Hoppa till huvudinnehåll

Pirkko Karis familj välkomnades inte när de kom till Kimito från Karelen – "När vi fick komma dit hade hon tömt hela köket"

By i Karelen
Karelen. By i Karelen Bild: YLE/Smältpunkt vitahavskarelen

Mitt hem är i Kimito, säger Pirkko Kari, som kom dit som sexåring från Karelen. Men mottagandet var inte så snällt första gången, berättar hon.

84-åriga Pirkko Kari minns barndomen i Karelen.

– Somrarna var jättevarma och stranden var nära så jag tyckte att det var jättebra och trevligt för oss barn. Och vi var många barn tillsammans.

– Vi är fyra barn, tre flickor och en pojke. Jag har en syster som är yngre än mig och hon är i Norge nu. Hon var som krigsbarn i Danmark. VI håller ännu kontakten.

"Vi var inte välkomna"

När kriget började åkte familjen för första gången från Karelen och kom snart till Kimito. Där skulle de få bo hos en äldre familj men den första kontakten var inte så enkel, berättar Kari.

– Nåh, de mottog oss inte riktigt så bra att vi skulle ha känt oss välkomna. De var lite äldre och kanske lite rädda för främmande människor. Och då vi var så många barn. Barn var ju inte så omtyckta då i den tidens tidevarv, inte som nu.

Så hon hade stängt dörrarna och låst dem så vi slapp inte in till dem. Och sedan var vi ute där och väntade på vad som skulle hända.

– Så for min mamma sedan hit till kyrkobyn, till polisen, och frågade vad vi skulle göra.

Polisen tog kontakt med värdfamiljen, men första natten fick de sova i ett annat hus.

– Sedan på morgonen så kom värdinnan dit och bad att vi skulle komma till dem, att vi var välkomna hem till dem.

Och när vi for in dit till hennes kök, ett stort jordbrukskök, så hade hon tömt hela köket. Bara bord och stolar och en sån där träsoffa. Det var allt vad där var

Men så småningom, under två veckors tid, hämtade värdinnan möblerna tillbaka, berättar Kari.

Familjen bodde sedan hos dem i två månader innan de åkte vidare.

– Jag förstod att hon nog hade jätteledsamt sedan när vi for därifrån. För det var liv i huset.

pirkko kari i blåa kläder tittar ut mot fönstret i sin lägenhet.
Pirkko Kari minns hur de mottogs första gången de kom till Kimito. pirkko kari i blåa kläder tittar ut mot fönstret i sin lägenhet. Bild: Yle/Jasmine Nedergård Karelen,karelare (finnar),pirkko kari

"Det var hemskt i Karelen"

Det var som sexåring Kari lämnade Karelen bakom sig, men ett tag var familjen tillbaka igen under fortsättningskriget, även om det för Kari bara varade i sju månader.

– Och jag tyckte att det var hemskt. Allt var sönder och rivet, skogarna såg illa ut så jag tänkte att sedan när jag blir stor så far jag härifrån.

Längtan tillbaka var stark hos Karis mamma och pappa, men inte hos barnen, säger hon.

– Mina föräldrar hade väntat på att de skulle få komma dit igen, och pappa hade ju börjat bygga där redan och så, men sedan blev det ju krig igen.

– Minnena är inte så positiva, det var hemskt att vara där då.

Det som jag tyckte var hemskt var när kriget började och himlen var full med flygmaskiner och så bombades det riktigt nära med stora bomber. Så man blev ju nervös och det var otrevligt och man bara väntade på att slippa härifrån.

För en stund vaknar minnena till från den tiden och det blir för emotionellt för Kari. Minnen kan vara tunga att bära.

Kari identifierar sig inte som en karelare

Efter att Pirkko Kari för andra och sista gången sade adjö till Karelen var hon också två år i Sverige innan hon för andra gången kom till Kimito.

Men hon säger att hon egentligen inte minns något från den tiden. Hon brukar inte berätta om den och inte tänka på den, den tiden bara försvann, säger hon.

Och just på grund av att Kari var så ung när hon kom till Kimito så har hon inte heller upplevt en så stark karelsk identitet.

– Inte har jag någonting, inte skulle jag säga att den är stark i alla fall. Det är sånt som har varit och det är historia.

Inte heller det här med att lära sig svenska var någonting som sågs ner på i Karis familj, utan barnen gick alla i svensk skola när de kom till Kimito.

– Mina föräldrar hade ingen skillnad med språket och de tyckte att det var en fin sak att deras barn skulle lära sig det och vi kan nog alla svenska. Likaså mina barn.

I efterhand har också Pirkko Kari varit på besök till hembyn i Karelen, men bandet är inte så starkt, eftersom hon var så kort tid där.

– Men det är trevligt att resa.

Alla släktingar är från Karelen - umgicks därför inte med svenskspråkiga så mycket

Tiina Torkkeli-Pitkäranta har också starka band till Karelen, även om hon inte är uppvuxen där.

Hon är ordförande för Kimitos förening för karelare och både hennes mamma och pappa och alla hennes släktingar härstammar från Björkö, i Humaljoki by på Karelska Näset.

tiina torkkeli-pitkäranta sitter framför ett fönster och tittar in mot kameran.
Tiina Torkkeli-Pitkärantas släkt är från Karelen. tiina torkkeli-pitkäranta sitter framför ett fönster och tittar in mot kameran. Bild: Yle/Jasmine Nedergård Karelen,Kimito,tiina torkkeli-pitkäranta

Hela den stora släkten kom sedan till Kimito, så då blev det att man inte umgicks med svenskspråkiga så mycket, säger Torkkeli-Pitkäranta.

– Det var nästan enbart karelare som man kände när man var ung.

Livet var förstås härligt före kriget och bättre än efter kriget, men inte var folk ändå på något sätt sura eller bittra.― Torkkeli-Pitkäranta berättar om släktingarnas tankar om Karelen och flytten därifrån

"Fick sämre service"

Från Torkkeli-Pitkärantas mammas sida har hon inte hört någonting negativt om när de kom till Kimito.

Men hennes pappa, som förflyttades till en gård långt bort från andra karelare, behövde ha mer kontakt med byborna.

– Han kanske mera upplevde att man inte alltid var så, om nu inte ovälkommen men att man fick sämre service och såhär.

– Men å andra sidan, de svenskspråkiga grannarna i byn som vi kände var väldigt trevliga och fast man inte kanske kunde prata med varann så gick det jättebra. Pappa hade nog många svenskspråkiga bekanta som han tyckte väldigt mycket om.

Intressant var det också med hennes farfar och hans fru, som var väldigt bra bekanta med de närmaste grannarna som var alldeles svenskspråkiga.

– Dessutom var de också hårda kommunister även om de var småbrukare och farfar skrattade att det är väldigt märkvärdigt att de är så bra vänner även om farfar hade varit på de vitas sida och grannarna hade varit röda.

Liten förening som samlas och spelar bingo

Runtom i Finland finns många karelska föreningar som grundades efter kriget i mitten av 40-talet, berättar Torkkeli-Pitkäranta.

Så småningom blev även Kimitoföreningen större och som högst var det 50-60 stycken med i föreningen. Nu för tiden är de bara drygt 20, och kanske 15 som är aktiva, säger Torkkeli-Pitkäranta.

– Vi är en jätteliten förening, men vi är rätt så aktiva. En gång i månaden samlas vi hemma hos någon. Det är traditionellt att hålla "tupailta" där man pratar och skvallrar och dricker kaffe och spelar bingo och det är egentligen det viktigaste som vi gör där.

Hur ser föreningens framtid ut?

– Ja, det är en bra fråga. Så småningom kommer de äldsta att fara bort och sedan måste vi fundera om det längre finns intresse att hålla föreningen kvar eller om vi helt enkelt blir så få att vi inte kan ha någon riktig verksamhet.

– Det finns också andra föreningar här omkring så de som är intresserade hittar säkert sina kanaler eller så måste man sedan ändra hela den här verksamheten så att det skulle locka yngre människor.

– Det finns ju jättemånga karelska barn och barnbarn och barnbarnsbarn kvar på Kimitoön och många av dem är svenskspråkiga, så de kanske inte känner till sina rötter så bra.

Läs mera:

Evakkopoika hevosen ohjaksissa tavarakuorman päällä

Åbo universitet vill krossa myten om finlandssvenskarnas njugga inställning till evakuerade karelare

Ett forskningsprojekt vid Åbo universitet ska utreda sanningshalten i påståendena om att svenskspråkiga orter skulle ha varit motvilliga att ta emot evakuerade karelare efter andra världskriget.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland