Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Hatets och krigets vansinne väller fram över scenen i Trubaduren på Nationaloperan

Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera.
Greve Luna (Claudio Otelli) och Leonora (Elena Stikhina) i Trubaduren på Nationaloperan. Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Trubaduren,Giuseppe Verdi,Elena Stikhina

Blodig maktkamp i politik och kärlek, fatala förväxlingar och gamla oförrätter som pockar på hämnd – i Giuseppe Verdis Trubaduren råder minsann ingen brist på stoff. Men Joan Anton Rechis regi dröjer inte vid de melodramatiska elementen utan renodlar i stället skildringen av hatets förödande kraft.

Resultatet är en mörk studie i destruktivitet på många nivåer med det pågående kriget som ständigt närvarande fond.

Operan bygger på en pjäs av Antonio García Gutiérrez och är förlagd till det aragoniska tronföljdskriget, en kamp om kronan i början av 1400-talet. Men i Rechis iscensättning förs vi samtidigt närmare vår egen tid när Verdi möter Goya.

I sin omfattande grafiska svit Krigets fasor skildrade konstnären Francisco de Goya de grymma övergrepp som civilbefolkningen utsattes för under Napoleons invasion av Spanien och det utdragna befrielsekrig som följde.

Etsningarna publicerades långt efter hans död men i Rechis iscensättning kliver konstnären med skissblock nu själv in på scenen i en stum iakttagarroll samtidigt som bilderna han skapar projiceras i storformat på scenväggarna.

Att ha Goya själv tassande omkring på scenen är i och för sig en kommentar uppsättningen gott kunde ha klarat sig utan. Över hela figuren, gestaltad av Timo Paavola, vilar ett stråk av komik som rimmar illa med det han ser.

Och lika överflödigt är det att låta verktitlarna växa fram som böljande textremsor över scenen.

De gruvliga bilderna säger nämligen allt.

Och mycket mer än så behövs inte för att skapa den dystra ramen. Vid sidan av videoprojektionerna använder Rechi bara några halvtransparenta skärmar och skiftande ljussättningar för att antyda olika miljöer i det monumentala scenrummet.

Enkelheten rimmar väl med den strama läsningen av dramat där inte bara hatet utan också makten spelas ut i en rad olika konstellationer.

Kvinnoförakt och djupa samhällsklyftor

Greve Luna representerar i den här sättningen den brutala dominansen i alla avseenden.

Basbarytonen Claudio Otelli tecknar porträttet av en man som hänsynslöst utnyttjar aristokratins alla privilegier men utan en tillstymmelse av adelskapets ansvarskänsla. Folket föraktar han och kvinnor behandlar han som lort.

Det fysiska våldet är påtagligt i allt han gör och den hållningen speglas också bland hans mannar.

Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera.
Greve Lunas livgarde, i mitten Heikki Aalto. Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Trubaduren,Giuseppe Verdi,Heikki Aalto

En gruppvåldtäkt ackompanjerad av hånfulla skratt vittnar både om samhälleliga maktstrukturer och krigets förråande kraft.

Och mot den här bakgrunden ter sig också grevens besatthet av Leonora mest av allt som en maktdemonstration.

Den unga kvinnans motsträvighet är hans första utmaning men när han dessutom inser att Leonora älskar hans fiende, den politiska motståndaren Manrico, övergår besattheten i rent raseri.

Ett raseri som bara har sitt motstycke i Azucenas hat mot grevens familj.

Och Azucena, det är ju den romska kvinnan som fostrat Manrico som en mor men som samtidigt är den enda som vet vem han egentligen är ...

Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera.
Ett brodermord. På bilden Claudio Otelli, Aquiles Machado och Elena Stikhina. Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Giuseppe Verdi,Trubaduren,Finlands nationalopera,Aquiles Machado

Den invecklade förhistorien till operans handling får de grekiska ödesdramerna att framstå som rena barrnkammarberättelserna.

Men så ligger ju operans styrka inte heller i intrigen utan i den dramatiska skildringen av passioner med katastrofal utgång.

Ändå kan jag inte låta bli att undra om inte Rechi drivit renodlingen lite för långt.

Effektivt men endimensionellt

Problemet är inte perspektivet. Att granska samhället och kriget så som det ter sig ur de maktlösas perspektiv - i den här sättningen alltså kvinnornas, civilbefolkningens, de fattigas och de politiska utmanarnas synvinkel – förankrar hela operan i ett vettigt resonemang.

Trubaduren är ursprungligen en samproduktion mellan operahusen i Barcelona och Oviedo och fick sin premiär på Liceu-operan i Barcelona ifjol. Mot bakgrunden av den politiska diskussionen där kan jag tänka mig att uppsättningen fick rent dagsaktuell tyngd.

Men infallsvinklarna känns lika relevanta hos oss och kompletterar dessutom raden av inhemska inbördeskrigsskildringar på våra scener i vår.

Problemet är snarast att alla karaktärer förvandlas till rätt endimensionella gestalter och det avspeglar sig också i det musikaliska utförandet.

Tre ensaksrörelser och en Leonora

Dirigenten Patrick Fournillier håller fermt i trådarna och lyfter förtjänstfullt fram det starka dramat men de bärande rollerna reduceras samtidigt till något av ensaksrörelser.

Otellis tolkning av greven släpper till exempel inte igenom ens en gnutta vankelmod eller sårbarhet - det är turbokraft som gäller hela vägen.

Mezzosopranen Sari Nordqvist gör en stark tolkning av Azucena men hon ges inte heller möjlighet att plocka fram så mycket mer än det glödheta hämndbegäret i en gestalt som samtidigt bär på en personlig tragedi av betydligt intimare karaktär.

Och mot de här två kraftgestalterna ställer uppsättningen sedan ett kärlekspar som inte rymmer några låga eller solkiga känslor alls.

Tenoren Aquiles Manchado tecknar porträttet av en alltigenom rakryggad Manrico - men en Manrico som nog oftast låter mera som en kampglad soldat än som en känslig älskare.

Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera.
Elena Stikhina som Leonora i Nationaloperans uppsättning av Trubaduren. Foto från Trubaduren på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Finlands nationalopera,Trubaduren,Giuseppe Verdi,Elena Stikhina

Men i sopranen Elena Stikhinas rolltolkning faller äntligen alla bitar på plats.

Av alla gestalter i det här ödesdramat framstår hon som den mest helgjutna, en människa av kött och blod snarare än symbolen för någon specifik hållning.

Och med en röst som dessutom förmedlar hela den utsatta kärlekens skiftande skala av längtan, passion och förtvivlan.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje