Hoppa till huvudinnehåll

Staffan Hellstrand: Jag ville aldrig bli en idol och fattade inte vad det var fråga om då kvinnor började riva i byxorna då jag stod på scenen

Staffan Hellstrand i hemkvarteren på Söder i Stockholm
Staffan Hellstrand i hemkvarteren på Söder i Stockholm Bild: Kjell Ekholm/Yle Staffan Hellstrand

Hans genombrott kom med låten Lilla Fågel Blå som 1993 spelades på varenda en svensk radiokanal. Hellstrand kunde ha blivit den idol som branschen förväntade sig men han valde en helt annan väg. För honom var musiken det viktiga och trots att populariteten inte är densamma som på 90-talet har han i stället fått en trogen skara som fortfarande köper hans skivor och går på hans konserter.

Skall man beskriva honom med ett enda ord så är det närmast kompromisslös som jag kommer att tänka på. Jag träffade honom i hans öppna och luftiga tvåvåningslägenhet på Söder i Stockholm.

Ögonen fastnar genast på en vinylskivhylla på cirka tre meter och en akustisk Gibson gitarr. Det visar sig att skivhyllan inte enbart är rekvisita.

- Nej jag brukar faktiskt sätta mig ned och lyssna och jag gillar ljudet från vinylskivorna fortfarande, säger Hellstrand.

Vinylromans

Soundet från vinylskivorna finns ännu fastetsade i hans minne. Det var öppningsackordet till A hard days night med The Beatles som gav impulsen till att bli musiker. Och i låten Jag i underlandet beskriver han hur en skiva var början till en romans.

Man brukar ju kalla musikskribenter för misslyckade artister men i mitt fall blev det tvärtom― Staffan Hellstrand om sitt yrkesval

Då han gick i gymnasiet var det allmänt att man lånade skivor av varann. Han var väldigt kär i en flicka och hon fick låna hans dubbel-LP med Todd Rundgren och han fick hennes album Tales from Topographic Oceans med gruppen Yes.

- Efter några veckor bytte vi tillbaka skivorna och då jag öppnade konvolutet på Rundgren skivan fanns hennes långa blonda hårstrå kvar, berättar Hellstrand.

Pappas presentkort blev mammas julklapp som blev Hellstrands gitarr

Och det var en ren slump att han började spela gitarr. Hans pappa som var kärnfysiker hade fått ett presentkort till en musikaffär på födelsedagen. Men istället för att köpa en gitarr åt sig själv köpte han en åt Staffans mamma i julklapp i stället.

- Hon ställde sig nog väldigt frågande till den julklappen men min pappa var inte så bra på att köpa presenter, berättar Hellstrand och tillägger att det nog snabbt var han som lade beslag på det nya instrumentet i familjen.

Sjöng för godis

Men hans storebror hade också i en tidig ålder hört något speciellt i Staffan Hellstrands röst. De bodde på Karlavägen i Stockholm och han var bara tre år gammal då brodern skuffade in honom i godisaffärerna som fanns på gatan.

- Där stod jag sedan mitt på golvet och sjöng med hög och klar röst och ägarna tyckte ju jag var näpen så jag fick ofta godis och då jag kom ut stod min stora bror där och tog det mesta, berättar Hellstrand och skrattar åt det goda minnet av tidiga upplevelser av den hårda underhållningsbranschen.

Kunde ha blivit journalist

Hans intresse för musik var enormt och han började också skriva konsertrecensioner i lokaltidningen då han var 16 år. Och några år senare började han studera vid journalisthögskolan.

Han fick också ett erbjudande från Sveriges Radio att bli producent för ett live-program men tackade nej. Några år senare slog han igenom med Lilla Fågel Blå.

- Man brukar ju kalla musikskribenter för misslyckade artister men i mitt fall blev det tvärtom, säger Hellstrand.

Det första riktiga bandet vara Dimmornas Bro och efter det bildade han sitt eget band och det hette kort och gott SH! från initialerna.

Men det var då han gjorde skivan Hemlös, som utkom 1990, som han bestämde sig för att bli soloartist. På skivan fanns tolkningar av Dan Andersson dikter.

Blev idol mot sin vilja

Men det var 1993, då tredje albumet Regn utkom, som det smällde till riktigt ordentligt. Lilla Fågel Blå spelades nästan sönder på radion och låten fick en Grammis som bästa låt det året. Situationen för Hellstrand var plötsligt helt förändrad.

Han hade alltid räknat sig själv som en outsider som kommer från en alternativ värld och levde sitt eget liv. Det blev, som han själv uttrycker det, en liten psykologisk omställning.

Därför ville han att första singeln från följande album skulle vara något riktigt hårt. Det var ett sätt för honom att understryka att han inte ville vara allmän egendom utan att musiken han gör är det han står för.

- Jag var nog obekväm i rollen att vara vars och ens egendom. Det började komma kvinnor som slet i mina byxben då jag stod på scenen och jag funderade vad det är som de håller på med. Det kändes väldigt främmande för mig att vara idol.

Titt och tätt kom det också inbjudningar till premiärer och kändispartyn men han vägrade blank att gå med på att bli en offentlig figur. För honom räckte det att vara känd via sin musik.

Staffan Hellstrand vid ett piano
Staffan Hellstrand vid ett piano Bild: Patrik Sventelius Staffan Hellstrand

Död hamster och frieri

Men oberoende om han ville det eller inte så blev han under den perioden betraktad som en idol och fansen skrev flitigt till honom trots att han slog igenom ganska sent. Han var 37 år och pappa till tre barn med det fjärde på väg.

Och ibland kunde det komma en del absurda brev från unga fans. Det var en tioårig flicka som skrev till honom för att hennes hamster hade dött och hon tyckte att Lilla fågel blå var världens bästa låt.

- Längst ner skrev hon: P.S. har du någon tjej, annars är jag ledig, berättar Hällstrand.

Stor sorg i fem år

Under en kort period blev det stora omställningar i Staffan Hellstrands liv. Han skiljde sig efter ett långvarigt äktenskap och dessutom miste han två familjemedlemmar, sin pappa och sin bror. Det gjorde att han tappade energin för att ge ut något eget material.

Däremot spelade han nog live för att det samtidigt var bra terapi för honom. Och den följande skivan innehöll bl.a. låten Spår som var tillägnad pappan.

Lyssna här nu pappa
Jag har skruvat upp musiken
Glöm alla galna röster
Och den där jävla trafiken
Det här är Mozarts 40:e
Med dom brutna ackorden
Han skrev den för någon annan
Men det är du och jag som får den

I dagarna utkommer Staffan Hellstrands 16:de album och på hans skivor finns mycket mer än Fågel blå. Det finns en glöd i hans röst och texterna i hans låtar gör att man gråter efter CD-formatet och hoppas att Spotify aldrig uppfunnits.

Hellstrand är den definitiva CD-artisten där man vill ha en helhet med lyrik och information att tillgå. Att bara läsa texterna till låtarna är en upplevelse i sig.

Fokus på Staffan Hellstrand finns på Arenan fram till den 28/4 2018

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje