Hoppa till huvudinnehåll

Willem Dafoe är världens största birollstjärna: "Jag tolkar inte en roll, jag förkroppsligar den"

Willem Dafoe.
Willem Dafoe. Bild: imago/Future Image/ All Over Press Willem Dafoe

Han är en av filmvärldens flitigaste och mest formbara skådespelare. Tomas Jansson var med då Willem Dafoe ärades med ett hederspris i Berlin och berättade om sin karriär, från teaterdrömmar och första filmjobbet där han fick sparken, till hur det känns att bli äldre.

Han är svartklädd från topp till tå. Svarta strumpor och skor och byxor och skjorta och kavaj. Och så det kännspaka ansiktet med de kargt vilda ansiktsdragen, den breda munnen, luckan i tandraden, de höga kindbenen. Nu bär han också ett ordentligt skägg, kanske har det blivit kvar efter rollen som konstnären Vincent van Gogh, en film av Julian Schnabel som enligt planerna släpps senare i år.

Då jag vid två tillfällen sitter i samma rum som Dafoe och i sammanlagt två timmar hör honom berätta om sin karriär, hinner jag uppleva hur lekfull han är, och samtidigt vardaglig. Som om han faktiskt inte brydde sig om att klä på sig någon offentlig roll. Han undviker att bli riktigt privat men han är ändå personlig, och bjuder på sig själv.

Och han har många anekdoter i bagaget, från sina över 40 år som skådespelare.

Som den då han 1980 skulle göra sin första film, Heaven’s Gate, med Vietnam-filmen Hjortjägarens regissör Michael Cimino, men fick sparken för att han... skrattade för högt.

- En dag skulle vi bara testa ljusförhållanden, men vi var ändå många skådespelare som var både sminkade och uppklädda. Så håller vi på hela dagen, vi hänger där i åtta timmar, det blir litet tråkigt, kvinnan bredvid mig viskar en fräckis i mitt öra, jag skrattar, litet för högt så Cimino hör det. Och så ger han mig sparken. Direkt. Så där bara.

- Fast, tillägger han med sitt karaktäristiska vilda skratt.

- Också om jag klipptes bort ur filmen så kan man nog se skymten av mig, om man tittar riktigt noga.

Willem Dafoe under Berlinale-festivalen 2018.
Dafoe och det vilda skrattet. Willem Dafoe under Berlinale-festivalen 2018. Bild: Xinhua/Avalon.red. All rights reserved./All Over Press Willem Dafoe,Filmfestivalen i Berlin

Drömde om teater, inte om Hollywood

Willem Dafoe (f. 1955) växte upp i lilla Appleton 300 kilometer norrom Chicago som nästyngst bland fem systrar och två bröder.

För honom blev teatern biljetten bort från småstadstillvaron. Han hade inga drömmar om Hollywood och film, istället flyttade han som 21-åring till New York och var med om att grunda en av 70-talets viktigaste experimentella gruppteatrar, Wooster Group.

Där både arbetade och levde man tillsammans, utforskade teateruttryck på dagarna och uppträdde på kvällarna. Ingen hade någon riktig skådespelarutbildning, man spelade för att man älskade teater och inte för att någon tänkte det skulle bli en karriär.

Det var den tiden som formade Dafoes syn på arbetet som skådespelare.

- Wooster Group gjorde mig till en uppgiftsorienterad skådespelare. Inte en skådespelare som tolkar en roll utan en som förkroppsligar en idé, berättar han.

- Men jag lärde mig också sånt som... Jag minns ett tidigt teaterjobb, vi skulle börja repetera, jag kunde alla mina repliker, jag var killen från midwest som skulle göra bra ifrån sig. Och så var alla andra bara så avslappnade, ingen kunde sina repliker, jag tyckte de bara verkade lata. Men de var bra, och så lärde jag mig att låta saker ta sin tid. Låt saker hända, tvinga inte fram dem.

- Men jag hade aldrig några drömmar om film eller Hollywood. För mig var skådespelandet förenat med teater. Jag tänkte inte på film innan någon en dag frågade om jag ville pröva på det.

Så började ett nytt kapitel i Dafoes liv, men 40 år senare är det fortfarande något av Wooster Groups syn på arbetet som styr hans yrkesliv.

Med det i ryggen har han som få andra lyckats också med det osannolika, att ge de rysligaste karaktärerna en stor portion mänsklighet.

Då Dafoe i Berlin tar emot en Gyllene björn-statyett för sitt livsverk, är det också just det som regissören Wim Wenders tar upp i sitt festtal – Dafoes förmåga att vara så formbar, och hans personlighet; ”i en värld där snällhet har blivit en underskattad egenskap, är Dafoe den snällaste”.

Willem Dafoe får sin hedersbjörn under filmfestivalen Berlinale 2018.
Willem Dafoe och den gyllene björnen - och Wim Wenders, som sprider ut ett par vingar bakom Dafoes rygg. Willem Dafoe får sin hedersbjörn under filmfestivalen Berlinale 2018. Bild: imago/STPP/ All Over Press Willem Dafoe,Wim Wenders,Filmfestivalen i Berlin

Lockas inte bara med en ”bra roll”

Då han får frågan vad det är som får honom att tacka ja till ett nytt projekt, är det inte alls rollen eller manuskriptet som får honom att säga ja eller nej.

- Jag säger det för att många skådespelare fokuserar bara på rollen och på manuskriptet. Men för mig handlar det om helheten, ensemblen, platsen, allt det. Och regissören. Jag tänker att när en regissör skapar en värld, eller ännu bättre, bjuder in dig i en värld som är så hel att när du går in i den så är allt så logiskt, du behöver inte tänka efter, världen leder dig till det som måste göras. Då känns det rätt.

- Jag vill ha en regissör som har en klar vision, och jag gillar att stå till tjänst och förverkliga någon annans vision. För mig är det viktigt. Min egen roll är egentligen det jag tänker sist på.

Publiken väntar på Willem Dafoe under Berlinale Talents.
I väntan på ett samtal med Dafoe under årets Berlinale Talents. Publiken väntar på Willem Dafoe under Berlinale Talents. Bild: Tomas Jansson / YLE Willem Dafoe,Filmfestivalen i Berlin

Den trygga lagspelaren

När man försöker sätta fingret på hurudan Willem Dafoe är som skådespelare, slår det mig att han aldrig är den som stjäl showen. Tvärtom. ”Jag är mer ett verktyg för någon som gör något, och jag trivs med det, jag är gärna som en färg i en målning”, säger han själv, och just så är det ju. Han är den där trygga lagspelaren som det alltid går att lita på. Skådespelaren som ser sig själv som en handlingsmänska, ett slags vanlig arbetare, en man i ledet.

- Ibland känner jag mig mer som en dansare eller idrottare än en skådespelare, för mycket av det som associeras med skådespelandet så relaterar jag inte till. Sånt som handlar om hur man tolkar en text, psykologin och hur du bygger en karaktär. Jag tänker inte på såna saker. Det är bara inte mitt sätt.

- Min hemlighet som skådespelare kunde vara att jag helt och hållet försöker lämna bort mig själv och stiga in i ett annat sätt att vara. Ibland är det bara kostymen som hjälper mig att göra det, eller en accent, eller någon personlig relation till berättelsen, det gäller bara att hitta det som hjälper mig att bli den personen.

- Och jag tror att alla har den förmågan inom sig. Tänk bara på att, det här med vem vi är, att det är något som vi egentligen bygger upp för oss själva, bara för att överleva vardagen. Också det är en konstruktion. Ibland kan man ju känna sig som en helt annan människa, utan att själv medvetet ens söka det. Det kan alla.

Willem Dafoe i Berlin 2018.
Willem Dafoe i Berlin 2018. Bild: imago/POP-EYE/ All Over Press Willem Dafoe,Filmfestivalen i Berlin

Så talar vi om det som är det stora temat i filmvärlden idag. Hur tv-serier har blivit den nya filmen, hur allt mer energi och resurser flyttas över från film till tv:n. Och hur allt fler stora filmstjärnor också söker sig till tv-serievärlden, som tidigare hade så mycket lägre status än filmen.

Den utvecklingen är Willem Dafoe inte så intresserad av vara en del av. Han kallar sig gammaldags, säger att han gillar idén med hur en bunt främlingar kommer in i ett mörkt rum och ser någonting hända på en filmduk.

- TV verkar passa bättre in i dagens populärkultur än film. Men jag tycker ändå att filmen fortfarande har en alldeles speciell kraft, något som tv:n nästan aldrig lyckas uppnå. Det handlar om att skapa ett mysterium, ett slags poesi i berättandet som en mer populärt inriktad tv-värld inte är lika bra på.

Men samtidigt som han kan kalla sig gammaldags, slår han fast att han gillar att bli äldre.

- Det fina med att bli äldre är att du blir klarare. Och för min egen del så, fast det finns en åldersdiskriminering inom populärkulturen så tycker jag att jag har fler arbetsmöjligheter idag än någonsin tidigare.

Och så tar han till sitt vilda uttryck, och skrattar till.

- Och förresten! Gammal? Är jag gammal? På riktigt! Gammal? Nästa fråga!

Älskad roll i The Florida Project

I år har Dafoe fått riktigt mycket positiv uppmärksamhet för sin sympatiska roll som motellföreståndaren i The Florida Project, en roll som gav Dafoe hans tredje Oscarsnominering för bästa manliga biroll.

Bobby (Willem Dafoe) på knä framför Moonee (Brooklynn Prince) vid huset där de bor.
Dafoe i The Florida Project. Bobby (Willem Dafoe) på knä framför Moonee (Brooklynn Prince) vid huset där de bor. Bild: Finnkino The Florida Project,Willem Dafoe,Brooklynn Prince

Det är en film som på ett elegant sätt beskriver det amerikanska samhällets sönderfall och de väldiga klasskillnaderna, marginalisering och fattigdom, med ett billigmotell i närheten av Disney World som miljö. Här spelar Dafoe motellföreståndaren som samtidigt fungerar som ett slags socialarbetare, och som så vackert gestaltar en position mellan makt och mänsklighet.

- Det var en film som jag älskade, och jag är stolt över just den Oscarsnomineringen, att jag fick representera en film som berättade om samhälleligt ansvar och medkänsla. Och jag lärde mig mycket eftersom den beskrev en värld som jag inte kände till.

- Jag var motellföreståndaren som skulle upprätthålla ett lugn, men jag var också som vem som helst. I filmen är jag inte hård, men samtidigt så vet jag att om jag låter dem lura mig så förlorar jag jobbet och blir en av dem. Han är i grund och botten en god människa som förstår att de fattiga motellinvånarnas lycka hänger på honom, samtidigt som hans lycka beror på dem.

Willem Dafoe poserar inför tiotals pressfotografer.
Willem Dafoe under Berlins filmfestival 2018. Willem Dafoe poserar inför tiotals pressfotografer. Bild: imago/Seeliger/ All Over Press Willem Dafoe,Filmfestivalen i Berlin

Så, vad önskar han av framtiden? Finns det ännu några drömmar som väntar på att bli uppfyllda? Några drömprojekt som han ännu vill hinna genomföra?

Men den som väntar sig något dramatiskt svar blir besviken. Igen håller han fötterna stadigt på jorden. Han vill bara fortsätta göra det han alltid har gjort. Uppträda. Göra film. Spela teater. För som han säger, allt det fylls fortfarande av något spännande oförklarligt mystiskt.

- Mitt mål är detsamma som alltid tidigare, att känna att man jobbar för att hitta det där som kan förena oss alla mänskor. Och att vara användbar. Söka efter situationer där jag kan försvinna, söka det som är fint med att leva här, och vara människa den lilla tid vi har här.

Det har han idag fler möjligheter än någonsin att förverkliga, amerikanen som idag också är italiensk medborgare och gift med den italienska skådespelerskan & regissören Giada Colagrande. Han återvänder fortfarande också regelbundet till teaterscenerna, och är en oerhört flitigt filmskådespelare – bara i fjol kunde man se honom i åtta nya filmer.

- Och jag är inte klar ännu. Jag kommer att fortsätta göra filmer, vare sig ni vill det eller inte.

Willem Dafoe med hustrun Giada Colagrande.
Willem Dafoe och Giada Colagrande. Willem Dafoe med hustrun Giada Colagrande. Bild: imago/STPP/ All Over Press Willem Dafoe,Giada Colagrande

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje