Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Barnet på stranden möter en glittrande värld under ytan

lena frölander-ulf invid vatten
Lena Frölander - Ulf lena frölander-ulf invid vatten Bild: John Grönvall Lena Frölander-Ulf (författare)

Ingenting är väl så lockande och skrämmande som en vattenyta. Men att övervinna sin rädsla för att kunna njuta av det som andra finner glädje i är inte lätt.

I sina två senaste bilderböcker har Lena Frölander-Ulf berättat om ett barn som lär sig bejaka av det som föräldrarna uppskattar.

I Jag, Fidel och skogen som nominerades till Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur 2016 handlade det om att våga ut i mörka skogen. Den som Mamma tycker så mycket om. I den nya boken Pappa, jag och havet är det havsdjupet och fiskarna som skrämmer, fastän Pappa älskar havet.

Pappa vill åka med båten på utflykt till Ytterön ”På Ytterön finns en massa roliga barn!”

Men barnet skådar ner i djupet invid båten och tänker:
”Jag tycker inte om att hälsa på folk vi inte känner.
Dessutom är jag rädd!
För vågorna.
För tången.
För slemmiga gäddor med gula ögon och vassa tänder.”

Väl framme nöjer sig barnet med att leka med hunden Fidel och en leksaksbåt vid strandkanten. Ingen tvingar hen till något och fantasin får plats. Djupet öppnar sig och Fidel leder än en gång vägen…

Ett ändlöst, lockande djup

Till Frölander-Ulfs stil hör inte de för bilderböcker typiska klara och glättiga färgerna. Även när hon illustrerar traditionellt är färgerna milda och samstämmiga.

Här använder hon sig av en skrapteknik där hon så att säga mejslar fram bilden ur en svart bakgrund och modigt låter svart vara den dominerande färgen.

De färger som förekommer är dova, brutna och (i den här boken) vattenskimrande. Många blågröna nyanser med inslag av brunt. Mycket vackert och lockande.

Den här metoden att illustrera är mycket arbetsdryg och krävande och Frölander-Ulf skapar intensivt suggestiva miljöer genom att belysa det viktiga, för att sedan lämna resten i mörker. Resultatet är fascinerande! Bakom blåstången anar man ett enormt djup.

Det man inte ser behöver inte vara farligt

Den här tekniken passar alldeles utmärkt för berättelser som handlar om rädsla för mörker eller djupa vatten. Men även sommardagens skönhet och värme får hon fram

pärmen till Pappa, jag och havet
pärmen till Pappa, jag och havet Bild: Förlaget Lena Frölander-Ulf (författare)

Barnet och hunden Fidel beledsagas av Bob Gädda till ett sjunket Titanic som bjuder på glamorösa överraskningar. Det kan läsas som det blyga och fantasifulla barnets sätt att klara av förväntningar genom egen lek.

Men det blir också ett sätt att behandla det som känns oroande och kanske motbjudande: ”Slemmigt är inte alltid äckligt. Det känns ungefär som ljummen glass, tycker jag.”

När fantasin har befolkat undervattensmiljön med vänliga varelser så är det lättare att ge sig hän åt det här spännande elementet. För sanningen är ju den att gäddorna i vassen inte biter simmare, de bara finns där på sitt gäddiga vis.

Läs också