Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Jag är barn till ett krigsbarn och vill veta vad det betyder att bära det arvet

Bild på ung kvinna och brev
Vips Wikholm och brev från hennes mamma Bild på ung kvinna och brev Bild: privat foto

Författaren Mia Francks mamma var ett av de ca 70 000 krigsbarn som sändes från Finland till Sverige under vinter- och fortsättningskriget. Barnförflyttningen gav många barn ett nytt, extra hem, men för andra barn var det en katastrof att inte veta vad hemma betyder. Franck skriver för att förstå vad förflyttningen betytt både för hennes mamma och för henne själv.

I samband med de flyktingströmmar som rört sig genom Europa under senare år har det också med jämna mellanrum debatterats hur Finland under sina krig, i synnerhet vinterkriget och fortsättningskriget, skickade ca 70 000 barn från Finland till Sverige.

Den finska fosterlandskänslan har ofta betonats genom att vi lutat oss mot Fänrik Ståls sägner och på så vis ingjutit mod och en obändlig tapperhet i finländskheten.

Samtidigt har jag tänkt på vad fosterland betyder om det på sätt och vis förloras eller åtminstone får en förändrad betydelse då en människa skickas bort från sitt hemland.

I idén om vår fosterländskhet finns också inbyggt de tystnader vi omger oss med, om det är det finska tigandet eller annan sorts tystnad är kanske mindre väsentligt.

Någon egentlig tystnad är det ändå inte, utan tvärtom också den som aldrig upplevt våra krig, som jag, har levt med pratet om krig och finsk tapperhet även om de flesta av mina närmaste släktingar har tigit om krigserfarenheterna.

Varför skickades jag bort?

Min mamma, Vips Wikholm, skickades 1944 som treåring från Helsingfors till Sverige för att undkomma fortsättningskriget och alla turer till bombskydd.

Hon var tre år då hon åkte och fyra år då hon skickades tillbaka från Påryd i Småland, Sverige med retur till Helsingfors.

När hon kom hem vägrade hon tala och det var inte för att språket var främmande, hon talade svenska när hon åkte och ännu mer svenska när hon kom tillbaka.

Idag skulle man antagligen kalla reaktionen för selektiv mutism.

Bild på en liten Vips Wikholm
En treårig Vips Wikholm Bild på en liten Vips Wikholm Bild: privat barn

För min mamma var frågan: Varför skickades jag alltid bort? avgörande.

En fråga hon ställer också långt senare, när vi sitter och pratar, då hon pratar och berättar om sig och sitt liv för mig.

Själv tänker jag på hur rotlösheten går i arv.

Jag tänker på hur länge det tog innan jag sade högt att jag är hemma från Helsingfors, att jag är femte generationens helsingforsare.

Fast i exil i Åbo, där jag stannade kvar för att låta nästa generationen få rötter istället för rotlöshet.

Mellan husväggarna i Helsingfors, börjar mina frågor, de som får mig att skriva om de finska krigsbarnen. Både mina frågor och min mammas.

Var är hemma?

Hon var så liten att hon inte borde minnas mycket av sin tid som krigsbarn, men hon kom ihåg ändå, så där som man gör när något avgörande hänt.

Mamma mindes prästfamiljen hon bodde hos, de hade en dotter i samma ålder som mamma och mamma berättade om det andra finska krigsbarnet som kom till familjen.

Outi hette den flickan. Namnet kunde inte svenskarna uttala, Åti sa de.

Prästen föreslog att mamma, som ju också var från Finland skulle tala med Åti. Men Outi var finskspråkig och det var inte min mamma.

Under 1939-1945 skickades omkring 70 000 barn i åldern 0-14 år till Sverige, Danmark och Norge som krigsbarn.

Vissa landade i familjer där de trivdes, andra skickades från fosterhem till fosterhem, en del var kvar på barnhem och sjukhus, många reste flera gånger av och an mellan Sverige och Finland.

Sådant gör att det är svårt att veta var man hör hemma, vad hemma är.

När mina egna barn varit tre år gamla har jag tittat på dem och tänkt, så där gammal var min mamma när hon åkte. Jag har tänkt på att den goda modern av idag inte skulle skicka iväg sina barn så.

Det har varit svårt att förstå hur någon, min mormor, kunde känna det som det bästa att göra, att skicka bort sitt barn. Det fanns en äldre kusin som rest förut och som trivdes, naturligtvis avgjorde det.

Dessutom då tidningspressen rapporterar positivt om hur barnen skickas till trygghet och frågan blir ”vad är jag för en mor som inte vill mitt barns bästa”, som håller henne kvar när det finns trygghet och mat i Sverige.

En allmän uppfattning var att barn kunde flyttas omkring utan att ta skada av det.

Kuvert och brev
Man kommunicerade om barnen med brev Kuvert och brev Bild: Mia Franck brev

Pentti Käppi skriver i artikeln ”Andra världskriget — finska krigsbarn i Sverige” om hur det bombhärjade Finland väckte medkänsla i Sverige.

I synnerhet två kvinnor engagerade sig för de finska barnen. Fredrika Bremerförbundets verkställande direktör Hanna Rydh och Maja Sandler som var hustru till den avgående utrikesministern Richard Sandler.

Rydh och Sandler ordnade ett möte 4 december 1939 och redan dagen därpå föddes Centrala Finlandshjälpen.

Svenskarna meddelade det finska inrikesministeriet att de var beredda att ta emot tusentals finska barn i sina hem och ville veta vilken instans i Finland som kunde ta hand om ärendet.

Till en början är Finland inte speciellt intresserat av den här sortens hjälp. De vill hellre ha militärt bistånd och hjälp med barnen i hemlandet.

Klädinsamlingar görs också och delas ut i Finland.

Även om Nordiska hjälpcentralen i Helsingfors bildas 13 december och den första gruppen barn skickas iväg 15 december krävs det att svenskarna besöker general Mannerheim den 19 december för att få hans godkännande innan alltihop tar fart på allvar.

Det hela utvecklas ändå fort, från den 4 till den 19 december.

I början är det meningen att de som skickas är barn under tre år och deras mödrar, syskon ska också hållas ihop. Men föresatsen faller i glömska eftersom kvinnorna behövs i Finland.

Söka svar i berättelser

Jag har rotat i krigsbarnsberättelser och ibland känner jag mig som en inkräktare. Jag är krigsbarnets barn, min relation till ivägskickandet är eftertanken.

I Solveig Emtös Krigsbarn 13408 är det finlandsvenska Pelle som åker tåg från Österbotten till Åbo för att ta sig till Sverige:

Ett stort svart tåg, som liknar en jättedaggmask, kommer fräsande. Jag kramar mamma och vill inte mer. Jag vill bara byta famn hela tiden, byta med mamma och pappa tills alla barnen
har farit med tåget
.

Det svarta fräsande tåget är hotfullt och definitivt, huvudpersonen Pelle flyttar famn i hopp om att slippa vara en av dem som ska resa. Men resan behöver göras.

I en dokumentär i Sveriges radio P3 (2017) berättar ett krigsbarn om hur modern ångrat sig, men att det var för sent. Var man väl anmäld att åka så var man tvungen att göra det.

Pelle har inte längre möjlighet att ångra sig.

Mia Franck
Mia Franck Mia Franck Bild: Bild: Robert Seger/Moment mia franck

I mina samlingar har jag en bevarad brevväxling mellan min mormor och den svenska prästfrun i Påryd, där min mamma vistades. Min mormor har till och med sparat sina klottpapper för breven.

Det första brevet visar på hur ovetande min mormor är om vad som hänt så fort dottern lämnat Finland.

I brevet syftar W på den fru som skulle ha tagit hand om min mamma och G är den prästfru som tar hand om henne:

Det var en mycket stor, men glad, överraskning då fru W. skrev att Viviann kommit till Prästgården. Brevet var så rart och vänligt och vi äro alla härhemma glada över att Viviann får vara ute på landet. Hon kommer att stortrivas i synnerhet då hon har en jämnårig liten lekkamrat. Jag har undrat mycket över om Viviann har visat hemlängtan, men hon är ju så pass liten ännu och brukar ha lätt att anpassa sig, så jag tror nästan det gått över nu, om hon haft någon. Visst grät hon när hon reste och sade åt sin papi: ”Vet du, inte skall jag fara till Sverige nu. Det går nog ett tåg litet senare också. Vi går hem en stund först.” […]
[överstruket i klottpappret] Det är så tyst och tomt här hemma när ingen liten pia springer omkring och pratar och frågar. Fru G. har väl fått svara på åtskilliga ”Varför då?” [överstrykning slut]
Jag hoppas bara att Viviann varit snäll och lydig så att fru G. är nöjd med henne och tycka om henne.
Det ska bli så roligt att få brev från fru G. och få höra hurdan Viviann är, vad hennes lilla lekkamrat heter m.m. m.m. Jag vågar nog inte skriva ner alla frågor jag skulle önska göra.
Nu ville jag be fru G. att hälsa min egen lilla flicka riktigt mycket samt krama och pussa henne ordentligt från mami, papi, mumi och mofa och lilla R. Hon kommer väl ihåg oss varje kväll i sin aftonbön?
Till sist ber jag få sända de hjärtligaste hälsningar till kyrkoherde och fru G. och lilla pian […]

I breven talas det om det frånvarande barnet, min mamma, vidare skriver min mormor i den fortsatta korrespondensen om maten som finns och inte finns, en hel del skriver mormor om min mammas lillebror, lilla R., som är kvar hemma.

Mormor talar om mat och barn. Hon skickar hälsningar åt dottern och prästfamiljen.

Sättet hon uttrycker det på gör mig medveten om att det är långt mellan Helsingfors och Påryd.

Det är långt mellan Fru G. och min mormor, prästfrun och bankfröken.

gammalt brev
Breven gammalt brev Bild: Mia Franck brev

De återkommande fraserna i de flesta breven handlar om tacksamhet över att flickan är i trygghet och mormor hoppas att flickan är artig och snäll, och ja, tacksam.

Själva kriget talar min mormor nästan inte om. En gång nämns att fönstren är trasiga och så är det förstås matbristen — men krig, nej.

Tystnaden som berättelse

I litteraturvetaren Mia Österlunds artikel ”Havet som förbinder och skiljer åt. Inramad tystnad i skildringen av andra världskrigets finländska krigsbarn” visar hon att tystnaden om själva kriget är viktig del av berättandet.

Österlund använder begreppet framed silence.

För att den inramade tystnaden ska tydliggöras behöver läsaren vara medveten om vad det tigs om, som exempelvis att tona ner själva kriget, vilket är markant i min mormors brevväxling.

Journalisten och krigsbarnet Annu Edvardsens skriver i Det får aldrig hända igen (1977) om hur hon tänkt sig att hitta framtidstrygghet hos de barn som skickades iväg och det hon hittade var rotlöshet, bristande självkänsla, kontaktlöshet och en inre oförklarlig otrygghet.

Inte hos alla, men hos många.

I en intervju om krigsbarn som min mamma gör för Radio Vega Österbotten, hon var journalist, nämns både det positiva och det negativa i att skickas bort.

Barnen skickas till mat och fred, vilket är diskursen för hur det talas om nödvändigheten i att sända iväg dem.

Pentti Kavén påpekar i 70 000 små öden. Finlands krigsbarn att det i samtiden också fanns en debatt om barntransporterna, men diskussionen tystades ner i dagspressen, de finländska myndigheterna införde censur.

I intervjun påpekas att krigsbarnen själva känner skuld och undrar varför sänds de iväg, de känner separationsångest och måste hela tiden till synes anpassa sig medan det under ytan råder ett ständigt kaos.

Tacksamhet är ett centralt ord i krigsbarnsberättelserna.

Resan till Sverige

Barnen som fått nya kläder innan avresan blir av med dem när de kommer till Sverige.

Sockorna, mössan och håret som tas ifrån dem och ”vad ska barnets mamma säga om det?”

Under den första tiden i Sverige placeras barnen i karantän. De avlusas, tas prover på, speciellt tuberkulos och deras ”smutsiga” kläder tas ifrån dem.

De kläder som köpts nya hemma ”Suomen maassa” och majoriteten av barnen kan inte protestera för ingen förstår det språk de talar.

I början är det meningen att barnen ska få läkarundersökning redan i Finland, men bristen på läkare gör att det istället sker på de s.k. genomgångshemmen i Sverige.

Ett av dessa genomgångshem är Hotell Anglais i Stockholm som ställs till förfogande för Hjälpkommittéen för Finlands barn. Upp till 450 barn kunde vistas i hotellet samtidigt.

Läkarundersökningen är omfattande, barnen mäts, vägs, det tas urinprov, svalg- och näsprov och röntgen på lungor.

Sjuka barn forslas vidare till exempelvis Stureby för vård och väntan på behandling.

Trängsel på registreringskontoret när krigsbarn registreras för att skickas till Sverige
Krigsbarn Trängsel på registreringskontoret när krigsbarn registreras för att skickas till Sverige Bild: SA-Kuva/T.Nousiainen/SA-kuva. kriget krigsbarn sverige stockholm

Mer än 6000 barn passerar genom Anglais under första halvan av 1942. Förutom Hotell Anglais finns också genomgångshem i bland annat Boden, Gävle, Göteborg, Umeå.

När barnens hälsa granskats reser de vidare. Under vissa perioder finns ändå inte tillräckligt med familjer och då vistas de längre eller kortare tid på barnhem.

Familjerna som tar emot har inte alltid möjlighet att ta hela syskonskaran. Barn försöker hålla i sina syskon, men de separeras och vistas ibland långt ifrån varandra.

Min mamma skulle ursprungligen bo i Stockholm i en familj som vidtalats innan, men frun i huset blir sjuk. Det läser jag om i de brev som skickats till min mormor.

I brevet från min mormor, ovan, nämner min mormor förvåningen över att dottern skickats vidare, även om hon omedelbart också säger att brevet hon fått med uppgiften varit rart.

Mamma skickas till Småland, till en liten ort där närmaste större stad heter Kalmar, Påryd kommer hon alltså till, Karlslunda prästgård.

Det är ute på landet som stadsbarnet placeras.

Fotografi på prästgården
Prästgården i Påryd Fotografi på prästgården Bild: Mia Franck foto

Vanligen är det barn från mindre bemedlade familjer som har förtur och i synnerhet de barn som tvingats lämna allt i Karelen.

De som har sämst förutsättningar att ge sina barn vad de behöver i Finland kan välja att sända bort sina barn.

Meningen är att barnen ska placeras i hem vars förhållanden liknar deras egna. De som tar emot barn i sina hem i Sverige är däremot inte fattiga.

För många av barnen är det en klassresa att komma från ingenting till ett borgerligt hem.

För vissa barn ordnas flytten genom bekanta, men för andra är det den officiella förflyttningen som för dem till Sverige.

Jag vet inte exakt hur min mammas resa såg ut. Det finns brev som tyder på att det fanns planer på att hon skulle åka med en bekant till familjen, men det finns också andra hänvisningar som säger att den bekanta fick förhinder.

Det finns ett foto på prästfamiljen, som jag sett men inte har, där de sitter, alla tre flickorna, dottern i prästfamiljen, min mamma och Outi, de har stora vita rosetter i håret.

De är så små och rosetterna så stora. Sådana som ryska flickor hade på bild när jag själv är barn.

Små och upputsade ser de ut, flickorna, ingen ler och bilden har det där främmande över sig, som om de verkligen var ryska flickor.

Siffran 70 000 barn återkommer i alla de texter om krigsbarn som skrivits och att barnen skickas från matbrist, sjukdomar och bomber.

Att för många är det bra, vissa blir kvar i Sverige och för andra är det traumatiskt.

Skulden och tacksamheten går som osaliga andar igen i berättelserna om att vara ett finskt krigsbarn.

"Jag skriver för att få ner det mamma talat om"

Första gången jag skriver något om ett finskt krigsbarn skriver jag en novell, den handlar om ett litet barn som sitter under ett bord och hör att hon ska skickas bort.

Jag skriver det för att jag behöver få ner det min mamma talat om.

Det är mer än tio år sedan den berättelsen skrevs.

Jag håller en kurs vid Vasa sommaruni, en kurs i litteraturhistoria, eftersom det är en stor kurs så ska jag undervisa i två veckor. Medan jag undervisar tar mamma hand om mina två små barn.

De är inte mycket äldre än hon var då hon skickades till Påryd.

På kvällen när barnen somnat sitter vi i vardagsrummet och mamma berättar om sitt liv.

Mycket har jag hört förut, men den här gången berättar hon mer, fler detaljer, också sådant som mitt yngre jag hade haft svårt att förstå.

När hon berättat klart säger hon: ”Du säger ingenting”.

Krigsbarns id lapp
Krigsbarns id lapp Bild: Mia Franck krigsbarn

Jag försöker faktiskt säga något, men vad ska jag säga om min mammas liv? Det har ju hänt saker förstås. Sådant som inte är vackert alls.

Vidare säger hon: ”Jag har berättat för att du kan använda det som du vill”.

Och avslutar med: ”För du kan skriva.”

Nu skulle jag säga till mamma att det är därför jag inte kunde säga något, det är så mycket som bara var frågor för mig, frågor jag måste leta svaren på själv i skrivandet.

För att jag är barn till ett krigsbarn och vill veta vad det betyder att bära på det arvet.

Svensk- och finskklädda barn

Jag går till Brages pressarkiv och ber dem plocka fram allt de har om finska krigsbarn.

Under största delen av tiden som barnen sänds bort från Finland heter det: ”Rädda Finlands barn” (Mån.rev. juni 1940), ”Finländska barn må gott i Sverige” (Astra nov. 1941), ”En kärlekens folkrörelse” (ÖN 13.1 1942)

Tidningspressen skriver om det fina i hur barnen får en fristad i kärlekens folkrörelse.

Min uppfattning medan jag läser är att när barnen kommer tillbaka efter kriget sker en liten ändring i hur de omtalas.

Då handlar det om ”Mamma kände ej igen svenskklädde Pauli” (Hbl 17.1 1947).

Det är förstås en väsentlig poäng att det ”svenskklädda” är annorlunda, något finländare som färdas över vattnet till Sverige känner till.

Någonstans strax efter Åland inser man hur illa klädd man egentligen är, de ”snygga” kläder man tagit på sig blir väldigt finska innan man når fram till Stockholm, för någon ”svenskklädd Pauli” är man inte.

Hur förflyttas 70 000 barn från Finland till Sverige? De åker med flyg, tåg och båt. På webbsidan terve.rossi.se finns bilder av de båtar som fraktat barn över vattnet, bland andra S/S Arcturus, S/S Oihonna, S/S Brynhild, S/S Bore I och S/S Ariadne.

Speciellt tittar jag på Arcturus som skadas av en bomb under vinterkriget och sedan byggs om för att kunna frakta 500 barn i sitt inre under de kommande krigsåren.

Det enda fartyg som specifikt byggdes om för just detta ändamål med exempelvis trevåningssängar.

I det projekt jag håller på med skriver jag om hur det känns att gå ombord på S/S Arcturus en vinterdag.

Det är min huvudperson i den kommande romanen Bombträdgården om ett finskt krigsbarn, Lissu/Liselott, som tar stegen över landgången:

Djupt under mig vattnet. Svartare än häxkatter. Lissu-liten, Lissu-liten, säger jag i mitt huvud, du ska gå över där.
Iständerna i vattnet krafsar mot skrovet. Tuggar, trugar och gnuggar mellan båt och kaj. Landgången jag ska sätta fötterna på, måste sätta fötterna på och de buffar bakifrån, alla barnen knuffar och landgången gungar och jag vet att iständerna gurglar hungrigt. Vänster fot, första steget. Iständerna smäller och smattrar. Vinden är deras vän som kastar sig in under min kappa och drar i den och låter kalla smekningar dra sig upp över ryggen. Jag håller hårt i kappan. Lappen runt halsen dansar i vinden och jag måste släppa kappan för att inte slitas bort med lappen som segel, den vill vina med mig ner till tänderna. Låta dem äta upp mig. Bara mössan ska guppa på ytan när tänderna svalt mig. En istandsplomb ska min mössa vara. Bakom mig pressar, gråter barnen mig fot för fot över landgången. Jag sväljs av S/S Arcturus istället för isvattnet. Slukas ner under däck.

Min mamma var yngre än min huvudperson när hon skickades till Sverige, för jag ville gestalta ett barn som förstår varför hon åker och vad hon kommer till.

Precis som min mamma är min huvudperson svenskspråkig så det uppstår inget språkproblem för henne.

Det jag betonar är känslan av rotlöshet och kravet på tacksamhet.

Tacksam medan hon vistas i Sverige, tacksam över allt hon får.

Bild på Vips Wikholm som ung kvinna, ler.
Vips Wikholm 14 år Bild på Vips Wikholm som ung kvinna, ler. Bild: privat fotografier

Kanske i synnerhet påståendet om att ha kommit ”lätt undan” då hon kommer hem. Också en känsla av att den tid hon vistas i Sverige på något vis nästan inte finns.

Den åttaåring jag skriver om som blir tretton innan hon kommer tillbaka är fortfarande på något vis åtta, tiden har ”försvunnit”, det enda tecknet på att den varit är att hon ser ut att må bra när hon kommer hem, lång och välnärd.

Att vara utanför kriget

Eftersom det är vad som syns utanpå de återvändande krigsbarnen, svenskklädde Pauli, så finns det liksom inget att prata om, för det har varit mycket värre i Finland, och det syns på de platser där hus inte längre finns, det syns på de barn som varit kvar i Helsingfors.

Idén om det fredliga Sverige gör att jag mitt i skrivandet av romanen beslutar mig för att besöka Kalmar, den stad som var närmast där min mamma befann sig.

En avgörande orsak är att på Kalmars länsmuseum råkar de i november 2016 ha en utställning som jag vill se ”Län i beredskap” heter den och handlar om den tid jag skriver om.

Utställningen ger mig en annan bild av vad det betyder att vara utanför kriget.

Också i Sverige händer det saker. I Kalmar dimper det bland annat ner ett främmande flygplan, bomber faller och fartyg sprängs utanför kusten.

Också i Sverige är en del av maten på kort.

Beredskapen låter en del unga resa, män och lottor som annars aldrig skulle se något mer än sin hemby far runt i Sverige för att hålla uppsikt på vad som pågår i Norge, Finland och Danmark.

De lever i krigets skugga och vardagen pågår nästan som vanligt. Oron finns där.

Jag besöker Stagneliusskolan eller Kalmar högre allmänna läroverk som det hette förut.

Det är stor skola, jag kan ana hur en lärare stått och påkallat någons uppmärksamhet i gången, Magisterns rop som ringlat sig genom gångarna.

Det viktigaste av allt, för det är november, jag lär mig att Kalmar är en blåsig stad när man vandrar längs gränder som byggts med modell från sydligare land för att låta lätta sommarbriser svalka av människorna.

Vinden i Kalmar svalkar ordentligt.

Jag har letat efter både en allmän drivkraft i samhället och en specifik drivkraft hos min huvudperson för att gestalta de finska krigsbarnen.

Å ena sidan har jag skulden, tacksamheten, 70 000 barn och å andra sidan har jag en sång som upprepas i mitt huvud ”Flickan hon går i dansen med röda gullband” — och jag tror att när en sång fastnar i mitt huvud mitt i ett skrivprojekt så är det viktigt.

Sången formas till lögn och rädsla medan jag skriver om Lissu/Liselott. Det är skräcken för att vara i kriget, det är andra rädslor — men likafullt rädslor — när man är i trygga Sverige.

Den största barnförflyttningen i världen brukar den kallas, då det flyttas finska krigsbarn till Sverige.

Det är inte outforskat, det finns mycket skrivet. Både medan det pågår och efteråt.

Är det rätt eller fel att skicka iväg barnen?

Meddelande om att krigsbarn anländer hem 1945
Meddelande om att hämta upp sitt återvändande barn Meddelande om att krigsbarn anländer hem 1945 Bild: Mia Franck krigsbarn

Det är så mycket som påverkar att de sänds bort: Bombanfallen, matbristen, karelarnas förflyttningar, behovet av arbetskraft för när kvinnor och tonåringar behövs i jobb är de små barnen i vägen, hem som förlorats, svenskarnas iver att ta emot de finländska barnen som ska räddas.

Ändå är det 7 % av barnen i åldern 0-14 år som sänds i väg, medan 93 % blir kvar.

Det är en organiserad förflyttning med ivrigt bifall från högsta ort och jag vet inte om det är rätt eller fel.

Mycket tid har jag ägnat åt att tänka på vad det betyder att tas ifrån det hem man har. När det liv man levt klipps av, var man hittar sin trygghet då.

Eftersom jag själv är skilsmässobarn har jag letat bland mina egna minnen av att ryckas upp ur det invanda.

Jag har tänkt på tapeterna i mitt barndomsrum, de var grönblå med ugglor på, det murriga 1970-talets bruna sammetssoffa i vardagsrummet, min nalle med blommiga ben och hur det river till i bröstet när jag ser på min mammas huva i kappan hon hade när hon vänder om och måste gå iväg.

Samtidigt vet jag, som de finska krigsbarnen, att barn är anpassningsbara. Jag fick två hem, vilket också många av krigsbarnen vittnat om, de som mådde bra av förflyttningen.

Ändå, mitt i allt det där finns också en skuld som inte är min, lögner och ett krav på tacksamhet för någon annan hade och har det värre.

Det jag också tydligt varit på det klara med under hela processen med att skriva om finska krigsbarn är att min mamma jobbade hårt på att inte föra vidare rotlösheten, skulden och kravet på tacksamhet.

Hon skapade hem var hon än bodde. Ändå finns den där, och finns i mig, just för att hon alltid var så noga med att skapa de där hemmen, att det inte alltid varit så.

Jag har skrivit som ett svar på min mammas påstående om att ”Du säger ingenting”.

Samtidigt har resan för mig varit mycket mer än det personliga, det har varit alla dessa krigsbarnsröster, både de positiva och negativa.

Gammalt morsdagskort föreställande flicka
Morsdagskort Gammalt morsdagskort föreställande flicka Bild: Mia Franck kort

Historien ger eko i nuet och alla mina frågor får inte svar utan väcker istället fler frågor, så som det ofta är när jag skriver.

En berättelse om en tid för ett barn som på så många sätt blir en icke-tid, om att vara rädd, om att ljuga, om skuld, om tacksamhet och om att inte veta var man hör hemma.

Allt medan resten av Finland utkämpar krig.

För många var det bra, de hade det bra i Sverige, men för andra blev ivägskickandet en rotlöshet som sipprade vidare till nästa generation.

Mia Franck är författare

De viktigaste källorna:

Annu Edvardsen Det får inte hända igen — Finska krigsbarn 1939-1945, 1977
Pentti Kavén 70 000 små öden. Finlands krigsbarn, 2004
Krigsbarn — Sotalapset (http://terve.rossi.se/)
Krigsbarns erinran. Snäll, lydig och tacksam, red. Sinikka Ortmark Almgren, 2003
Mia Österlund ”Havet som förbinder och skiljer åt. Inramad tystnad i skildringen av andra världskrigets finländska krigsbarn”, TFL 35, s 35-49, 2017

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje