Hoppa till huvudinnehåll

Hon gör underhållande teater av trauman – men hur skulle ett finlandssvenskt mentalt sår se ut?

Yael Ronen.
Yael Ronen. Yael Ronen. Bild: SOEREN STACHE / dpa / Alamy Live News Yaʿel Ronen

Hon kallas för teatervärldens mest humoristiska terapeut, den israeliska regissören Yael Ronen som gjort det till sitt varumärke att gräva i trauman. Men vad skulle hon kunna göra teater om i Svenskfinland? Är det stereotypier som man tvingas förhålla sig till? Eller att aldrig vara trygg i sitt språk, och aldrig helt och hållet kunna omge sig med sitt modersmål?

Går det att föreställa sig en underhållande teaterföreställning om det grymma jugoslaviska inbördeskriget? Eller en om Palestina/Israel-konflikten där man serveras rader av svarta skämt som får en att skratta mer än av vilken finlandssvensk komedi som helst?

Yael Ronen lyckas gång på gång, och drar fulla hus till sina flerspråkiga produktioner på Maxim Gorki-teatern i Berlin.

En spännande teaterlek; om hon skulle samla ihop en finlandssvensk teaterensemble och börja gräva efter ett mentalt sår, ett finlandssvenskt trauma – vad skulle man månntro hitta?

Då hon besökte Finland för en workshop och arbetade med finländska skådespelare, frågade jag henne om hon efter bara fem dagar kommit att tänka på något möjligt finländskt tema att gräva i?

- Kanske det att vara tvungen att leva upp till idealet att vara en god finne, och priset man måste betala för det, att förtränga allt som kan tolkas som svaghet eller hjälplöshet eller sårbarhet.

Om det kanske är ett ”finländskt sår”, vilket skulle då vara ett utpräglat ”finlandssvenskt sår”?

Ironisk distans till finlandssvenskheten

Egentligen är det intressant att finlandssvensk dramatik knappt alls – om någonsin – på allvar har behandlat något som kunde komma nära ett utpräglat samtida finlandssvenskt trauma. Och de gånger man grävt i finlandssvenskhet, har det ofta gjorts med en ironisk distans som fått det att kännas avlägset och inte riktigt på riktigt.

Då jag slår mig ner tillsammans med tre dramaturger som har koll på det finlandssvenska teaterfältet, dyker det heller inte upp några riktigt självklara teman.

Det kan förstås bero på att vi har Yael Ronens projekt att jämföra med, teaterproduktioner som grävt i riktigt riktigt svåra ämnen.

Som då i Tyskland bosatta fd Jugoslaviska medborgare grävde i det grymma inbördeskriget på Balkan (den fantastiska prisbelönade föreställningen Common Ground).

Eller då hon samlade ihop personer från Tyskland och Israel och Palestina för att gräva i sina nationers gordiska knutar, eller med en tyskakurs för nyberlinare som ram diskuterade flyktingproblematik och Israel/Palestina-konflikten (The Situation). Eller färska Roma Armee (en titel som leker med den tyska terroristgruppen RoteArmeeFraktion:s namn) som behandlade romers utsatta position, med romska artister från hela Europa på scenen.

Scen från Maxim Gorki-teatern.
Fullsatt igen på Maxim Gorki-teatern. Den romska ensemblen tackar efter en föreställning av Roma Armee. Scen från Maxim Gorki-teatern. Bild: YLE/Mikaela Weurlander Maxim-Gorki-Theater

Som Svenska Teaterns dramaturg Linnea Stara konstaterar:

- Samtidigt ska vi vara glada för att vi inte har trauman som inbördeskriget i Jugoslavien att behandla. Så på ett sätt kan man skatta sej lycklig, att det mest traumatiska man kan behandla är att man känner sej utanför...

Men visst hittar vi några ömtåliga teman;

- Kanske kunde det vara vår relation till majoritetsspråket, att vi känner att vi inte har rätt att uttrycka oss lika fritt som finnar, säger Lilla Teaterns Marina Meinander.

- Eller just det här med alla stereotypier som skapar en bild av finlandssvensken som de allra flesta inte alls känner sej hemma i.

- Eller teman som religion och rasism, tillägger Wasa Teater Ann-Luise Bertell.

- Då jag som chef fick frågan om ett gästspel om en kvinna som gått ut ur Jehovas vittnen, då tackade jag nej för att jag var rädd för att såra anställda som var Jehovas vittnen. Så jag gjorde helt tvärtom vad Yael gör.

Dramaturgerna Linnea Stara, Ann-Luise Bertell och Marina Meinander.
Dramaturgerna Linnea Stara, Ann-Luise Bertell och Marina Meinander. Dramaturgerna Linnea Stara, Ann-Luise Bertell och Marina Meinander. Bild: YLE / Tomas Jansson Marina Meinander,Ann-Luise Bertell

- Men jag tror det är väldigt finlandssvenskt, att vi är så rädda för att såra och gå in i de här sakerna. Så våra rädslor, och det här med att vi nu översköljs av att allt det främmande är farligt, det skulle kunna gå som en riktigt finlandssvensk Ronen-pjäs.

För finlandssvensken är språkfrågan ett djupt sår

Då jag senare kastar ut frågan på sociala medier, är det just språkfrågan som för många är ett uppenbart sår, mera det än att vara tvungen att förhålla sig till att man som finlandssvensk per definition sägs tillhöra en borgerlig överklass som sysslar med segling och snapsvisor och är född rik...

Istället läser jag om traumatiska upplevelser som har med just språk att göra. Om barn som mobbats för att de talat svenska, eller hur befriande det känts att röra sig i miljöer där svenskan är rådande, eller hur man ännu som vuxen kan känna sig handikappad av att inte kunna majoritetsspråket tillräckligt bra. Det där att språkligt aldrig känna sig riktigt hemma i sitt eget land, eftersom det egna modersmålet får en alltmer undanskymd position - förutom i den egna bubblan då.

Men Yael Ronen? 40+ regissören som liksom upp till 20.000 israeler har slagit sig ner i Berlin? Vad är det som har fått henne att göra teater uttryckligen om traumatiska upplevelser? Vad hon vill med sin teater, hur uppstår den, och varför vill hon samla en ensemble som ska hämta med sig egna berättelser?

Yael Ronen.
Yael Ronen 2016. Yael Ronen. Bild: SOEREN STACHE / dpa / Alamy Live News Yaʿel Ronen

Första frågan; varför använder alla antidepressiva mediciner?
Allting började som 20+are i Tel Aviv där hon som alla andra unga festade flitigt, och gick på antidepressiva mediciner för att förtränga kaoset runtom en.

- Israel var i en verklig återvändsgränd då, med bombdåd i caféer och bussar, och en uppdelning mellan israeler och palestinier som växte väldigt mycket under min uppväxt, berättar hon.

Småningom började hon fundera på varför alla går på antidepressiva, om det kan komma från att hon och hennes generation är den första generationen israeler som vuxit upp som ockupanter.

Så kom insikten att hon vill en teater som diskuterar saker som på riktigt stör henne, men inte via pjäser som kan användas som en metafor utan via processer som utgår från egna erfarenheter.

Som då hon samlade tyska, israeliska och palestinska skådespelare för att diskutera konflikter och historia, och saker man inte kan prata om.

- Vi levde tillsammans dygnet runt i två veckor för att gå igenom allt, utan att kunna komma ifrån varandra under den tiden. Det handlade om allt från att spela våra far- och morföräldrar, eller att prata om vad vi visste eller trodde oss veta om varandras historia.

- Det var som en emotionell bootcamp, mycket gråt och skratt och strider. Men hela tiden sökte vi utan att tänka på att det skulle bli en föreställning, tills vi var så proppade av intryck att allt exploderade. På en vecka hade vi inga problem med att få ihop en föreställning.

Teater som läkande process

Så kan Ronens produktioner fungera som ett slags läkningsprocess, både för ensemblen OCH för åskådare i salongen. Och det är också en idé med Ronens teater, att hennes processer fungerar som gruppterapi för ensemblen. Skådespelarnas behov kommer alltid före produktionens.

- Så länge alla är nöjda säger jag, varför skulle det inte få fungera som gruppterapi? Och om det inte leder till en berättelse som känns intressant för andra, då kommer den aldrig upp på scenen.

Det har bara hänt en enda gång att man inte lyckades så bra, för att man helt enkelt inte kom tillräckligt djupt.

- Då blev det en kort föreställning, säger hon, och ler.

Scen ur föreställningen The Situation.
The Situation, där man skämtar vilt om israeler och palestinier och tyska fördomar. Orit Nahmias, Maryam Abu Khaled, Yousef Sweid, Ayhan Majid Agha, Karim Daoud, Dimitrij Schaad, och föreställningens minimalistiska scenografi. Scen ur föreställningen The Situation. Bild: © Ute Langkafel MAIFOTO. The Situation,Maxim-Gorki-Theater

Typiskt för Yael Ronen är också hennes sätt att använda riktigt svart humor, hur svåra konflikter som än behandlas. Som hon säger, ju tyngre tema desto mera humor.

Det måste vara en svår balansgång, tänker jag. Skämtet måste vara tillräckligt ruffigt, tillräckligt svart, men aldrig FÖR svart. Hur kan man veta, när det blir rätt?

- Om det får mej att skratta är det ett bra skämt, säger hon, helt allvarligt.

Kan det vara så lätt?

- Men jag skulle aldrig skämta om... Ja det finns kanske inget specifikt ämne som jag skulle undvika, men jag skulle aldrig använda ett skämt som kan förödmjuka någon.

Avgörande att välja rätt ensemble

Då Yael Ronen talar om hur viktig den gemensamma processen på väg till föreställningen är, känns det här med att välja rätt ensemble som helt avgörande. Och hon nickar, just så är det.

- Jag söker framför allt människor som är intressanta, om de dessutom är jättebra skådespelare så är det ett plus. Jag söker inte stjärnor eller exceptionellt bra skådisar, jag behöver människor som är politiskt medvetande, sådana som vill söka och gräva i sig själva, och vill vara en del av en kreativ grupp. Jag behöver öppna hjärtan och öppna tankar.

- Nästa steg är att skapa en trygg miljö, det är en förutsättning för att vi ska kunna uppnå någonting alls. Det ska vara en miljö där allt kan sägas. Det kan vara pinsamt och utelämnande och provokativt, men det ska vara ärligt.

Och hur skapar man en trygg miljö? Yael Ronen berättar att hon brukar börja med att utsätta sig själv.

- Vanligtvis börjar jag med mina egna bekännelser, med att involvera de andra i mitt privata liv och mina privata processer, och skapa ett slags vårdande atmosfär som inte ska handla om att bara prestera.

I en föreställning som The Situation byggde delar av berättelsen på hennes egna upplevelser – på scenen fanns bland annat hennes alter ego (en judisk medelålders kvinna spelad av en judisk medelålders skådespelare) som varit gift med en palestinsk israel (spelad av en palestinsk israel som Ronen varit gift med).

I Common Ground fanns bland annat en scen där två kvinnor möts och snabbt inser att de ursprungligen kommer från samma region i Bosnien, att den ena kvinnans pappa dött på ett koncentrationsläger där den andra kvinnans pappa verkat som officer.

Det är en sann historia. Två kvinnor som väntade på en audition började samtala, och på tio minuter hade de kommit fram till hur deras liv hör ihop.

- Hela den scenen kom med i föreställningen, men den här gången bestämde vi oss för att de inte spelar sig själva utan varandra, som en del av en läkande process. Men det var också ett praktiskt beslut eftersom den ena kvinnan aldrig klarade av att berätta historien utan att börja gråta.

Scen ur Common Ground.
Scen ur Common Ground. På bilden Scen ur Common Ground. Bild: Copyright Thomas Aurin Maxim-Gorki-Theater

Just Common Ground, gjord tillsammans med i första hand Jugoslavienfödda skådespelare, var min första kontakt med en Ronen-pjäs, och jag klassar den fortfarande som en av mina alla tiders största teaterupplevelser. För att den var så ärlig, gick så djupt, kastade mig mellan gråt och skratt där den handlade om att förhålla sig till och bearbeta en tragedi. Och om att mötas, människor som tillhör folkgrupper som en gång stod på olika sidor av frontlinjen.

Resultatet var den mest gripande berättelsen om Bosnienkriget som jag någonsin har upplevt. Och jag hör ändå till en generation som färgades av just det kriget.

”I dagens Israel skulle jag inte bli hörd”

Men om Yael Ronen började med att behandla sitt eget hemlands trauman, varför bor hon idag i Berlin?

- Ja, om jag skulle vara modigare och envisare eller såg det som ett livsmål att försöka förändra något i Israel, så skulle jag ha stannat. Det är ju inte så att jag skulle bli arresterad där för den teater jag gör. Men jag skulle inte bli hörd, jag skulle inte få något utrymme.

- Så jag lämnade fajten om mitt land. Istället är jag ett slags exilkonstnär.

PS. Begreppet ”teatervärldens mest humoristiska terapeut” kommer från Maxim Gorki-teaterns hemsida.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje