Hoppa till huvudinnehåll

Sveaborg 1918

Emil Turpeinen skrev ett avskedsbrev till mamma före avrättningen

Den 25 september 1918 skrev fången Emil Turpeinen ett brev till sin mamma. Han hade då några timmar kvar att leva för han var en av de dödsdömda röda fångarna på Sveaborg.

Turpeinens död är bara ett av tusentals livsöden under det dystra året 1918 i havsfästningen utanför Helsingfors. I den här artikeln synar vi lägrets vardag och orsakerna till att så många röda fångar dog på Sveaborg som idag förknippas med picknickar, bröllop och sköna sommardagar,

Fånglägret var Finlands näst största efter inbördeskriget och har inte utan fog jämförts med nazisternas utrotningsläger 25 år senare i Tyskland.

GENVÄGAR:

  1. Kvinnor våldtogs och barnen led
  2. Byråkratin ledde till svält och sjukdom
  3. Så gick avrättningarna till

De första röda fångarna anlände till fånglägret på våren. Ryssarna hade lämnat efter sig smutsiga kaserner så läget var naturligt för ett fångläger.

Du kan klicka på kartan över Sveaborg för att se var de ökända kasernerna fanns samt var de dödsdömdas korridor och avrättningsplatsen fanns.

Början av året var kaotiskt i Helsingfors. Det rådde hungersnöd i landet och matbristen gjorde sig ständigt påmind i vardagen. Både de vita och de röda gjorde sig skyldiga till övergrepp, mord och grymheter.

Ett känt fotografi från den 12.4 visar en gravid kvinna som ligger på rygg på Långa bron. Hon saknar huvud för ett kanonskott har träffat henne när hon var på väg hem med sin matkasse.

Kanonskottet avfyrades av tyskarna och kvinnan var möjligtvis en röd sjuksköterska. I vilket fall som helst var hon en oskyldig som råkade stanna på fel plats vid fel tidpunkt.

Huvudlös kvinna på Långa bron 1918
Den gravida kvinnans huvud sköts bort av ett kanonskott. Huvudlös kvinna på Långa bron 1918 Bild: Museiverket Finska inbördeskriget 1918,Helsingfors,Långa bron,Lik

De rödas revolution i huvudstaden kuvades med hjälp av tyska trupper som invaderade Helsingfors den 12-13 april och därmed fängslades en stor mängd rödgardister som fördes till Sveaborg.

Hufvudstadsbladet tyckte att ingen skonsamhet skulle visas mot “de röda banditerna”.

“Det är icke sant att fångarna dö af svält. /…/ Överdrifvet om icke foglöst är äfven påståendet om eländet på Sveaborg.”, menade tidningen.

Emil led och dog på Sveaborg

Emil Turpeinen dömdes för högförräderi och mord till döden samt att “för eviga tider mista sitt medborgarförtroende”.

I avskedsbrevet tyr han sig till Gud och hälsar ångerfullt sina småbröder att inte leva såsom han hade gjort. Han blev 20 år gammal.

Sveaborg och Dragsvik i Ekenäs var de läger som hade det värsta ryktet. Den största dödsorsaken var olika slags sjukdomar, svält och till en mindre del regelrätta avrättningar.

I boken “Suomenlinnan sotavankileiri 1918-19” från 1983 beskriver Allan Tiitta i detalj förhållandena på Sveaborg.

Som värst var 8000 röda fångar inhysta i kaserner, baracker, vindar och trånga rum. Lägret bestod av sex sektorer som alla hade ett eget kontor och chef.

Kasern nummer 7 på Vargön var enligt vittnesmål den hemskaste. Som mest rymde den 1474 män.

I juli dog 2-3 fångar varje dag. Den 21 juli dog hela 8 fångar.

Fångar på Sveaborg 1918, syr kläder på gården
Fångar som reparerar sina kläder på gården. Fångar på Sveaborg 1918, syr kläder på gården Bild: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto. Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångar

Fångarna var mest män men i augusti hämtades 250 kvinnliga fångar till Sveaborg från Sandhamn. Kvinnornas kasern låg nära den nuvarande bryggan där färjan anlägger.

Mellan april 1918 och mars 1919 dog sammanlagt 1536 fångar i lägren på Sveaborg, Sandhamn och Mjölö.

På våren rådde rena rama vilda västern på Sveaborg. 18 fångar sköts utan domslut i inofficiella fältkrigsrätter. De egentliga avrättningarna började först den 20 augusti 1918 med specialdomslut och 71 fångar fick då sätta livet till.

Unge Eemil Juhonpoika Turpeinen var från Nastola. Han var född 26.1.1898 och som yrke står det skrivet att han var åkerarbetare.

Den 15 augusti 1918 dömdes han till döden.

I utlåtandet beskrevs han så här “Trots sitt oskyldiga ansikte ter han sig mogen för det grövsta tänkbara straffet”.

I ett protokoll beskrivs Emil Turpeinen som “hetsig till lynnet och en strejkare” (“luonteeltaan kiivas, lakkoilia”).

I domslutet står det att han gjort sig skyldig till stölder samt bevisligen deltagit i morden på två personer: disponenten Johansson vid Arajoki gård samt skogsvaktaren Blomqvist, som skjutits ihjäl.

Avrättningsplatsen vid Gustafsvärd på Sveaborg 1918
Avrättningsplatsen låg vid nuvarande restaurang Walhalla nära Kungsporten. Avrättningsplatsen vid Gustafsvärd på Sveaborg 1918 Bild: Sundström Eric Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,avrättningar

De yngsta avrättade var diversearbetarna Johannes Juhonpoika Partanen från Suonenjoki och Yrjö Nikolai Lehtonen från Esbo som blev 18 och 19 år gamla.

De allra flesta avrättade var under trettio år gamla. Den äldsta var 59 år.

Under inbördeskrigets fälträttegångar såg man inte på åldern, till och med spädbarn sköts ihjäl med sina mödrar.

Fångar som kilade i matkön, försökte rymma eller bröt mot reglerna på annat vis kunde skjutas direkt. Under Mannerheims segerparad var det förbjudet att ens titta ut genom fönstren. Om vakterna såg någon i fönstret så sköt de direkt in så kulorna visslade kring öronen på fångarna inne i kasernen.

En enda dödsdömd fånge lyckades fly. Martti Koskinen lyckades göra det via sjukhuset dit han av misstag hade tillåtits gå.

De tyska vakterna var männens favoriter

Fram till den 16 juni var det mest tyska soldater som vaktade krigsfångarna. Allmänt taget var tyskarna fångarnas favoritvakter eftersom de saknade den emotionella hämndlystenhet som de finska vita skydsskåristerna hade.
Viljo Sohkanen kom till lägret den 16 april och han tog emot de tyska vakterna med glädje för han tyckte det “kändes tryggt att vara under deras befäl”.

När sedan tyskarna den 18 maj byttes ut mot finska vaktkompanier i Helsingfors och Sveaborg så märktes det i att disciplinen skärptes.

Till vakternas uppgifter hörde att förhindra rymningar men också att beslagta otillåtna saker såsom brev och paket. Fångarna fick inte vara i kontakt med utomstående och vakterna hade inte heller tillåtelse att prata med fångarna mer än nödvändigt.

Sveaborgs civilkommendant Carl von Wendt hade preciserat förhållningsreglerna för vakterna: “handel och byteshandel med cigarretter, matvaror och kläder med fångarna är förbjuden.”

Fångvaktarna uppmanades också att ta i beaktande de lantliga fångarnas “naturliga långsamhet” och beakta misstro gentemot medlemmar av “det socialistiska partiet”.

Det fanns också nobla intentioner att fostra de svältande fångarna. Vanliga dagstidningar var förbjudna för de ansågs innehålla saker som inte var lämpade att “öka den sinnesro som fångarna borde sträva efter”.

Fångarna hade ett tydligt fångnummer skrivet på jackans rygg eller på hatten.

Kvinnor våldtogs

Kvinnorna hade det lättare än männen men de antastades av de tyska vakterna

De kvinnliga fångarna var väldigt unga, Sari Näre beskriver i boken “Helsinki veressä” lägren närmast som “flickläger”. Bland de kvinnliga fångarna fanns unga mödrar med sina barn, till och med spädbarn, som levde inspärrade.

Kvinnliga förs fångar från Hyvinge till Helsingfors 1918. Bilden från Järnvägstorget.
Kvinnliga fångar på Järnvägstorget på väg från Hyvinge till Helsingfors. Kvinnliga förs fångar från Hyvinge till Helsingfors 1918. Bilden från Järnvägstorget. Bild: Timiriasew Ivan/Helsingfors stadsmuseum Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångar,Helsingfors,kvinnor

Näre skriver om året 1918 ur barnens, ungdomarnas och kvinnornas perspektiv. För kvinnorna var de tyska fångvaktarna inga änglar. Vittnesmål berättar om förnedring och våldtäkter.

Det rapporterades om tyska officerare och vakter som bytte mat mot sexuella tjänster hos de kvinnliga fångarna i lägren. Också på Sveaborg noterades våldtäkter.

Tyska soldater kunde hämta unga rödgardistkvinnor från högvakten som ”städhjälp” i deras bostäder. De fick byka kläder och en del blev våldtagna av vakterna.

Hur utbrett det här var finns det inte så mycket information om. I Sandhamn gick det dock så långt att lägrets chef major Juvelius skrev till sina överordnade och krävde åtgärder för att kvinnorna skulle lämnas i fred.

Kvinnliga fångar på Sveaborg 4.5.1918.
Röda kvinnliga fångar i sin barack på Sveaborg 1918. Kvinnliga fångar på Sveaborg 4.5.1918. Bild: Natvig Harald (fotograf), Elfelt Kgl. Hoffotograf (reprofotografi), Historian kuvakokoelma, Museiverket. Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,kvinnor

Likväl fanns det godhjärtade tyskar också. I Helsinki veressä berättas om tyska soldater som hjälpte hungriga och svaga fångar på väg till Sandhamn.

En tysk soldat ledde en stackars svag flicka till toaletten och tillbaka. Fångarna hade förväntat sig att bli hånade och pinade men soldaterna visade godhet vilket gjorde starkt intryck på fångarna.

Det räckte att man var gift med en dödsdömd rödgardist för att själv bli misstänkt. Privata hämnder och gräl grannar emellan utmynnade i angivningar med ödesdigra konsekvenser för den som utpekades som röd.

Alma Johansson beskrev kvinnornas fångenskap på Sveaborg. De placerades i en hög kasernbyggnad i tre våningar nära stranden. Gården där de fick röra sig var ganska stor och om man satt på klipporna så såg man staden och Sandhamn.

På gården fanns en brunn där kvinnorna kunde hämta vatten samt tvätta sig när de ville. En gång om dagen fick man grönsakssoppa och en brödbit. Tallrikar fanns inte så man åt ur en plåtburk.

Kvinnorna sov på golven, utan madrass men de fick en filt.

Kvinnorna hade det således avsevärt lättare än männen eftersom de fick sköta kvinnosysslor såsom tvätt, matlagning och städning och kvinnorna var solidariska mot varandra.

Via sina arbetsuppgifter kunde de ibland lägga vantarna på matpaket som skickats till lägret och fördela mat vidare också till de manliga fångarna.

Rödgardistkvinnorna klädde sig ibland i byxor och för en soldat i strid med gevär, patronbälte och bajonett var byxor naturligtvis mer praktiskt än kjol, men åkte man fast kunde byxorna i värsta fall vara ödesdigra.

Kvinnlig rödgardist 1918
En kvinnlig rödgardist poserar i fotostudio under inbördeskriget. Kvinnlig rödgardist 1918 Bild: Kansan arkisto Finska inbördeskriget 1918,Rödgardister,Kvinna

Byxor kunde ses som ett direkt bevis på att kvinnan inte bara var förkastlig utan också skyldig och hon kunde utan desto vidare samvetskval skjutas utan rättegång.

Kvinnor man misstänkte för samröre med ryska soldater sköts direkt. Hade hon dessutom byxor var saken klar och risken att få en kula i pannan var överhängande.

Barn och unga skonades inte

Vid tiden för inbördeskriget räknades man som vuxen vid 20-22 år ålder. De flesta fångarna i Helsingfors var yngre än så.

En 15-åring var enligt lagen juridiskt ansvarig för sina handlingar.

Av statistiken framgår att 1100 stycken 15-åringar fick en dom och fyra under 15 år gamla pojkar finns registrerade som dömda. En femtedel av de dömda var under 18 år.

Helsingin Sanomat skrev den 14 april 1918 hur åskådare på Salutorget kände medlidande med de 10-15 åriga pojkarna och de unga flickorna i kjol eller herrkläder som fördes iväg som fångar.

Istället för att fundera på konsekvenserna av svälten, sjukdomarna och döden för barnens psyke så möttes myndigheterna istället för att fundera på hur man borde predika för dem.

De gravida kvinnliga fångarna som födde i Sandhamn fick göra det på det smutsiga kalla golvet och de fick inte ens en filt att vira om den nyfödde, berättade fången Martta Tuominen.

Unga pojkar tittar på fångar på Sveaborg 1918 på Vargön på Adlerfeldts gård.
Nyfikna pojkar tittar på fångarna bakom nuvarande Café Chapman nära bron mellan Vargön och Stora Öster Svartö. Unga pojkar tittar på fångar på Sveaborg 1918 på Vargön på Adlerfeldts gård. Bild: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto. Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångar

Fångarna väcktes klockan sex på morgonen för militärt namnupprop ute på gården i strikt formation och klockan nio på kvällen beordrades de att gå och lägga sig.

Däremellan arbetade vissa fångar medan andra var sysslolösa och apatiskt tynade bort på grund av svält och sjukdom.

Kasernerna saknade sängar och möbler. De som kom först tog bäddplatserna och resten fick försöka bygga åt sig något slags britsar för det lönade sig av hälsoskäl inte att sova på det kalla, hårda och smutsiga stengolvet.

De sämst lottade måste sova sittande i den hårda trängseln eller med enbart mössan som kudde direkt på stengolvet. 628 män trängdes i sju rum i kasern 1.

Som “toalett” fungerade en överfull tunna i ett hörn av kasernen. Smittorisken av diverse farsoter var överhängande i närheten av den.

Tvättmöjligheter fanns inte alls.

Manus rop på hjälp

I ett brev skriver en röd fånge ett brev till sin vite bror. Den 18 maj skrev den röde Emanuel “Manu” Ramstedt ett brev till sin äldre bror Gustaf Johan Ramstedt som var vit skyddskårist och professor vid universitetet. Brevet var ett rop på hjälp och Manu uppger att han oskyldigt hamnat på Sveaborg.

I ett utdrag ur det fem sidor långa brevet som är skrivet på finska och översatt till svenska av Manus brorsdotter Viveca Ramstedt beskriver han lägerförhållandena så här:

“Har insett att om jag inte snart blir frisläppt så tar jag mitt liv. Här ser man det värsta. En kamrat från samma rum fördes bort på natten och jag vet inte när det blir min tur. Nu orkar jag inte med mera.
Sänder hälsningar till din fru och barn.
Manu”

Läs mer ur brevet

Men det här kommer jag inte längre att stå ut med, mitt huvud värker, jag har svårt att andas, det svindlar och jag är så svag att jag inte kan stå upprätt och med den mat man får klarar man inte livhanken.

Har insett att om jag inte snart blir frisläppt så tar jag mitt liv. Här ser man det värsta. En kamrat från samma rum fördes bort på natten och jag vet inte när det blir min tur. Bredvid mig på britsen ligger en lungsjuk och på tre veckor har ingenting rengjorts.
Vi skickas fortfarande på arbete trots att man inte överhuvudtaget orkar stå upprätt.

/.../
Ifall jag gjort något straffbart så kan Gud förlåta mig men inte den här världen. Nu orkar jag inte med mera.
Sänder hälsningar till din fru och barn.

Manu

Manu Ramstedts senare öden efter att han släpptes fri kommer att behandlas i en bok av Viveca Ramstedt. Åren 1924-1929 var han riksdagsledamot.

Emanuel Ramstedt 1926 och hans bror Gustaf Johan Ramstedt med dotter 1923.
Manu Ramstedt (vänster) 1926 samt hans bror Gustaf Johan med dotter 1923. Emanuel Ramstedt 1926 och hans bror Gustaf Johan Ramstedt med dotter 1923. Bild: Riksdagen / Helsingfors stadsmuseum Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångar

Ett utdrag ur ordningsreglerna fanns tillhanda i kasernerna. Det låg på fångarnas ansvar att ha hand om renhållning, tvätt, matlagning, uppvärmning och andra hushållssysslor.

Specifika förbud fanns också:
- Att ta kontakt med andra fångar i andra rum eller med utomstående personer.
- Att lämna sitt rum eller arbetspunkt.
- Kort- och hasardspel.
- Innehav av pengar eller föremål utan specifikt tillstånd.
- Att skicka eller ta emot brev eller att träffa släktingar.

Fångarnas tidningar

En publikation vid namn “Tosi työhön” delades ut bland fångarna med syftet att stilla deras informationsbehov samt fostra och undervisa fångarna.

Man delade ut ett nummer per tjugo fångar.

En fyrtio sidor tjock eller tunn bok vid namn “Kansalaiskunnon käsikirja” (ungefär “Handbok i medborgarskick”) av Antti. J. Pietilä delades också ut.

Den här pamfletten innehöll texter med rubriker som “Gudsfruktan som fundament för medborgarskick” och “Måtta i levnadskraven”.

Man kan anta att nämnda handbok och Tosi työhön slank ner i magen när maten tog slut.

På Vargön hade några fångar också en “diskussionsklubb” som gav ut den handskrivna tidningen “Murikka” vars chefredaktör var Kalle Aukusti Järvinen från Jyväskylä.

En murikka var lägrets torra brödbit.

De flesta fångarna var dock för matta för att orka läsa.

Fångar och väktare på Sveaborg 1918.
Majoriteten av fångarna var väldigt unga killar. Fångar och väktare på Sveaborg 1918. Bild: Niilo Toivonen / Museiverket Sveaborg,fångläger

Fånglägerromans

Hemskheterna på Sveaborg kunde dock medföra någonting gott också. Anna Maria Korhonen (född 1900) var fånge på Sveaborg och där träffade hon en ung man vid namn Gunnar Isak Saari (född 1893) som också var fånge.

De unga träffades på lägret och efter att de båda frigivits sökte de upp varandra för att sedermera gifta sig.

Konservburkar på Sveaborg 1918
Fångarna rotade igenom skräp för att hitta mat. Konservburkar på Sveaborg 1918 Bild: Museiverket Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918

Dödlig byråkrati

Den allmänna matbristen i staden räcker inte som bortförklaring för fångarnas död.

Vatten fanns, men fångarna fick inte dricka tillräckligt så de var ständigt törstiga och uttorkade. Ibland kunde de samla regnvatten från stuprännorna men den som bröt mot förbudet att öppna fönstret i kasernen kunde bli skjuten när han försökte samla vatten i sina händer.

För att göra törsten ännu värre så serverades de så kallad “kalliokala” (klippfisk), som var en ytterst salt torkad fisk, troligtvis torsk, som orsakade magproblem.

Byråkratin bidrog till massdöden.

Röda fången Kari Hellgren 1918
Kalle Hellgren bevittnade hur över hundra kamrater sköts ihjäl. Röda fången Kari Hellgren 1918 Bild: Työväen museo Werstas Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,1918,fångenskap,fångläger

På bilden ser vi Karl Hellgren tillfälligt frigiven från fånglägret den 6.7.1918. Kalle Hellgren var Röda korsets körkarl och hade kökskommendering vid rödgardet. Han togs till fånga tillsammans med sina kamrater som avrättades, men Hellgren skadades bara och lyckades fly och ta sig till sjukhus. Han dömdes till två års villkorligt tukthus på Sveaborg.

49-åring dog av “ålderssvaghet”

Fångmyndigheterna undvek att använda ordet “svältdöd”. Man omskrev saken och undvek att säga rakt ut som det var. I sjukhusets rapporter står om 49-åringar som dött av “ålderssvaghet” och 16-åriga pojkar som dött av “hjärtstillestånd”.

Man behöver inte vara läkare för att genomskåda vad de dött av.

Den 14 maj förbjöds fångarna att köpa mat i affärerna på Sveaborg.

Det fanns angivna minimikalorimängder per dag för fångarna, men det räckte inte och i praktiken blev det ännu mindre än utlovat.

Kött- och mjölkförsändelserna från Sandhamn var så tröga att köttet ofta var ruttet då det äntligen kom fram.

Det går inte att peka ut någon enskild skyldig, men Allan Tiitta skriver att det formella ansvaret för katastrofen kan tillskrivas Paasikivis senat.

Justitieminister Onni Talas ansvarade för grundandet av fånglägren och försvarsminister W.A. Thesleff ansvarade för den totala kollapsen av matförsörjningen till Sveaborg. Kollektivt står den vinnande parten i den röd-vita konflikten ändå bakom det som skedde.

Generalmajor G. Theslöf, Sveaborgs kommendant 19.4.1918.
Generalmajor Theslöf 19.4.1918. Generalmajor G. Theslöf, Sveaborgs kommendant 19.4.1918. Bild: Sundström, Eric, Helsingfors stadsmuseum Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918

På bilden poserar generalmajor G. Theslöf som var kommendant på Sveaborg.

Den strikta byråkratin kring matpaket och hygien var fullständigt onödig. Fångarna hade i praktiken inga möjligheter att tvätta sig trots att Sveaborg är en fästning i havet.

Att neka fångarna ätlig mat och tvättmöjligheter hade långt dödligare konsekvenser än de regelrätta avrättningarna med gevär.

Man kunde ha lindrat på svälten genom att låta fångarna ta emot matpaket av sina anhöriga. Det enda man fick skicka var te och tobak, underkläder och kaffe.

En av motiveringarna till att neka direkt mathjälp av anhöriga var att man ansåg att de mest skyldiga rödgardisterna före de greps hade haft tid att samla så mycket pengar hem att de nu skulle få mera mat än andra fångar.

Viljo Sohkanen hade som uppgift att ropa upp de andra fångarnas namn vid matutdelningen. Han beskrev svälten och törsten så här:

“Vi får mat två gånger om dagen. Vattnig kålsoppa med litet hästkött i, en gammal bekant. Det här äter vi ur tvättfat, fem-sex karlar vid varje fat. De flesta äter på golvet. Visst är det gott med soppa men man borde få det oftare för den är så tunn. Så fort man ätit är man hungrig igen.”

I mitten av maj skrev han:

“Nu får vi bara en knapp halv skopa grumligt vatten och en rå sill. Mellan stenarna syns någon växt. Det smakar bra. Nån har till och med hittat metmaskar.”

Kassör Linko erkände att fångarnas missnöje med brödet var
befogat.

De undernärda fångarnas magar kunde inte smälta havrekornen. Knäckebrödet innehöll cellulosa och köttet var ruttet.

De lyckligt lottade som arbetade kunde äta till exempel tapetklister.

Näringsmängden bestämdes enligt vikt, men då spannmålssäckarna transporterades till Sveaborg sjönk mjölet till bottnet av säcken medan skalen blev på ytan.

När man började laga mat så avlägsnades inte skalen utan de översta lagren som togs från säcken innehöll bara skal vilket orsakade irritation i fångarnas tarmar.

Fångarna åt daggmaskar och katter

Väinö Salovaara berättade att man på Mjölö kokade blåbärsris med sillhuvuden. Nässlor, vanligt gräs och hästarnas havrekorn som låg på marken satte man i munnen.

I juni åt fångarna redan barken från träden och Sohkanen berättade att smådjur såsom en katt som irrat sig in på kasernen åts upp med hull och hår.

I juli upphörde förbudet att ta emot matpaket av anhöriga, men på Sveaborg lyckades civilkommendant von Wendt upprätthålla paketförbudet ända till slutet av augusti.

Även om matsituationen med tiden blev bättre så var det i princip omöjligt att överleva på enbart de ransoner som serverades i lägret.

I kasernerna låg 600 fångar som var nära att när som helst avlida av svält. Kassör Linko rapporterade om situationen men beviljades inte befogenheter att ge mer mat.

I kasernerna berättade man inte om en medfånge dött utan man höll sina döda kamrater kvar tills stanken blev för outhärdlig. Maten delades nämligen ut enligt antal personer så man fick litet extra portioner ända tills vakterna märkte att någon dött.

I slutet av september blev situationen bättre men över tusen fångar var redan döda.

Fångar bär vit likkista på Sveaborg 1918
En död fånge förs bort av andra fångar. Fångar bär vit likkista på Sveaborg 1918 Bild: Kansan arkisto Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångar,Lik,likkistor

Under de helvetiska omständigheter som rådde på fånglägret spridde sig olika sjukdomar snabbt.

Fångarna dog av bland annat tyfus, influensa, ödem, kolit (akut tarminflammation), lunginflammation, tuberkulos, skörbjugg och uttorkning.

Ett vittnesmål berättade att det kunde gå till så att någon plötsligt började klaga på magkramp. Tillståndet blev snabbt värre och till sist så illa att den sjuka bara snurrade och vred sig på golvet och kröp över andra fångar och bad om att bli dödad för smärtorna var så hemska. På morgonen bars liken ut.

Fångarna var obeskrivligt lortiga och det kryllade av loppor och ohyra.

Kläderna på kroppen blev till trasor och många saknade helt skor eller underkläder.

De sällsynta bastubesöken var närmast symboliska eftersom det inte fanns byteskläder eller tvål. Kläderna desinficerades i varje fall de två gånger i månaden som det var bastu.

Tjänstemän på Sveaborgs fångläger 1918. Möjligtvis på vargön.
Lägrets tjänstemän på gruppbild. Tjänstemän på Sveaborgs fångläger 1918. Möjligtvis på vargön. Bild: Museiverket Sveaborg,fångläger,Finska inbördeskriget 1918

Så gick avrättningarna till

Den 25 september klockan 05 informerades Emil Turpeinen och fem andra fångar att de skulle avrättas en timme senare. Fångarna fördes ut till Gustafsvärd.

Läkaren doktor Rainesalo konstaterade att hinder inte förelåg för avrättningarna. Prästen Kunila förberedde dem för döden och skrivaren läste upp domarna. Därefter överläts Emil och de andra till bödlarna som sköt ihjäl dem. Till sist noterade läkaren officiellt att de var döda.

Vid den allra första officiella avrättningen på Sveaborg skedde en skandal. Fångarna Juho Helenius från Askola och Herman Hongisto från Köyliö sparkades och behandlades nedsättande på vägen till avrättningsplatsen vilket andra fångar såg genom fönstren.

Båda dömdes för mord på vita fångar under kriget.

De andra fångarna rapporterade saken till prästen Johannes Kunila som rapporterade saken vidare och bad att olämpliga personer inte skulle utses till avrättningspatrullerna.

1941 blev prästen Kunila själv knivhuggen till döds av en estnisk desant och många av bödlarna under inbördeskriget gick själva senare en våldsam död till mötes.

Hämndlystnaden var stor gentemot avrättarna.

Under sensommarens och tidiga höstens tidiga morgnar ordnades 17 avrättningstillfällen där 71 fångar sköts ute vid Gustafsvärd.

Avrättningsplatsen ligger vid nuvarande restaurang Walhalla.

En fånge lär ha vandrat sin sista vandring på en dryg kilometer strumpfota i bara kalsongerna eftersom han hade skickat sina kläder hem.

Avrättningarna ägde rum vid foten av en flaggstång under finska flaggan. Till exempel den 6 september närvarade fånglägrets chef Widar Brenner men civilkommendant Carl von Wendt närvarade enligt protokollen bara vid den första avrättningen den 20 augusti.

Fångarna erbjöds en ögonbindel men de flesta ville inte ha det.

21-åriga August Kurko hade erkänt mordet på köpmannen Anton Eklöf, vicehäradshövding Kaarlo Snellman och jordbrukaren Onni Enellmann. Han hade dödat dem, stulit deras kläder och kastat kropparna i floden.

Läkaren Väinö Linden mindes att det var hemskt att se de dödsdömda. Vissa skrek och härjade med fradga kring munnen medan andra var helt apatiska. Linden vägrade medverka vid avrättningar när saken föreslogs för honom.

På Sveaborg deltog elva läkare vid avrättningarna. Nästan alla var unga medicine kandidater som jobbade vid fånglägret sjukhus.

I regel deltog läkarna bara en gång och det var ett frivilligt uppdrag. Inga utomstående tilläts närvara.

Uppenbarligen skedde det också överraskande saker som inte rapporterades. Yrjö Kallinen skrev ner att en av avrättarna en gång kom skadad tillbaka på bår. Ett vådaskott kanske?

På andra läger kunde det dock ske att nyfikna av olika anledningar dök upp för att bevittna avrättningarna.

Sammanlagt dömdes 555 fångar till döden efter inbördeskriget varav 265 avrättningar utfördes.

Svinhufvud räddade sin son

Riksföreståndaren P.E. Svinhufvud bestämde den 7 december att alla vita som utfört avrättningar skulle benådas.

På det här viset lyckades Svinhufvud rädda sin egen son Eino från mordåtal. Eino hade varit med och utfört snabbavrättningar. På samma gång slutade man också avrätta röda.

Svinhufvud blev Finlands tredje president 1931-1937. Också president Urho Kekkonen fungerade som fångvaktare när han var 17 år gammal.

På våren fördes döda fångar utan kista med båt till Sandhamn där de lades i en massgrav men senare på sommaren fördes de iväg i slarviga träkistor.

Grisarna grävde upp de döda i Sandhamn

I Sandhamn var det de röda som fick gräva gravarna. Men de orkade inte gräva så djupt vilket senare resulterade i att då man grundade en svingård där så grävde grisarna fram benen av de döda.

Mot hösten och slutet av år 1918 var den värsta tiden över och fånglägret omvandlades den 15.9 till tukthus för att sedan helt läggas ner i takt med att fångarna släpptes fria.

De kvinnliga fångarna fördes till Tavastehus och de manliga till Ekenäs och Tavastehus arbetsläger.

De sista 29 fångarna lämnade Sveaborg den 14.3.1919.

För att dämpa misären i den här artikeln lägger vi till sist ut ett fotografi från juli 1918. Bilden är tagen av Niilo Toivonen vid Salutorgets kaj och föreställer en nyligen frigiven fånge från Sveaborg som har återförenats med sin fru och sina barn.

Familjens miner säger allt.

Frigiven röd fånge tillsammans med sin familj på Salutorget i Helsingfors 1918.
Frigiven röd fånge tillsammans med sin familj på Salutorget i Helsingfors 1918. Bild: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto. Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,Salutorget (Helsingfors),1918

Källor

Källor:

Allan Tiitta: Suomenlinnan sotavankileiri 1918-19 (Museiverket 1983)
Sari Näre: Helsinki veressä - Naiset, lapset ja nuoret vuoden 1918 sodassa (Tammi, 2018)
Olli Korjus: Kuusi kuolemaantuomittua (Atena 2014)
1918 Jag var där - Livet under kriget (tvåspråkigt läromedel för högstadie och gymnasium. Svenska litteratursällskapet 2017)
http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmahaku/input

Relaterad läsning:

Työväenmuseo Werstas utställda föremål från inbördeskriget:
http://www.werstas.fi/nae-ja-koe/nayttelyt/vapauden-museo/

På sidan Arjenhistoria finns mycket bilder och material om fånglägret på Sveaborg.
http://www.arjenhistoria.fi/?q=%2B1918+%2Bsuomenlinna

Minnesmärken över de rödas gravplatser samt fångläger.
http://www.tyovaenliike.fi/punaisten-muistomerkit/

Fotografier:

Museiverket:
Kvinnliga fångar på Sveaborg 4.5.1918: Natvig Harald (fotograf), Elfelt Kgl. Hoffotograf (reprofotografi), Historian kuvakokoelma, Museiverket.
Nyss frigiven fånge med familj, slutet av juli 1918: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto.
Fångar på Sveaborg: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto.
Fångar på Sveaborg på Vargön: Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto.
Fångar på Sveaborg på Vargön på Adlerfeldts gård. Toivonen Niilo (fotograf), Historian kuvakokoelma, Museovirasto.

Museiverkets övriga bilder: Museoviraston kuvakokoelmat/Historian kuvakokoelma

Työväenmuseo Werstas:
Brödbit
Fången Kari Hellgren

Kansan arkisto:
Kvinnlig rödgardist i fotostudio
Fångar bär på likkista

Helsingfors stadsmuseum/(CC BY 4.0) -licens
Avrättningsplatsen vid Gustafsvärd 1918. Fotograf: Eric Sundström
Sveaborgs kommendant, generalmajor G. Theslöf. Fotograf: Eric Sundström
Tysk vakt, okänd fotograf
Vargön, varvsbassängen och Tenalji von Fersen. Fotograf: Gunnar Lönnqvist
G.J. Ramstedt 1923. Fotograf: Sakari Pälsi

Svenska Litteratursällskapets arkiv:
Fångläger_nummer_6, signum SLSA 1303

Riksdagens arkiv:
Emanuel Ramstedt

Läs mera:

Lasse Grönroos som röd fånge i cell på Sveaborg.

Sveaborg 1918: Röster ur dödens väntrum - Utforska de dödsdömdas korridor på Sveaborg

De dödsdömdas korridor i fånglägret på Sveaborg år 1918 har varit stängd sedan 70-talet och öppnar nu igen sina dörrar.

Radioteaterns tidsresa Röster ur dödens väntum är öppen fre 13.4 kl. 17-19,
lö 14.4 kl. 11-13, fre 20.4 kl. 17-19, lö 21.4 kl. 11-13, fre 27.4 kl. 17-19, lö 28.4 kl. 11-13, fre 4.5 kl. 17-19, lö 5.5 kl. 11-13, on 9.5 kl. 17-19 och fre 11.5 kl. 17-19.

Här hittar du mera information om öppethållningstideroch annat praktiskt.

Artikeln uppdaterad 16.4 kl. 10 med info om radioteaterns installations öppethållningstider.

Kommentarer