminspelning är varje dag en premiär. Livskänslan är oerhörd. Vetskapen om att det här ögonblicket, som vi just nu delar, aldrig kommer tillbaka.

Paradoxen i regirollen

Regissören är den som känner den ännu icke-existerande filmen bäst. Det är den helhet som regissören gestaltat inom sej som inspelningen ska förverkliga. Visionen påverkas, fördjupas och förbättras tillsammans med de andra medlemmarna i arbetsgruppen.

Regissören är långtifrån ensam konstnär på inspelningsplats men det är regissören som är motorn. Samtidigt ”gör” ju regissören ingenting. Alla andra i arbetsgruppen har fysiska redskap för sina arbeten.

Regissören har ett enda: sin förmåga att kommunicera, att i ord kunna uttrycka sin vision. Eftersom samma ord betyder olika saker för olika människor, är det svåraste som finns. Det är en livslång läroprocess.

Regissören och skådespelarna

Film är liv och livet manifesteras i filmens karaktärer: som tittare vill vi engagera oss i dem, bry oss om dem. Därför ligger filmens öde i skådespelarnas händer. Alla i teamet vet det. Om inte skådespelarnas gestaltning fungerar spelar de andras arbete ingen roll.

Skådespelarens utmaning är att vi alla vet vad det är att vara människa, därför är vi alla experter på att bedöma skådespeleri. Minsta barn kan säga om en skådespelare falskar eller inte. Vi ryser när vi ser klumpigt, överdrivet, stelt, osäkert eller kontaktlöst skådespeleri. Vi vill ha närvaro, trovärdighet, äkthet, spontanitet. Liv, helt enkelt.

För att kunna gestalta liv behöver skådespelaren kunskap om allt som har med filmens berättelse, värld, karaktärer och stil att göra. En roll skapas inte på inspelningsplats, utan långt tidigare, under repetitionsperioden i förproduktionen.

Regissören har ett enda: sin förmåga att kommunicera, att i ord kunna uttrycka sin vision.

I början av min regissörsbana fick mina önskemål om repetitioner ibland från producenthåll svaret: ”Varför behöver du repetera? De är ju proffs.”

Till det vill jag säga att utan repetitioner är både skådespelare, regissör och film körda.

Repetitioner går inte ut på att skådespelarna ska plugga på sin läxa. Repetitionsperioden är regissörens och skådespelarnas enskilda, kreativa fas där de analyserar manus, skapar rollerna, söker en gemensam spelstil, hittar ett samspel, lär känna och förstå varandra.

Vänlighet gör att gruppen orkar.

Ofta saknar skådespelarna också filmerfarenhet. I Finland utbildas skådespelare för teatern, inte filmen. Filmskådespeleri är väsensskilt från teaterns uttryckssätt; närbildens subtilitet obönhörlig. Också sättet att arbeta, okronologiskt, bild för bild, är annorlunda. För förstagångsfilmskådespelaren behövs det tid att lära sej och vänja sej vid det.

I ljuset av detta utfaller en jämförelse med teaterns arbetssätt inte till filmens fördel. En teaterproduktion har 6 – 8 veckors repetitionstid. I film förutsätts skådespelare i värsta fall att bara komma in och göra sin grej, tillsammans med kolleger som hen kanske inte ens har träffat.

Med beaktande av att skådespelarna i en film kommer från olika håll, har olika bakgrund, olika sätt att gestalta försätter det skådespelarna och regissören i en omöjlig situation.

Den mest frustrerande regierfarenheten är den som går åt att på inspelningsplats försöka jämka ihop olika spelstilar. Det är inte regi. Det är trädgårdsarbete; att klippa kvistar.

Med Ulrika Bengts ögon
Agnes Koskinen och Ulrika Bengts vid inspelningen av Iris. Med Ulrika Bengts ögon Bild: Stefan Bremer med ulrika bengts ögon

Den bästa inspelningsstart jag varit med om var på min första långfilm ”Iris”. Efter en tillfredsställande repetitionsperiod gjorde vi som på teatern. Vi ordnade vi en kollationering: skådespelarna läste pjäsen högt inför arbetsgruppen och de konstnärligt ansvariga presenterade sina idéer och målsättningar. Det var en gemensam, kreativ start där alla delade med sej av den kunskap de hade. Jag önskar att det alltid kunde vara så.

Förhållandet mellan skådespelare och regissör bygger på ömsesidigt förtroende. Det skapas genom dialog. Envägskommunikation är ett dött och stumt sätt att arbeta på. Dialogen förutsätter att inte bara regissören utan också skådespelarna är aktiva, det handlar om ett givande och tagande.

Ingen lek!

I mina filmer har jag ofta arbetat tillsammans med barn och unga. Det har varit utvecklande, och det har också påverkat mitt sätt att regissera professionella.

När det inte finns en inlärd skådespelarteknik och en gemensam yrkesterminologi att tillgå måste jag gå till grunden; bryta ner det komplicerade och krävande i enkla beståndsdelar. Jag har lärt mej att det är bättre att ställa frågor än att ge svar. Frånsett det tycker jag inte att det är någon skillnad i sättet att regissera amatörer jämfört med proffs.

Precis som med vuxna skådespelare använder jag rollens namn, inte barnets, när jag ger regianvisningar.

Det finns de som påstår att när en regisserar barn ska en göra det till en lek. Det är en löjlig inställning, tycker jag.

Det är ju ett arbete de gör och eftersom en filminspelning kanske är den enda plats i samhället där barn för en tid är jämbördiga med vuxna växer barnen med sitt uppdrag.

Precis som med vuxna skådespelare använder jag rollens namn, inte barnets, när jag ger regianvisningar. Detta för att påminna om skillnaden mellan rollen och jaget. Tanken att skådespelaren fullt ut skulle identifiera sej med rollen är mej främmande, icke-önskvärd. Jag tror på analys och botaniserande i den gemensamma och enskilda erfarenhetsbanken.

mentalt ska varje inspelningsdag vara en fest.

Om rollen förutsätter särskilda färdigheter måste skådespelaren så klart lära sej dem. Det är något annat än ”method acting” som den form jag mött den mest varit ett sätt att få uppmärksamhet. Den mest uttalade ”method actor” som jag jobbat med spred kaos och förödelse omkring sej, inte minst bland sina medspelare.

Samtidigt som relationen mellan regissör och skådespelare bygger på samspel måste regissören också ha respekt för och ge utrymme för skådespelarens eget rollarbete. Det är en drabbande insikt; att det är skådespelaren som gör rollen – inte jag.

Ulrika Bengts är en finlandssvensk filmregissör och manusförfattare. Hon har regisserat över trettio filmer, bland dem långfilmerna Iris och Lärjungen samt TV-serien Lola uppochner.

Tänkaren är en text som beställs av Svenska Yle. Skribenterna reflekterar, analyserar och ger ny kunskap ur sin särskilda expertis och erfarenhet, då ämnet aktualiseras av samhällsdiskussionen.

Läs mera:

Demonregissörernas tidevarv är över - nu ryter konstvärlden till mot mobbning, trakasserier och förnedring i konstens namn

Den finska film- och teatervärlden genomgår en jordbävning. Efter avslöjandena om filmregissör Aku Louhimies arbetssätt, säger både filmproducenter, teaterchefer och skådespelare att det måste bli ett slut på tystnadskulturen - och att man måste sluta hylla så kallade demonregissörer.

Läs mera:

Kvinnliga skådespelare beskyller Okänd soldat-regissören Aku Louhimies för sadistiska metoder

Regissören Aku Louhimies beskylls för kränkande behandling av särskilt kvinnliga skådespelare vid filminspelningarna. Flera kända kvinnliga skådespelare säger att de vägrar samarbeta med Louhimies i fortsättningen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje