Hoppa till huvudinnehåll

Mats Holmqvist: Vi behöver inte spänna musklerna för att bli män

Man spelar gitarr för somnande barn
Mats spelar vaggvisa Man spelar gitarr för somnande barn Bild: Pinkorbit production man,Mats Holmqvist

Manligheten är i förändring och vi människor kan, trots allt, välja de vi vill vara skriver Mats Holmqvist i den här kolumnen.

Jag såg nyligen Disneyklassikern Djungelboken som handlar om den övergivne pojken, Mowgli, som växer upp med vargar och senare blir adopterad av en björn.

Han lever ett till synes bekymmersfritt liv i djungeln ända tills hans djurvänner blir oroliga för att han inte passar in i omgivningen och vill föra honom till människobyn, till hans egen flock.

Själv vill han ändå stanna kvar och leva som ett djur.

Filmen fick mig att tänka på min skoltid i början av 90-talet då biologiläraren ofta och med eftertryck berättade att människan är ett djur. Det irriterade mig redan då.

Det är visserligen sant att vi är djur och likaså är det viktigt att vi är medvetna om vår relation till allt som lever på den här märkvärdiga planeten.

Det lär faktiskt vara så konstigt att vi förmodligen är släkt med alla levande ting: snigeln, syltlöken, gåsen, gurkan - precis alla.

Men att bara tala om människans djuriskhet och sätta punkt där duger inte.

Jag vill gärna insistera att vi är väldigt egendomliga djur, att vi skiljer oss från alla andra, eller åtminstone kan göra det.

Foto från Djungelboken
Djungelboken på Svenska Teatern Foto från Djungelboken Bild: Cata Portin djungelboken

I Djungelboken blir Mowgli - människan som vill vara ett djur - tillfångatagen av orangutangen Kung Louie som behöver hjälp för att kunna sluta apa sig och bli “en man, en mänska”.

Ja, i den engelska originalversionen är det lika tvetydigt vad han egentligen ville bli - man, eller mänska i allmänhet?

Om vi tänker oss att det var en man han ville bli så borde han ha kommit till Finland, där det åtminstone ännu i början av 90-talet var förhållandevis enkelt - enligt den rådande teorin skedde den förvandlingen nämligen i armén.

Militären som invigningsrit?

Det är länge sen jag hört den teorin, kanhända blev den problematisk i och med att den frivilliga värnplikten för kvinnor infördes 1995.

Så tiderna förändras och numera är det förmodligen någon annan instans som utexaminerar färdiga män.

Eller kanske har jag efter skolårens påtvingade umgänge bara valt att leva i en bubbla där alla anser att den tankegången, att en man är en pojke som genomgått militärträning, är riktigt obehaglig när man tänker efter?

Beväringar svär faneden i Dragsvik.
Invigningsrit? Beväringar svär faneden i Dragsvik. Bild: Yle beväringar,Dragsvik, Raseborg,militär utbildning,militärtjänst,värnplikt

Men vad är egentligen manlighet? Jag ställer frågan till oraklet i Mountain View och får snabbt många svar som sträcker sig från det skrattretande via det absurda till det direkt upprörande.

I själva verket är bara det upprörande att någon skriver listor över manliga saker. Först har vi de fysiska dragen: manligt är att ha stora händer och muskler, breda axlar, vara lång och lämpligt hårig.

Kan vara lite svårt att fixa för dem som är födda med ett annat utseende. Manlig karaktär då? Det gäller tydligen att vara bestämd, självsäker, modig, tävlingsinriktad och ambitiös.

Det framgår inte om män har monopol på dessa egenskaper, men de uppges i varje fall vara specifikt manliga.

Vilka sysslor är manliga?

De manliga sysslorna kan var och en säkert räkna ut: att upprätthålla en god fysisk kondition, greja med bilar, fälla träd med motorsåg, tillreda och äta stora köttbitar, bita ihop när det gör ont, ha en framgångsrik karriär.

Det lär inte bli lätt för Kung Louie, det här.

Ibland frågar mina barn om det är sant att det har funnits grottmänniskor och jag brukar skoja att jag tror att det ännu finns sådana - och då tänker jag på alla buffliga, överdrivet maskulina män.

Oranki roikkuu köydestä.
Arttypiskt beteende - men för vilken art? Oranki roikkuu köydestä. Bild: Minna Pyykkö orangutang,Regnskog,Minna Pyykkö

Det känns faktiskt ibland som att manlighet är ungefär synonymt med att se ut och bete sig som en hane av arten Homo sapiens sapiens.

Den fittigaste överlever?

Arttypiskt beteende är säkert ett överlevnadsvillkor för andra djur, men för den moderna människan är det ett märkligt ideal.

Djurriket är ju egentligen ganska brutalt och otäckt; man äter andra eller blir själv uppäten.

Skadar man sig så är det oftast slut.

Survival of the fittest blir ju på svenska (förlåt) den fittigastes överlevnad. Vi kan bättre, helt enkelt.

Kung Louie skulle inte hitta på allmän rösträtt, moderskapsförpackningen, färdtjänst för äldre och skolplikt. Det är inte djuret i oss som skapar, målar, spelar musik och dansar bara för att det är vackert och känns bra.

Det är inte aphjärnan som har byggt broar och tunnlar och tänkt ut hur vi kan sitta i ett flygande metallrör på tio kilometers höjd och streama skojiga kattvideor till en liten skärm i vår hand.

Survival of the fittest blir ju på svenska (förlåt) den fittigastes överlevnad. Vi kan bättre, helt enkelt

Det som skiljer oss från andra djur på ett avgörande sätt är, bland annat, inte det att vi tänker, utan det att vi tänker att vi tänker.

Vår förmåga till reflektion gör att vi kan ifrågasätta oss själva och alla förväntningar som ställs på oss. Vi kan mycket långt välja vad och hur vi vill vara, vad vi gör och med vem vi umgås.

Det kan kräva mod att välja, men mod är ju uppenbarligen en manlig dygd.

Vi kan välja den vi blir

Vi kan välja att inte vara män som gillar ishockey, öl, bilar och teknik. Vi kan välja att vara män som tycker att kvinnor ska få samma lön som vi.

Vi kan välja att vara klena, vapenvägrande veganer som inte kan använda en slagborrmaskin, att vara pappor som gärna stannar hemma och sköter sina barn.

Vi kan så klart också välja att föra fram vår manlighet i allt vi gör.

I civiliserade samhällen är det ju i princip så att alla får tänka, vara och göra som de vill, så länge det inte skadar andra. Men är det möjligt att ivrigt framhäva sin manlighet utan att det påverkar andra, åtminstone indirekt?

Innebär det inte en hel mängd förväntningar på omgivningen - att även andra ska uppfatta en som manlig, att kvinnor ska vara kvinnliga, att andra män ska vara lika manliga för att vara lika värda?

Ibland frågar mina barn om det är sant att det har funnits grottmänniskor och jag brukar skoja att jag tror att det ännu finns sådana― Mats Holmqvist

Jag kan inte heller låta bli att tänka att den manliga mannen nu, i metoo-fenomenets strålkastarljus, är en unken figur.

Eller nej, han har nog varit det redan tidigare, men kanske det nu äntligen börjar gå hem för många.

Det vore kanske lättare och bättre för oss alla att i stället för att tänka på manliga och kvinnliga dygder och egenskaper fokusera på vad som gör oss till människor, goda sådana.

Sluta spela apa

Kung Louie var förstås på fel spår, han var inte intresserad av människans förmåga till reflektion och allt som följer av det - samvete, omtänksamhet, att kunna sätta sig in i andras situation.

Det han var ute efter var vår fallenhet för att sätta skräck i andra varelser, i det här fallet förmågan att göra upp eld.

Apor på Högholmen
Apflocken på Högholmen i Helsingfors Apor på Högholmen Bild: YLE/Rose-Marie Sundström berberapor

Men han kom aldrig så långt utan blev mosad under ruinerna han bodde i. Han hade i varje fall inte lyckats bli en man, och ännu mindre en människa.

Mowgli kunde däremot vara både varg och björn, för vi människor har en ovanlig förmåga att välja vad vi är.

Vi kan bete oss som svin, som mansgrisar, och i dåligt sällskap kan vi rentav trotsa evolutionen och återgå till beteende som normalt kännetecknar en apflock.

Men vi kan också välja att sluta apa oss och bara vara människor.

Text: Mats Holmqvist som medverkar i programmet Dok: Mannen.
som finns på Arenan

Läs mera:

Tor Berglund och Per-Erik Lönnfors som barn och vuxna

Per-Erik Lönnfors: Pojkens väg till - och från - mandom

Jag lärde mig att jag var pojke när jag var tre år gammal. Den två år äldre Pirkko utsatte mig för sexuellt trakasseri på vinden av sin familjs kolonistuga i Hertonäs. Hur försonar man sig med sin manlighet? Per-Erik Lönnfors minns mandomsriter, pinsamheter, vänskap och förväntningar på honom som man.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje