Hoppa till huvudinnehåll

E-Estonia är bäst i världen och pinsamt dåligt

Gustaf Antell
Gustaf Antell Bild: Yle korrespondenter,gustaf antell

I Estland börjar alla offentliga tjänster med ett e-, e- som i elektroniskt, det vill säga digitalt, det vill säga allt kan och skall göras på internet. E-Estonia har blivit Estlands varumärke och ett strålande sådant, men vår medarbetare Gustaf Antell är skeptisk.

E-Estonia Showroom är den estniska statens resursstinna PR-avdelning för allt som har med det estniska e-riket att göra. På e-Estonia Showroom berättas glatt att alla ester erbjuds världens bästa offentliga och halvoffentliga webbtjänster på ett enkelt, allkompatibelt och lättillgängligt sätt.

Jag har besökt e-Estonia Showroom flera gånger och har provat att trycka på deras väloljade pekplattor. Det är fantastiskt hur väl de fungerar.

Tyvärr är kontrasten till hur min pekplatta och bärbara dator fungerar när jag loggar in på eesti.ee hemma enorm.

Därför använder jag de digitala tjänsterna så lite som möjligt. Det är egentligen bara tre gånger per år jag måste göra det och så mycket mer blir det inte.

Den första gången är när jag ska lämna en digital signatur på årsrapporten för en förening jag sitter i styrelsen för, den andra är när jag ska skriva under årsrapporten för en stiftelse jag administrerar. Den tredje är när jag ska deklarera.

Jag har försökt använda de digitala tjänsterna till annat också, men har aldrig riktigt fattat hur man gör. I den mån det finns en kundservice, så har den inte varit till större hjälp. Det brukar sluta med att man ändå måste lösa alla problem själv.

Egentligen vet jag inte ens hur jag årsdeklarerar digitalt, så det gör jag delvis manuellt. Någon del skickar jag per post, men de pusselbitar som faller på plats lägger jag själv in på nätet.

Däremot fyller jag i min journalistiska frilansverksamhets månatliga moms- och avdragsdeklaration på nätet. Det är det enda jag kan göra helt problemfritt månad in och månad ut.

Processen varje gång jag ska skriva under en årsrapport digitalt går ungefär såhär:

Jag loggar in med mina bankkoder eftersom det ofta inte funkar att logga in på min mac med det chipförsedda ID-kortet. Hur det så kallade mobil-ID:t funkar vet jag inte heller, trots att jag betalar banken för tjänsten.

Sedan klickar jag på alla rätta ställen och kommer till en ruta där det står ”signera dokumentet”.

Jag trycker där, men inget händer.

Det här upprepas några gånger varje dag i ett par veckor, tills jag kommer på att man inte kan signera på en mac-laptop om man har loggat in med bankkoderna.

Så jag söker upp pin-koden till mitt ID-kort. Det kan ta några dagar.

När jag till slut lyckas logga in med ID-kortet går processen precis som tidigare, det vill säga allt måste göras om från början. Efter att jag i några dagar har tryckt på signera-knappen utan att något händer glömmer jag hela projektet.

Efter en tid tar sedan någon från styrelsen kontakt med mig.


- Hej, du har glömt att signera rapporten!
- Jo, men jag har försökt. Jag tror att det är något fel på min dator, svarar jag, vilket är helt sant enligt min mening.

För det brukar vara i det här skedet som jag inser att jag antagligen har glömt att uppdatera ett av de två eller tre program som vi alla konstant måste uppdatera för att e-riket ska fungera.

Sedan brukar jag försynt fråga om jag kan komma till något kontor och snabbt skriva under med en riktig signatur, så som man kan göra i världens 194 mest efterblivna länder. Men det går inte, för är en signatur på dokumentet digital måste alla vara det.

Nåväl, när jag har uppdaterat alla program så brukar det faktiskt gå att signera rapporterna digitalt på färre än sju försök, plus minus elva.

Förutom att det inte gick så lätt och smidigt i vintras.

Då kom det plötsligt upp en liten skylt som berättade att jag måste uppdatera hela mitt mac-operativsystem. Versionen från hösten 2016 var förstås totalt föråldrad i december 2017.

Det borde jag ha insett. Inte ska väl det snärtiga estniska e-riket bemöda sig med gammaldags programvara?

Då fick min fru en strålande idé.

Jag hade inte riktigt förklarat åt henne något av mina tekniska bekymmer under de senaste veckorna, utan hade småmumlande gnällt att allt rent generellt var bättre förr. Nu förstod hon att min tumme hade fastnat mitt i handen.

- Ska jag ta med min laptop från jobbet i morgon, så kan vi fixa det tillsammans? sa hon.

Så gjorde vi och med lite hjälp fick jag rapporten undertecknad.

Förra veckan uppdaterade jag mitt operativsystem.

För att göra en lång historia ännu lite längre, så kan man sammanfatta det hela så här:

Andra mänskor - som jurister, ekonomer, kontorister, bankister, systemadministratörer, byråkrater och i synnerhet hackare - har inga problem med att få de estniska e-tjänsterna att fungera.

Att centraleuropeiska hackare anställda för att testa systemets säkerhet kom in i systemet på flera finurliga vis ledde förstås till en djup kris i e-riket. 750.000 personers ID-kort måste uppdateras med nya krypteringsalgoritmer.

Förutom på e-Estonia Showroom, där allt och alla är perfekta. Där rynkade man inte ens på pannan.

Men sedan finns det vi, som enligt statistiken är den breda allmänheten. Vi använder e-tjänsterna mindre än en gång i månaden och vi tycker att de är omöjligt svåra att nyttja.

Och det är sant att vi har rätt, om man kan säga så.

Också president Kersti Kaljulaid kallar det estniska e-riket gammaldags, ologiskt och trögt. Det gjorde hon bland annat i sitt tal vid Estlands 100-års festligheter i februari.

Men, trots alla problem vanligt folk har med Estlands världsledande digitala tjänster, så är de, just det, världsledande.

Inget annat land gör samma sak bättre.

Eller misslyckas sämre, om man vill använda ett mer illustrativt ordval.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes