Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Bettlare i Helsingfors och bipolära skeppsbrott i Österbotten

Två diktsamlingar av poeten Nicko Smith.
Nicko Smith har gett ut två diktsamlingar i en kommande trilogi. Två diktsamlingar av poeten Nicko Smith. Bild: YLE/Marit Lindqvist lyrik,Poesi,Skönlitteratur,böcker,Nicko Smith

Nicko Smith är en svensk poet bosatt i Finland, och i snabb takt har han gett ut två diktsamlingar i en planerad trilogi: Hki Rött utkom ifjol höstas, och Bipolära skeppsbrott i Österbotten har utkommit nu i vår. Del tre är planerad att utkomma nästa år och kommer att handla om åldrande och döden.

Hki Rött tillägnas ”alla utslagna, trasiga, nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten, (---) alla er som existerar, men som inte lever.”

Därmed är anslaget kungjort och temat utstakat.

I dikterna möter vi en jag som likt flickan med svavelstickorna irrar runt i vinternatten i olika förorter, än i Malm eller Jakobacka, än i Malmgård eller Gamlas.

På sina vandringar möter han få människor förutom ett antal nersupna människoruiner, någon enstaka tiggare eller uteliggare, eller den anonyma massa som står i brödkön. Annars är det bara skyltdockorna i varuhusfönstren eller barbiedockskopiorna och märkeskostymmännen i tv-rutan som stirrar tomt tillbaka.

Miljön är tröstlös och hopplös, här faller minsann inga smulor från de dignande julborden.

Utsattheten och utstöttheten är påtaglig där jaget vandrar fram genom ”rökdimma och alkoholridå” med ”inkassoångest och vardagsvärk”.

Här finns också skildringar av en förlamande instängdhet, en oförmåga att bryta sig loss ur kringskurna livsmönster och att utmana begränsningarna: ”(s)om om hela livet var skrivet inom parentes” som det heter i en av dikterna.

Hela tiden finns här dock en längtan efter att slå upp livsfönstret, att hitta ”en plats / där hoppet ligger utsträckt / mot den villkorslösa kärleken / Smaragdgnistrande / (Tittar ner i platspåsen)”.

Men var finns hoppet då i all denna svärta, om det överhuvudtaget finns något hopp? Jo, ”hoppet bor i en söndersprängd rymd utanför sig själv” konstaterar diktjaget i en dikt.

Dikterna är expressiva, för att inte säga explosiva, och fulla av apokalyptiska anspelningar.

Här finns en angelägenhet och ett ärende som pockar på läsarens uppmärksamhet.

Poeten Nicko Smith.
I sinda dikter skriver Nicko Smith om utsatthet och psykisk ohälsa. Poeten Nicko Smith. Bild: Privat fotografi författare,Nicko Smith

Om att analysera sjukdom genom dikt

Där Hki Rött beskriver ett liv i samhällets marginaler, för att inte säga ett liv bortom och under samhällets skyddsnät, handlar Nicko Smiths andra diktsamling, Bipolära skeppsbrott i Österbotten, om hur livet ter sig ur ett bipolärt perspektiv.

I förordet skriver Nicko Smith att han med hjälp av poesin försöker förstå vad hans manodepressivitet bottnar i.

Dikterna blir till en odyssé genom det österbottniska landskapet med vandring längs Kyro älv, besök i Petsmo handelslag och häng i Yxpila. Bland annat.

Rent stilistiskt är Bipolära skeppsbrott i Österbotten en fortsättning på Hki Rött med samma känsloladdade och uttrycksfulla bildspråk.

Ibland är bildspråket trots allt så pass förtätat eller sönderkrackelerat att det inte är alldeles lätt att utläsa vad det innersta budskapet är.

I dikterna kan man ana sig till en kamp med en sjukdom som är svår att bemästra:

”Dagdrömde Terjärv grill, / kasserade psykofarmakagudar / hjärtslagets arkitektur / bortom / fabriksröken & människovintern / Att våga stirra fram livet / ur sin oredigerade spegelbild”.

Nicko Smiths anteckningar från panikångestattacker och ”korpkraxande depressionsgalaxer” för tankarna till Sinéad Obreys debutdiktsamling Fågeltankar som också den i hög grad handlar om psykiskt illamående och livsångest. Båda två tar fasta på ett tema som är viktigt och angeläget.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje