Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kusliga ekon ur det förflutna i de blivande skådespelarnas Weimar-odyssé

Foto från Weimar - jakten på Zodiaken
Avgångskullen vid teaterhögskolans svenska skådespelarutbildning i Weimar - jakten på Zodiaken Foto från Weimar - jakten på Zodiaken Bild: Jonatan Sundström Teaterhögskolan i Helsingfors,Weimar - jakten på Zodiaken

I Weimar – jakten på Zodiaken gör avgångskullen vid teaterhögskolans svenska skådespelarutbildning sitt konstnärliga slutarbete med en resa tur och retur till Weimarrepublikens dagar. Vad kan vi lära oss av historien? Kanske ingenting alls om den redan hunnit i fatt oss.

Åh nej ... Sotiga kabaréblickar och korpsvarta polkahår, androgyna gestalter och spasmodiskt ryckiga kroppar - ska det här nu bli ytterligare en av de där polerade söndagsskoleflirtarna med en mytomspunnen era?

Det är den första tanken som drabbar mig när ljuset tänds och blottlägger gestalterna på scengolvet.

När ögonen dessutom spanar in några utspridda ankben och vingar som helt klart ryckts loss ur någon jättelik Kalle Anka-figur känns det som om alla farhågor besannats. Här kommer klichéerna över dåtid och nutid bestämt att dugga tätt.

Och helt ogrundade är ju farhågorna inte. Som uppsättning överraskar Weimar – jakten på Zodiaken varken i sitt val av symboler eller tidsparalleller.

Men resonemanget bär och det självironiska greppet håller dessutom naiviteten på behörigt avstånd.

När Sannah Nedergård snortar något potatismjölsliknande damm och kysser en kvinna ur publiken med ett stycke plastfilm mellan läppkontakten råder det inget tvivel om hur den här föreställningen förhåller sig till eran i originalsättning.

Imitationen är bara en gest och i det här fallet en mycket medveten sådan.

Foto från Weimar - jakten på Zodiaken
Foto från Weimar - jakten på Zodiaken Bild: Jonatan Sundström Teaterhögskolan i Helsingfors,Weimar - jakten på Zodiaken

Men samtidigt är steget mellan då och nu ofta skrämmande kort i Weimar – jakten på Zodiaken.

I väntan på Spökplumpen

Weimar anspelar förstås på Weimarrepublikens korta existens från det första världskrigets slut till Hitlers makttillträde år 1933 – en politiskt turbulent tid med ett kulturliv som samtidigt utmanade alla gränser.

Och jakten på Zodiaken - ja, det är bland annat titeln på ett Kalle Anka-äventyr där de goda och onda ligger i hälarna på varandra under jakten på en helhet som skulle ge nyckeln till framtiden.

Men i teaterhögskolans tidsmaskin åker Knatte, Fnatte och Tjatte vilse och landar i gårdagens Weimarrepublik samtidigt som den eran korskörs med symbolen för vår egen tid, ett infantiliserat Ankeborg made in USA.

Så hur liknar epokerna varandra och vem bidar i så fall sin tid i framtidskulisserna - Spökplumpen ...?

Hitler vann kriget

Eller är morgondagen kanske redan här?

”Hitler vann kriget!” utbrister Alex Holmlund i uppsättningens avslutande monolog. Och anför som bevis vår tids skrupelfria darwinism och idealisering av den starkaste, alltså Hitlers kärnbudskap i koncentrat.

En tid där hänsynslösheten gömmer sig bakom hänvisningar till ogenomträngliga ekonomiska realiteter medan beredskapen att ständigt mäta sitt marknadsvärde förvandlats till norm, alltså.

Och med den svarta utsagan svarar uppsättningen samtidigt indirekt på en fråga den tidigare etablerat i en scen baserad på Bertolt Brechts Mässingsköpet.

I den texten dryftar Brecht teaterns syfte och roll i samhället via en rad dialoger där skådespelarens, skådespelerskans, dramaturgens och scenarbetarens olika förväntningar på teatern ställs mot filosofens vision.

Svaret i Weimar – jakten på Zodiaken är naturligtvis inte identiskt med Brechts men vid sidan av en lite småkokett dekonstruktion av teaterns maktstrukturer tecknar den här uppsättningens huvudarkitekter, regissören Anders Carlsson samt dramaturgerna Ilja Lehtinen och Per Ehrström också ned en egen programförklaring.

De entydiga bruksanvisningarnas tid är förbi men teatern kan fortfarande hjälpa oss att öva upp vaksamheten och navigera oss fram i en fragmentarisk verklighet.

En annan fråga är förstås sedan hur mycket vägkost en uppsättning byggd på fjäderlätta referenser kan ge.

En revolutionär, en statsrättsteoretiker och en nakendansös

Ilja Lehtinen beskriver i programbladet hur föreställningens textväv slängts in i smältdegeln för att återuppstå i ny sättning. Men den poängen går nog de flesta förbi om publiken varken kan placera citaten i originalkontext eller uppfatta dem i röstkakofonin på scenen.

Och vilka hållpunkter får en finländsk publik av i dag om någon utropar sig som Rosa Luxemburg och någon annan som Carl Schmitt?

Jag antar att klockorna ringer vid namnet Luxemburg - men Schmitt?

Inte särdeles ljudligt, vågar jag påstå.

De flyktiga referenserna haglar frikostigt i ett scenrum där publiken körs runt på fem flyttbara åskådarläktare bland olika fragment ur den här föreställningshappeningen.

Den fysiska vilsenheten möter den mentala. Och det är förstås också avsikten.

Men efter en dryg halvtimme på en läktare där en förbiglidande gestalt (Petra Heinänen) konspiratoriskt viskar att hon minsann är Anita Berber medan en annan (Kris Gummerus) blottlägger sitt taggiga Nosferatu-bett infinner sig obönhörligen känslan av att den här uppsättningen nu druckit ur sitt Berlin-glas till sista droppen.

Det är absolut inget skådespelarna ska klandras för – tvärtom. Att följa med hur de alla håller uppsättningen gående är en av föreställningens största behållningar.

Och visst fanns det ju också en tid när det gick mode i att mana publiken till handling genom att medvetet tråka ut den.

Men det är knappast fallet i en uppsättning som kulminerar i ett effektfullt credo.

Weimar – jakten på Zodiaken levererar många skärpta iakttagelser men en lätt komprimering hade gagnat helheten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje