Hoppa till huvudinnehåll

Per-Erik Lönnfors: Pojkens väg till - och från - mandom

Tor Berglund och Per-Erik Lönnfors som barn och vuxna
Vänner sedan barnsben. Tor Berglund och Per-Erik Lönnfors som barn och vuxna Bild: Pink Orbit Production man

Hur försonar man sig med sin manlighet? Per-Erik Lönnfors minns mandomsriter, pinsamheter, vänskap och förväntningar på honom som man.

Jag lärde mig att jag var pojke när jag var tre år gammal. Den två år äldre Pirkko utsatte mig för sexuellt trakasseri på vinden av sin familjs kolonistuga i Hertonäs.

De gynekologiska studierna under läkarleken gjorde mig dock inte till man, snarare tvärtom.

Pojke var jag däremot, inte flicka, basta. På den tiden fanns inga alternativ. Man hade Y-kromosom och var pojke eller X-kromosom och var flicka. De benämndes ändå med sina yttre kännetecken, I mitt fall “pili”

Pirkko var ändå manligare än jag själv. Det var hon fortfarande när vi träffades 75 år senare. Hon berörde inte episoden, men sade sig ha haft många män i sitt liv.

Hon skickade mig också barndomsfoton av oss båda. Jag såg mera ut som en flicka än hon.

Vindsleken var början till en livslång strävan att bli man. Att min mamma berättade att hon hade önskat sig en flicka hjälpte inte. Hon lät mina blonda lockar växa och klädde mig i blå sammet och vit spetskrage.

Jag såg mera ut som en flicka än hon

När jag på min 75-årsdag tejpade upp fotot på väggen sade en väninna: du såg ju precis ut som en flicka.

Utseendet var bara mitt första hinder för att bli man, enligt de förväntningar som ställdes.

Därtill kom brist på hårdhet eller okänslighet, mod, vinnarskalle och ledarnatur. Utan dessa egenskaper var man inte en “riktig karl”.

Alla dessa kännetecken mättes i jämförelse med andra pojkar. Att vara bäst var maskulint, och att var sämre än andra en stor skam.
Jag tog aldrig mina tillkortakommanden som en man.

Bra karl reder sig själv

Vår kultur saknar formella mandomsriter, men de finns där i alla fall, olika i olika åldrar.

En prövning kom när jag som åttaårigt krigsbarn på en bondgård i Sverige fick till uppgift att döda fem små kattungar, utan instruktioner om hur det skulle gå till.

På något sätt klarade jag av fyra, men en blev vid liv, med ena ögat hängande från huvudet. En tydligt illa berörd dräng gjorde processen kort.

Jag glömmer det aldrig.

Efteråt har jag förstått att jag var känslig. “Tjenslig”, eller “lättagad” som min svenska surrogatmor beskrev mig i ett brev till mamma. Jag läste det först 70 år senare.

Jag lät mig provoceras och åstadkom en blödande läpp

En pojke får inte vara känslig. När en av mina svenska lekkamrater var ful i munnen hetsade flickorna mig att slå honom, “för att jag var finne”.

Jag lät mig provoceras och åstadkom en blödande läpp. Sedan skämdes jag.

Slagsmål skulle aldrig göra mig till en hjälte.

Per-Erik Lönnfors
Skribenten idag Per-Erik Lönnfors Bild: Pink Orbit Production man

Av sparsamhet eller övertro på min begåvning satte mina föräldrar mig i pojkskolan Svenska Lyceum efter bara tre års folkskola, varav ett avbrutet av bombningarna av Helsingfors i februari 1944.

Klasskamraterna kunde vara ett, två år äldre. Jag fick ordentligt på käften två gånger.

Andra gången satt jag på bakbänken i den tomma musiksalen och grät i timmar. När min bästa vän ville trösta mig tog jag inte emot det. Bra karl reder sig själv.

Nederlag får inte erkännas. En man kan stå och stirra på en karta i en timme i hörnet av Femte avenyn och 42:andra gatan medan en kvinna redan har hittat till MoMa med att fråga sig fram. “Men don't ask questions”.

På femman hade vi två tidigt utvecklade, manliga och hyggliga pojkar. Jag beundrade deras muskulösa kroppar på gymnastiktimmarna, när de obehindrat gjorde knäkippen på räck.

Den ena, Börje “Böki” Engberg, var min goda vän, vacker som Tyrone Power och atletisk. Den andra, Lauri Leppänen, var mera knotigt än harmoniskt byggd.

Helt utan synlig orsak framtvingades mellan dem ett envig med knytnävarna, i matsalen efter skolan, utan publik.

Jag väntade tills Böki kom ut, med blåmärken i ansiktet, men han sade bara att de slagits tills de ömsesidigt kom överens om att sluta.

Jag begrep inte meningen med det hela, men förstod senare att detta var deras mandomsprov. Tyska junkrar skulle ha ett mensurärr, Schmiss, i ansiktet för att visa att de varit i duell. Också om det var ditopererat.

Själv skulle jag aldrig ha blivit blivit någon slagsbult, inte ens bland jämnåriga.

När jag några år starkare kände mig verbalt mobbad av en idrottskamrat gick jag och väntade på honom före nästa träning för att ge honom stryk.

Jag begrep inte meningen med det hela, men förstod senare att detta var deras mandomsprov

Men när det kom till kritan kunde jag inte slå, utan lät honom slippa.
Efter det behövde jag aldrig visa min manlighet med nävarna.

Känslighet förekom aldrig Revans vokabulär. “Maito” betydde ungefär samma sak.

Jag skulle ge ett grammatikaliskt exempel på tyska och sade “Ich trinke am gernsten Milch”.

Klassen gapflabbade. Jag borde ha sagt “Schnapps”. Läraren Martti Mikander räddade mig med att säga att också han älskade ett stort glas kall mjölk.

På min storebrors penkkis drack “Mikko” något annat, som en hel karl.

När jag var mycket ensam i de tidigare tonåren fasade jag för att klasskamraterna skulle avslöja mig som mammaspojke när jag gick med min mor på bio.

Däremot hoppades jag att de något år senare skulle gå på “Shane” och se mig sitta bredvid min storebrors fästmö Berit, som jag bjudit ut när han var i militären.

Mandom mod och morske män

Man kan visa mod på andra sätt än med slagsmål.

Jag fick ett tillfälle att visa kurage när jag i misstag överröstade en bråkig lektion med en busvissling från en papperspipa.

Sinnet rann på läraren som lät mig välja mellan en timmes kvarsittning på lördag eller en “torpare”. Jag valde örfilen, och flög som en vante mot pulpeten.

Var det för att jag var modig, för att jag ville bevisa mitt kurage för mig själv eller för kamraterna i klassen som spänt följde dramat? Svårt att säga.

Något år senare skulle jag som fjortonåring ta simmagistern på Åland och hoppa från en fem meter hög klippavsats. Flickan som var före mig gruvade sig i oändlighet.

Då lovade jag att dyka innan läraren räknat till fem efter att hon hoppat. Jag gjorde det också, med huvudet före.

Francois de la Rochefoucauld har sagt att hjältar är lika andra människor, så när som på fåfängan.

Pojkar och män sägs skilja sig från flickor, och män från kvinnor i att de alltid tävlar sinsemellan.

Också här hade jag ett dåligt utgångsläge.

På bondlandet i Ångermanland ordnades en skidtävling. Inför den haussades jag upp som finnen som skulle visa hur man åker skidor.

Som åttaåring hade jag någon gång skidat över isen till Högholmen, och från vår kolonistuga till skidbacken i Hertonäs. De svenska pojkarna var uppväxta på skidor.

Det blev ett stort nederlag. Jag kom snöpligen sist.

Historien upprepades när jag var i militärtjänstgöring. Jag trodde att jag hade god kondition som löpare och bollspelare och gick hårt ut för att vinna en permission.

Efter halva loppet kom mjölksyran, jag klappade ihop och släpade mig i mål som åttionde eller sista man, efter pensionsfärdiga överste Lapinleimu.

Utan nederlag blir man inte människa. Men de känns smärtsamma.

I skolan skulle vi klättra upp för rep i gymnastiken. Med biceps som kokta makaroner lyckades jag inte med en enda armhävning.
Skam och nesa, åter en gång.

På de första klasserna i Revan spelade vi lyckligtvis mest “fölkkis” på gymnastiktimmarna.

Plugghästarna var de manligaste, som inte lät sig påverkas av klasskamraternas normer

Jag var dålig både på att kasta och på att ta koppi, men bra på att gömma mig bakom de andra. Därför blev jag ofta koddad sist av alla. Det stärkte inte min manlighet.

Ändå blev det min strategi för skolåren. I första klassen på 40 elever gjorde jag mig osynlig, kunde aldrig läxorna men klarade proven med en hårsmån.

Fyra år senare hade det naturliga urvalet halverat klassen. Jag kunde inte gömma mig, utan måste byta strategi. Att vara en snäll och duktig pojke som läste läxorna, likt ett par av klasskamraterna, var föga manhaftigt.

Först senare har jag förstått att plugghästarna var de manligaste, som inte lät sig påverkas av klasskamraternas normer. De mobbades heller aldrig, snarare respekterades i tysthet.

De vågade följa Polonius råd till sin son Laertes: “Var trogen mot dig själv”.

I pojkskolan räckte det ändå med att imponera på de manliga klasskamraterna. I samskolor är flickor duktiga och läser läxor, varför pojkar måste bevisa att de inte är flickor med att göra tvärtom.

De spelar I stället datorspel, får ingen studieplats, blir utslagna och sitter manligt på puben och dricker öl, med ödeskamrater som de inte behöver skämmas inför.

“I did it my way”

Min egen manlighet ledde, tillsammans med andra orsaker, till att jag följande år stannade på klassen. Också det ansågs manligt, och fick positiva följder.

Jag fick glasögon, vilket var omanligt men automatiskt höjde betygen, och gjorde att jag kunde läsa mattatalen på tavlan. Jag rymdes också plötsligt i skollaget i handboll.

Den viktigaste mandomsriten klarade jag ändå inte.

Vid konventsintagningen visste jag inte i min nervositet vad det var som började på “k” och slutade på “k som skulle sättas i något som började på “f” och slutade på “a”.

Kork i flaska, förstås!

Den viktigaste mandomsriten klarade jag ändå inte

Inte heller kunde jag dansa med flickorna som inbjudits från “Lavan” och satt tigande och suktande vid väggen. Det gjorde inte heller någon av de andra pojkarna.

Senare kom jag över det med att ta ett par privata danslektioner, trampa flickor på tårna på många skoldanser och så småningom lära mig att gå och röra mig i rytm.

Före det förstod jag aldrig att det var ett mandomsprov att lära sig dansa.

Först senare begrep jag att det också var ett mandomsprov att klara sig igenom Revan. Det förenar mig med alla mina skolkamrater.

Sådan far, sådan son

Pojkars uppfattning om hurudan en man skall vara bestäms av vilken förebild de har i sina pappor.

Som krigsbarn i Sverige fick jag maskulina förebilder i bönder, bondsöner och drängar. Dem gick jag miste om när jag hem till Finland för att börja i första klassen i läroverk.

När vi hade namnupprop skulle man ange målsmannens yrke. De flesta i Revan kom från Sörnäs, Berghäll, Vallgård eller Sibbo och hade pappor som var stenslipare, handlande, affärsbiträden, kontorister eller lagerarbetare.

När någon med illa dold stolthet sade “polis”, “överstelöjtnant” eller “kriminaldetektiv” lystrade de andra avundsjukt. Min pappa var “tillsyningsman” vilket kunde gömma vad som helst.

Han fick vad som var värre än mitt hat, han fick mitt förakt

Han fungerade nödtorftigt som rollmodell när han tog mig till den allmänna bastun eller till en biograf vars hygien han låtsades inspektera. I allt annat svek han.

När han hade sina perioder av superi märkte jag hur mamma nervöst väntade på att han skulle komma hem och helvetet braka lös.

Då skulle alla oförrätter klaras av, mest med ord och skrik men också med hot om livsfarligt våld.

I krapulan gick han omkring med spinkiga ben och en nattskjorta och illa dold istermage. Han fick vad som var värre än mitt hat, han fick mitt förakt.

Annat var det med min mor. När pappa en gång skulle ge min storebror “med remmen” ställde hon sig i vägen, vild i ögonen, och skrek : “Du slår inte mina barn”.

Efter det lade sig pappa inte i vår uppfostran.

En maskulin kvinna med en känslig man är lika destruktivt som en ambitiös kvinna med en man som inte får arslet ur vagnen

Först långt senare har jag förstått att han led av depressivitet, förstärkt att han var det äldsta och misslyckade barnet i sin familj, tidigt snöpt av sin manhaftiga mor.

Mammas förväntningar på karlaktig ambition kan också senare ha varit kontraproduktiv och förstärkt pappas mindervärdeskänslor.

En maskulin kvinna med en känslig man är lika destruktivt som en ambitiös kvinna med en man som inte får arslet ur vagnen.

För mig framstod min närmast som ett varnande exempel.
På bristande manlighet.

Per-Erik Lönnfors som barn
Skribenten som barn Per-Erik Lönnfors som barn Bild: Pink Orbit Production pojke

Karl för sin hatt

Efter sammetskostymen i min barndom blev klädseln inget problem för min maskulinitet.

I Sverige var jag stolt över mitt blåställ, med vidhängande morakniv. Under efterkrigsåren i Revan blev det byxor, monokängor och tröja.

Manlighet var att ha en svångrem, helst scoutbälte, utanpå tröjan. Hängslar kom inte på fråga. Det ändrades först när Kirk Douglas hade smala hängslar över breda axlar i filmen “ Ace in the Hole”.

Clark Gable visade sin manlighet med att inte ha underskjorta, till förtret för skjortfabrikanterna. Karlar skulle gå barhuvade. Lärkans pojkar föraktades för att de använde paraply och galoscher.

Jag fick som fjortonårig en lottovinst i form av en pilotjacka i brunt läder som min faster, kyrkoherdinna i Saltvik, norpat från en amerikansk hjälpförsändelse. Någonstans hittade jag en brun skärmmössa.

Jag sörjde när jag hade vuxit ur jackan. Till dess inbillade jag mig att alla flickor tittade på mig. Att pojkarna avundades var säkert. Ingen gav mig ändå på käften.

Senare genomskådade jag klädernas symbolvärde och klädde mig neutralt.

Av Ovidius “Konsten att älska”, lånad från Rikhardsgatans bibliotek på basen av titeln, lärde jag mig att “vårdslöshet väl kläder en man” men ändå:

Ren må du te dig och snygg och av fältets övningar solbränd,
fläckfri vare och jämnt sitte den tåga du bär...

Allt därutöver till bruk lättfärdiga kvinnor du lämne
eller den man, som förvänt gör sig behaglig för män.

En mans komplimang till en annan för hans klädsel är omanlig, och beröm ett tecken på underkastelse, en pudel eller ett blottande av halsen.

För kvinnor avslöjar en utebliven artighet avund, som genomskådad é contrario blir en ännu bättre komplimang.

Min första borsalino. “bräscha”, förstärkte min manlighet, utan komplimanger.

Vinnarskallar

På alla andra områden än klädseln tävlar männen, förtäckt eller öppet, upp till desto högre ålder ju sämre självkänsla de besitter.

Det är som om den hemliga kukmätningen i bastun och duschen undermedvetet skulle transponeras till andra områden.

Alla vill inte som August Strindberg erkänna denna primitiva rit.

“Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan anställde jag i vittnens närvaro

… kl. 3 på sommarmorgonen en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan … gav mig approbatur, dock sine laude”.

Det är som om den hemliga kukmätningen i bastun och duschen undermedvetet skulle transponeras till andra områden.

För de flesta ynglingar är den sexuella debuten ett känsligt ämne. Mer eller mindre lögnaktigt skryt förekommer pojkar emellan, de sanna erfarenheterna redovisas sällan.

De oerfarna tiger förläget, eller hemlighetsfullt. De plågas av uttrycket “rädda pojkar får aldrig ligga med vackra flickor”. Känslan förstärks när de fräckaste pojkarna får de vackraste flickorna.

För mig var flickor, trots mina tidiga studier i kvinnlig anatomi, ett okänt territorium. Jag gick i pojkskola, hade inga systrar och därmed inte systrars väninnor.

När min gudmor och moster Svanhild i min närvaro gäckande frågade min mamma om “han redan går med flickor” var jag oerhört generad över intrånget i mitt privatliv.

I de övre tonåren gick jag, liksom många andra pojkar, länge med ett oanvänd kondom i plånboken.

Man kunde stoltsera med den trots att den aldrig kom i bruk.
Mandomsprovet med en kvinna fördröjdes i det längsta laget.

Det var en annan tidsålder. Både moralbegrepp och tillgång till bekväma preventivmedel var annorlunda än i dag. En vän till mig umgicks i studieåldern med en flicka i två år utan att komma till skott.

Det skulle kräva många halvmesyrer innan jag insåg visdomen den humanistiska psykologen Erik H. Erikssons ord: “En man blir desto mera en man i den utsträckning han gör en kvinna till en kvinna”.

Eller för att igen ta till Ovidius:

Men vid seglatsen du själv ej bruke för väldiga segel.
Låt ej flickan I fart ej heller dig hinna förbi:
samfälld färd till ert mål! Då blir fullkomlig er njutning.

En “äkta man”

Jag kom i giftasåldern på 1950-talet, hemmafruidealets guldålder enligt Lena Marander-Eklund i boken “Att vara hemmafru”, trots att många kvinnor redan då “ville bli något”.

I Hanken studerade flickorna till korrespondent för att bli männens sekreterare. Pojkarna gick på ekonomlinjen för att bli deras chefer.

Omvänt var mannens roll att blir familjens försörjare. Tidsandan godkände att kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen. Utan att kunna fylla denna förväntan dög jag inte till att bli man.

När listan på frielever sattes upp på Hankens anslagstavla tolkade jag den som en varnande börslista på äktenskapsmarknaden.

I Hanken studerade flickorna till korrespondent för att bli männens sekreterare. Pojkarna gick på ekonomlinjen för att bli deras chefer

Också andra omständigheter kan ha bidragit. Att två gånger skickas till Sverige som krigsbarn utan föräldrar och att bli skild från de bästa vännerna när de stannade på klassen skapade säkert en rädsla för separationer.

Därtill kom romantiska föreställningar om att inte inleda sexuella förbindelser innan man var säker på att ha “allvarliga avsikter”.

Även detta klarade jag så småningom av. Att en amerikanska blev min hustru kan ha berott på att hon stod utanför det finlandssvenska klassamhället.

En kvinna utan egenskaper, utom den att hon aldrig demaskuliniserade mig.

Den som fått jobb, fru och barn hade blivit man. Han kunde sluta med tävlingsidrottande och andra sätt att visa sig bättre än andra.

Hur det skall gå till i dag vet jag inte, det står utanför min erfarenhet. Men av vad jag ser har samhället gjort det svårt att uppfylla gammaldags krav på maskulinitet.

Det är ett svårt problem, i synnerhet för de ynglingar som blivit förlorare när deras strävan att bli karlar med att inte läsa placerar dem i samhällets bottenskikt. Marknadsfundamentalismens “förlorare”.

Flickor klarar sig bättre. Och som för allt klättrande gäller det att det är svårare att klättra ned än att klättra upp.

Jobb som manlighetens mått

Arbetslivet prövar också mansrollen, också efter den uppnådda statusen som familjefar.

Mitt utgångsläge satte mig inte i position för att bli ledare. När jag som scout i Spanarna stod i tur att bli patrulledare ryggade jag för ansvaret och besväret. Jag ville sporta och läsa böcker.

Jag föraktade också ledarnas dyra och påfågelaktiga uniformer. En arbetarpojkes ylletröja var manligare, i mina ögon.

När jag långt senare blev ledare i skollaget i handboll och basket var det mera tack vare mitt taktiska kunnande än min spelskicklighet.

Sedan dröjde det tills jag som 27-åring blev chefredaktör för tidskriften Mercator, när den 44-åriga kvinnosakskvinnan Inger Ehström slagit huvudet i glastaket och blivit min underlydande.

Jag valde att inte sätta henne på plats, utan gjorde en pudel med att vädja till hennes kunskap och erfarenhet. Det gick bra, jag fick hyra hennes sommarstuga och vi blev goda vänner livet ut.

Det är frestande för osäkra chefer att hävda sin auktoritet. När en ambassadör brädade sin sekreterare att klappra på skrivmaskinen snabbare än ho,n förstörde han deras relation för alltid.

“Pärla?” Ursäkta den tidens manliga språkbruk

Jag tvingade min sekreterare att rätta ett språkfel i engelska, hennes största stolthet, i ett brev till en viktig utländsk kollega.

Hon var min första sekreterare som sade upp sig, vilket också hade andra orsaker, och fick en pärla till efterträdare.

“Pärla?” Ursäkta den tidens manliga språkbruk.

Om du skall leda ett företag, glöm piskan hemma.

En ledares första lojalitet är mot sin egen vision, den andra mot de medarbetare som skall hjälpa hen att förverkliga den, och den sista är mot sina överordnade och styrelse.

De stora besluten skall man fatta själv, makten att utföra dem är det bäst att delegera. “Empowering” på engelska, också om det framstår som omanligt.

Den sista matchen

Ålderdomen förändrar mönstren för virilitet. Varje ny dag inleder en ny serie mandomsprov, börjande med att stiga upp ur sängen.
Ett specialfall är att bli änkling.

Man inser att manligheten har definierats av levnadspartnern.

Han är halvparten av en lycksalig man,
som blott fulländas kan av sådan h o n,
och hon en skön, en delad härlighet,
Vars fyllnad i fullkomlighet är han.

Att vid sin hustrus död märka att man utan henne bara till hälften är en man hör det till den svåraste av separationer. Redan bibeln säger att en man inte bör leva ensam.

Ett nytt parförhållande kan innebära en ny manlighet. “I'm a lover”, sade Burt Lancaster stolt när han som smågangster i “Atlantic city, USA” fått ihop det med en ung kvinna.

Att mannen skulle ta sin manlighet med sig i graven gällde i en tid då man levde kortare än i dag.

Att vid sin hustrus död märka att man utan henne bara till hälften är en man hör det till den svåraste av separationer

Den förlusten kan tas på olika sätt. En bekant åttioåring sade sig vara “glad över att äntligen ha sluppit den den där skiten”.

Det kan tolkas som sura rönnbär, men också som att man knappast saknar ett behov som man inte har.

Endast en bekant har låtit sig eunuckiseras vid en prostataoperation, “för att bli av med det som vållat så mycken olycka i livet”. Utan behov behöver de inte tillfredsställas.

Relationen kan också vara annorlunda. “Sällskapsdam” låter inte smickrande, “livskamrat” är bättre.

Grekerna har ett vackert ord, “sindrofos”, lika i femininum som i maskulinum. Jag har lyckan att uppleva ålderdomen utan den stora ensamheten under min pubertet.

I takt med att testosteronet minskar hos mannen och östrogenet hos kvinnan försvagas också de fysiska könsskillnaderna. Bakifrån liknar en gubbe en gumma, båda kutryggiga och ostadiga i
gången.

Bägge har hängbröst och kvinnan kan få mustasch.

Livet är en serie av förluster. Av tron på julgubben, svendomen, håret och till slut potensen.

Lyckligtvis försvagas också tävlingslusten. Man inser att livet är tennismatch mot döden, där man alltid förlorar sista bollen. Det bästa man kan göra för att förlänga den till fem set, om man njuter av spelet.

Alternativet är försoning, en fridfull gerotranscendens. Man försonar sig med sina medtävlare. med livet och med döden.

Också, i bästa fall, med sin manlighet.

Text: Per-Erik Lönnfors är författare

Serien "Mannen i förändring" kan ses på Yle Arenan fr.o.m. den 7.4.2018.

Se trailern för serien på Yle Arenan:

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle