Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Atlantis - en frodig vuxensaga med stramt budskap

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
Paul Holländer, Vilma Putro och Jussi Lehtonen i Atlantis. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Jussi Lehtonen,Vilma Putro,atlantis

Vem gagnas av att kunskapen i samhället begränsas till ett fåtal? I Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samarbetsprojekt Atlantis förvandlar Juha Mustanoja sin kritik av dagens utbildningspolitik till en allegori som i alla avseenden bär hans egen, omisskännliga signatur.

Alla som sett någon av hans tidigare produktioner på Aurinkoteatteri vet vad jag menar.

Mustanoja far fram som en vildsint kleptoman och skakar i slutändan fram en högst personlig dekokt, bryggd på allt han samlat på sig ur mytologi, historia och olika epokers science fiction-skildringar.

Och det är inte lite.

Anslaget är alltid stort, greppet anarkistiskt och finalen ofta snudd på apokalyptisk.

Turerna är vilda och estetiken skrovlig men under det skenbart taffliga utanverket ligger de slipade knivarna på rad.

Så också i Atlantis där det övergripande temat är makt.

Den som har kunskap fattar inte per definition kloka beslut men utan kunskap är vi försvarslösa, låter Mustanoja oss förstå och åskådliggör det med en frodig skröna där bristfälliga insikter och missbrukad vetenskap borgar för en rad katastrofer.

Bland småfolket i jordens inre

I Jules Vernes Till jordens medelpunkt åker professor Lidenbrock med brorson på en expedition till jordklotets inre och upptäcker en förborgad värld med gigantiska svampar och urdjur.

Mustanojas Atlantis utspelar sig inledningsvis på samma ställe men i hans klot har urdjuren förvandlats till små varelser ur den nordiska mytologin.

Ett flitigt dvärgfolk står för det idoga arbetet där inne i det hermetiskt slutna klotet. Trummande på sina svamptrummor marscherar de fram i långa processioner, gräver och smider. Alla har sitt eget specialområde, somliga vet allt om gas, andra om vatten, lava eller sten – och om de någon gång har lite ledigt tar de sig kanske ett kollektivt svamprus.

Trollen skiljer sig inte stort från dvärgfolket men betraktar sig ändå som lite förmer.

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
Vilma Putro, Jussi Lehtonen och Leea Klemola som trollen Roketrolli, Kontrolli och Alvis. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Sakari Kiuru Finlands nationalteater,Jussi Lehtonen,Vilma Putro,Leea Klemola,atlantis

Högst i hierarkin står dvärgfolkets ledare, besvärjartrollet Alvis, medan de sammanvuxna Kontrolli och hans unga höftskott Roketrolli fungerar som våra allvetande berättare i den här vilda vuxensagan där invånarnas dramatiska upplevelser helt tydligt ekar av både västerländsk civilisationshistoria och ödesturerna i vår egen.

Det låter kanske som ett studentspex men i Mustanojas ymnighetshorn ryms verkligen allt - från den minoiska kulturens undergång och myten om ett sjunket Atlantis till en lätt maskerad berättelse om det lilla folket som helst stannat kvar i sitt fågelbo men yrvaket hittat sig under bar himmel.

En himmel som i den här sättningen förstås är precis lika blå och stjärnprydd som EU-fanan ...

Katastrofer och kortsynthet

Men den rika skrönan rymmer förstås också en rejäl dos andra infallsvinklar, framför allt då med fokus på kunskap och makt.

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
Mot framtiden med Aristoteles. På bilden Paul Holländer, Antti L J Pääkkönen, Nora Raikamo, Sanna Hietala och Miko Kivinen. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Sakari Kiuru Finlands nationalteater,Antti L. J. Pääkkönen,Nora Raikamo

När dvärgfolket tvingas lämna sitt fågelbo, sitt Soria Moria där inne i jordklotets sköte, sker det på ett sätt som skruvar till den bibliska fördrivningen ur paradiset en aning.

De idoga gruvarbetarna fördrivs inte ur sitt paradis för att de ätit av kunskapens förbjudna frukt. De upptäcker av misstag vetenskapen men fattar inte hur de ska handskas med den. I sin okunskap och kortsynthet åstadkommer de en ekologisk katastrof.

Och det är bara början.

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
Guldets förbannelse. På bilden Sanna Hietala som vattendvärgen Fosshilde. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Sakari Kiuru Finlands nationalteater,Sanna Hietala

Den som inte fattar vad den leker med lever farligt och den som är utlämnad åt andras skrupelfria lekar lever kanske ännu farligare.

Atlantis slingrar sig genom mänsklighetens olika epoker och blottlägger samtidigt girighetens, vetgirighetens och kunskapskontrollens historia.

Mäktiga krafter sätts i rörelse för att hålla fotfolket på mattan samtidigt som manuset formligen svämmar över av överrumplande korskopplingar och galna referenser.

Till och med Aristoteles försvunna analys av komedin dyker upp till sist i en scen där teatern i allmänhet och Aurinkoteatteri i synnerhet skriver in sig själv i uppsättningen som en sista strimma av framtidshopp för en mänsklighet som gång på gång fallit på eget grepp.

Fattigmansestetik och magiska scenbilder

Med Juha Mustanojas Atlantis och Juha Hurmes Lemminkäinen har Nationalteaterns lilla scen den här våren förvandlats till en plats där en störtflod av myt, historia och nationella självbilder slängs in i teaterns magiska verktygslåda för att återuppstå i nya, avslöjande mönster.

Greppet är hejdlöst och referenspaketet enormt, på gränsen till det utmattande i bägge uppsättningarna.

”Kill your darlings” är inte de här killarnas devis.

Men i bägge uppsättningarna finns också ett övergripande element som hanteras med sådan fyndighet och briljans att man som publik med lätthet förlåter excesserna.

I Lemminkäinen är det språket, ordglädjen, rytmen och i Atlantis den härliga visualiseringen.

Varje scen är en sällsam kombination av magi och avväpnande fattigmansestetik.

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
I den underjordiska smedjan. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,atlantis

Anne Karttunen står för scenografi och rekvisita, Noora Salmi för dräkterna, Heini Maaranen för de fantastiska demonfigurerna och Pietu Pietiäinen för en ljussättning som förser hela den här fantasivärlden med ett sagolikt skimmer.

Listan kunde göras betydligt längre. Atlantis är gjord med all den expertis och teknik som ryms i två ensembler och ett välutrustat teaterhus.

Oraklet i Delfi vid grillångorna

Men för det ultimata lyftet står förstås skådespelarna.

Jussi Lehtonen och Vilma Putro gör en läcker dubbelakt som Kontrolli och hans rotskott till sidekick och lika organiskt växer uppsättningens dvärgsextett (Sanna Hietala, Paul Holländer, Miko Kivinen, Karin Pacius, Antti L J Pääkkönen och Nora Raikamo) ihop till ett mumlande, trummande kollektiv.

Men det vi alla sannolikt kommer att minnas längst är nog Leea Klemolas fenomenalt parodiska porträtt av trollet som småfolkets andliga ledare.

Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis.
Leea Klemola som besvärjartrollet Alvis. Foto från Aurinkoteatteris och Nationalteaterns samproduktion Atlantis. Bild: Sakari Kiuru Finlands nationalteater,Leea Klemola,atlantis

Hennes Alvis ser ut som en vit ren, en amper Snövit som kör med sina undersåtar, aldrig tillstår några egna fel och förtvivlat klamrar sig fast vid makten genom att frambesvärja framtidsvisioner ur en rökosande plåtgrill.

Oraklet i Delfi omsatt till nordliga breddgrader, alltså.

Men med nödtorftigt dolda hänvisningar också till andra slags framtidsvisionärer.

Kommentarer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje