Hoppa till huvudinnehåll

För finlandssvensk teater innebär mångfald utarmning – mera samarbete skulle ge mera kvalitet

Nature theatre of Oblivia
Varthän i teaterskogen? Nature theatre of Oblivia Nature theatre of Oblivia Bild: Copyright 2018 Saara Autere, all rights reserved. Oblivia,Mad'House

Under åren 2014-2016 satsade Svenska Kulturfonden tre miljoner euro på tio olika projekt inom det finlandssvenska teaterfältet för att nya verksamhetsmodeller och samarbeten skulle uppstå och dessa leva vidare också utan fondens extra satsningar.

— Normalår så stöder Kulturfonden teaterfältet med drygt 2 miljoner per år. Nu har vi ytterligare satsat 3 miljoner. Så det var en stor satsning menar Kulturfondens direktör Leif Jacobsson.

På frågan om något av de tio projekten verkligen kommer att lämna spår i den finlandssvenska teatern svarar Jacobsson att han inte tror att något av dem kommer att leva vidare som sådant, men att erfarenheten av dem kommer att göra det i en eller annan form.

För många fria grupper?

Inför det här strategiska programmet gjorde Linnea Stara en utredning över teaterfältet utanför institutionerna och då visade det sig att det finns 52 fria teatergrupper som jobbar på teater på svenska i Finland. Och väldigt många av de här grupperna finns i huvudstadsregionen.

— Det säger sig självt att med de stora kommunalt och statligt stödda institutionsteatrarna som Svenska teatern, Åbo Svenska teater, Wasa teater, Viirus, Unga teatern och Lilla Teatern så blir det väldigt många aktörer. De flesta av de här 52 har inte kontinuerlig verksamhet utan de dyker upp i olika projektformer.

För få gör för mycket

— Det är ju en situation där ekonomin oftast är alldeles otillräcklig och där kompetenser inte utnyttjas på rätt sätt för att det finns personer som måste göra för många arbetsuppgifter i de här uppsättningarna. Så samarbete behövs för att man ska kunna utveckla kvaliteten och det är också den finlandssvenska teaterpubliken värd, säger Jacobsson.

Läget är inte så illa publikmässigt

De svenskspråkiga professionella teatrarna, institutionerna och grupperna hade år 2015 en publikmängd på 230 693 åskådare (statsandelsteatrarna 213 460 och de fria grupperna 17 233). Om man inkluderar amatörteaterns siffror och beräknar den del av befolkningen som har svenska som modersmål till cirka 300 000, så kan man konstatera att teatern når ut till sin publik.

Stödsystemet ska ändras

Det nuvarande statliga stödsystemet till teatrar, museér och orkestrar i Finland tillkom 1994, som en del av kommunallagen. Den så kallade statsandelslagen (valtionosuusjärjestelmä, VOS) är ett kalkylmässigt system där beloppet av en statsandel grundar sig på antalet årsverken och på enhetspriset av ett årsverke. Statsandelarna betalas för teatrarnas driftskostnader.

I augusti 2016 inledde kulturminister Sanni Grahn-Laasonen ett reformarbete av den nuvarande statsandelsfinansieringen, som länge har ansetts vara föråldrad, oflexibel och orättvis. Fler årsverken har inte beviljats, vilket har inneburit att det nästan varit omöjligt för nya aktörer att ta del av systemet. Många av de nyare formerna till exempel dans och cirkus, samt de fria grupperna får förlita sig på andra stödformer. Den förnyade VOS lagen förmodas träda i kraft i januari 2020.

ann-luise bertell
Ann-Luise Bertell skrev om scenkonstens förutsättningar ann-luise bertell Bild: YLE/Anna Dönsberg Ann-Luise Bertell

Vilka är förutsättningarna?

Ann-Luise Bertell, tidigare chef för Wasa teater, ordförande för Svenska kultur­fondens delegation och Svenska teaterns blivande dramaturg har tillsammans med teaterregissör Jussi Helminen skrivit en utredning om scenkonstens förutsättningar; Teater 3.0. I denna utredning diskuterar de kort de olika projekten och deras strategiska betydelse.

Tio sätt att bli bättre

Rekoprogrammet med Labbet som huvudman syftar till att utveckla ny dramatik på svenska och få den spelad på teatrarna.Spelåret 2014-2015 hade Reko en premiär, 2015-2016 tio premiärer och 2016-2017 fyra premiärer. Också en radioinspelning har gjorts. Reko har många nya pjäser under arbete, de kommer att ha premiärer under inkommande år.

Marina Meinander
Marina Meinander ledde Rekoprojektet Marina Meinander Bild: YLE/Anna Dönsberg Marina Meinander

— Jag hoppas att vad man minns av Rekoprojektet är att det var en vitamninjektion om vilken man om tio år kan säga att det var det som satte igång den här fantastiska vågen av nyskriven och nyskapande dramatik som vitaliserat teaterkonsten genom att verkligen stå i dialog med sin samtid, säger Marina Meinander som tillsammans med Arn-Henrik Blomqvist ledde projektet.

— Via Rekoprojektet har dramatikerna och dramaturgerna fått en större synlighet och det har uppstått en större medvetenhet och därigenom en större respekt för deras arbete, tillägger hon.

Viirus strategiska projekt siktade också in sig på ny dramatik och på att få fram nya texter. Viirus samarbetade nära med Reko- projektet. Till exempel Maria Lundströms ”Lucky” och Milja Sarkolas pjäs ”Allt som sägs” har producerats som en del av projektet.

Viktor Idman och Jessica Raita i Lucky på Teater Viirus.
Teater Viirus: Lucky Viktor Idman och Jessica Raita i Lucky på Teater Viirus. Bild: Cata Portin jessica raita

Nicken nu var Svenska teaterns strategiska projekt. Under tre år samarbetade teatern med fria grupper som satte upp dramatik på svenska i Finland. Syftet var att söka former för samarbete och att stödja dramatikerna och dramaturgerna

Foto från Lilla Anna och Långa Farbrorn med Ensemble Bulleribock.
Lilla Anna och Långa Farbrorn Foto från Lilla Anna och Långa Farbrorn med Ensemble Bulleribock. Bild: Ingemar Raukola Lilla Anna och Långa farbrorn,meri anna hulkkonen

Programmet Den autonoma skådespelaren introducerade och lärde ut tekniker, teorier och konstnärliga strategier som inte tidigare varit synliga inom det finlandssvenska teaterfältet.

Projekt Sylvi förverkligades under åren 2014-2015 och var ett samarbetsprojekt mellan Wasa teater, Åbo Svenska teater, Klockriketeatern, Vapaa Teatteri i Berlin, Savonlinnan teatteri, Kokkolan kaupunginteatteri och Riksteatern i Sverige. Projektet skulle utveckla nya samarbetsformer mellan teatrar, nya turnémodeller och ökad mobilitet, använda scenspråk innovativt, stöda konstnärlig utveckling och kompetensutbyte och bredda publikunderlaget för teateruppsättningar på svenska i Finland.

I Projektet ”Repertoar live” har man ordnat tillfällen där man presenterat teaterturnéutbudet för barn och ungdom för beställare. Skolor och daghem får på detta sätt en mycket bra uppsikt över de föreställningar som står till buds.

Yrkeshögskolan Novia har varit huvudman för ett strategiskt projekt som syftar till att ta fram nya musikteaterföreställningar. Projektet har anlitat kompositörer och textförfattare och ordnade våren 2016 en showcase där fyra nykomponerade verk visades.

Carmela Wager har lett projektet Gröna teatern som har syftat till att öka medvetenheten om hur teatrar bättre kan värna om miljön och iaktta hållbarhet i arbetet. Projektet har erbjudit information till teatrarna, besökt de olika institutionerna och presenterat sig på teaterdagarna.

Ung Dramatik är Unga Teaterns projekt. Syftet är att skapa ny dramatik för barn och unga genom samskapande processer där barn och unga fått vara med och experimentera med text och teaterformer. Man vill skapa teater som bygger på barnens egna erfarenheter.

Mad House strävar efter att förnya scenkonstfältet i Finland genom att samla performancefältet och framtidens scenkonst under ett tak. Mad House kärnverksamhet finns i Söderviken i Helsingfors. Mad House förverkligades som ett strategiskt projekt med hjälp av Helsingfors stad och Kone-stiftelsen. Kulturfonden bidrog med stöd som var viktigt för den svenska verksamheten.

Annika Tudeer
Annika Tudeer, performancekonstnär Annika Tudeer Bild: Saara Autere Oblivia,annika tudeer

— Det har varit en otrolig framgång, konstaterar Annika Tudeer. Vår målsättning var att skapa en scen för ny scenkonst och performance och det har lyckats över förväntan. Vi har etablerat en ny stadsdel och publiken bara växer, speciellt den unga publiken.

— De första tre åren gjorde vi lite av allting, städade, kuraterade och bjöd in ett brett spektrum av deltagare. De två senaste åren har det varit en grupp med tre kuratorer som har kunnat göra upp programmet enligt egna styrkeområden.

— Nu pratar folk som om Mad House skulle finnas för evigt. Det är inte säkert. Det beror på pengarna men vår målsättning är att fungera året om. Och det tänker vi börja göra inom ett par år.

Min uppfattning är att det här kan vara det projekt som finns kvar, medan de andra var mera tidsbestämda. Det här beror också på att Mad House fick utomstående finansiering och klart och tydligt gick över språkgränserna.

En kurator som smakdomare

Ann-Luise Bertell och Jussi Helminen framför även idén om att en teaterkurator skulle anlitas, till exempel för tre år i taget, för att välja ut de teaterprojekt som ska stödjas. Eller att kuratorn väljer utgående från befintliga föreställningar, vilka som skulle ges turné-, festival- eller gästspelsstöd. Personen i fråga skulle vara en erkänd teaterkonstnär från Finland eller från utlandet.

Alternativ till kuratorn kunde till exempel vara att Kulturfondens kulturombudsmän väljer projekt, enligt sin smak, enväldigt eller tillsammans under ett antal år. Eller att de sakkunniga skulle vara kända, med allt vad det innebär i en så liten krets som det finlandssvenska teaterfältet.

Foto från Wall to Wall
Blaue Frau Foto: Sebastian Johansson Foto från Wall to Wall Bild: Sebastian Johansson wall to wall

Det här förslaget mottogs med en viss tvekan på seminariet. Blaue Frau det vill säga Sonja Ahlfors och Joanna Wingren som kommenterade rapporten Teater 3.0 invände att denna kurator måste ha en enorm kunskap och erfarenhet och förstå att be om hjälp där hen kommer till korta. För nyskapande är inte alltid kvalitet

Anders Carlsson, professor vid Teaterhögskolan konstaterade för sin del att Finland har för få kuraterande festivaler och program som genom sitt urval skulle ge feed-back år det finlandssvenska teaterfältet. Nu finns Mad House och Hangö Teaterträff, men inte så mycket mer.

Källor:
Seminariet Mellan dröm och verklighet - den finlandssvenska teaterns framtid 23.4.2018
Camilla Lindberg (red.):Teater i transit, Svenska kulturfondens strategiska program för teater 2014 - 2016
Linnea Stara: Teaterfältets aktörer. De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar (2013)
Ann-Luise Bertell & Jussi Helminen: Teater 3.0 Scenkonstens förutsättningar 2017

Lyssna till inslaget om seminariet i Vega Dag.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje