Hoppa till huvudinnehåll

”Ett hopp in i det okända” – Viivi Lehikoinen om valet att satsa på idrott i stället för studier

Viivi Lehikoinen, inomhus-FM 2016.
Viivi Lehikoinen valde idrott framom studier Viivi Lehikoinen, inomhus-FM 2016. Bild: Yle/Tomi Hänninen lehikoinen

Häcklöparen och junioreuropamästaren Viivi Lehikoinen, HIFK, gjorde beslutet som många unga inte vågar göra, att bli idrottare på heltid. I ett par veckor har hon nu levt livet som proffsidrottare och ångrar inte beslutet, trots att det var ett hopp in i det okända.

När de sista kurserna vid idrottsgymnasiet Mäkelänrinteen lukio var gjorda för ett par veckor sedan började en ny fas i Viivi Lehikoinens liv. Från och med då blev hon idrottare på heltid. Hon valde det osäkra kortet med oviss utgång i stället för studier.

Hopp in i det okända

För många är tröskeln hög för att som ung idrottare våga satsa fullt ut på idrott. I många grenar finns det inget färdigt system eller ett skyddsnät som skulle ta hand om den unga idrottaren och ge de förutsättningar som krävs för att en idrottarkarriär skulle vara mer lockande än studier med tanke på framtiden.

Friidrotten är en av de grenar där idrottaren själv långt måste sköta allt för att kunna satsa på en idrottarkarriär. Viivi Lehikoinen hör till de få som har ett team av personer bakom sig som gjort det möjligt att satsa heltid på idrott.

– Det var nog lite ett hopp in i det okända. Jag visste inte vad det är jag ger mig in på. Men för mig var valet ändå inte svårt. En idrottskarriär har alltid varit en dröm för mig. Nu blev det verklighet då jag fick gymnasiestudierna avslutade och då det finansiellt också var möjligt, säger Viivi Lehikoinen.

Ensamheten överraskade

I ett par veckor har Viivi nu varit idrottare på heltid. Under de första veckorna har hon överraskats av hur ensamt livet som proffsidrottare är, speciellt i friidrott.

Stödfunktionerna finns inte, eller fungerar dåligt. Allt är upp till idrottaren själv och att som ung idrottare fixa allt själv kan bli väldigt betungande om man då inte har stödpersoner runt omkring som kan hjälpa till.

– Ensamheten har nog överraskat mig. Jag har tur som har människor omkring mig som hjälper och stöder. Förbundet hjälper inte nämnvärt. Har man problem hamnar man nog själv sköta om dem. Det går åt en massa energi som är bort från det viktiga, idrotten, säger Lehikoinen

Viivi Lehikoinen.
Viivi Lehikoinen Viivi Lehikoinen. Bild: Harri Bragge/All Over Press Viivi Lehikoinen,friidrott

Martti Jylhä fungerat som stödperson

En av de viktigaste personerna på Viivis väg mot toppen är längdåkaren Martti Jylhä. Han har redan en längre tid fungerat som Vivis stödperson. Martti har väglett Viivi i allt vad idrottarlivet för med sig men initiativet har alltid kommit från Viivi.

– Det är alltid Viivi själv som tar kontakt när det är något som hon funderar på. Jag har aldrig behövt truga mig själv eller vara den som påpekar om brister eller fel. Det är alltid Viivi som själv tar kontakt och sen ger jag bara råd utgående från mina egna erfarenheter, säger Martti Jylhä

– Han har en väldigt viktig roll och jag har lärt mig mycket av Martti. Det har inte bara handlat om idrott utan även om allt däromkring. Jag känner Martti så väl att tröskeln är lägre att diskutera även sådana saker som kunde vara svåra att diskutera med någon annan, säger Lehikoinen.

Martti Jylhä tittar in i kameran.
Martti Jylhä. Martti Jylhä tittar in i kameran. Bild: Pekka Sipola /AOP längdskidåkning,Martti Jylhä

Den negativa atmosfären tär på självförtroendet

Under den gångna vintern har Lehikoinen funderat en hel del på sin idrott. Att som junior förväntas stiga fram och bli världsbäst också bland seniorer sätter en hel del press. Även den negativa tonen omkring finländsk idrott tär på självförtroendet.

– Man uppskattas då man presterar bra, men genast som det går lite sämre så är man inget värd. Det är en vanlig trend inom finländsk idrott.

– Idrottare uppskattas inte om det inte blir framgångar i stortävlingar. I stället för att trampa ner på oss idrottare då vi har sämre perioder så vore uppmuntran betydligt mer uppbyggande. Det här gäller speciellt yngre idrottare där prestationsnivån kan variera ganska mycket, säger Lehikoinen.

Fakta om Viivis juniorkarriär och den unga världseliten

Viivi Lehikoinen, HIFK-löpare, Sverigekampen 2015.
Viivi Lehikoinen i Sverigekampen på stadion i Stockholm Viivi Lehikoinen, HIFK-löpare, Sverigekampen 2015. Bild: Yle/Janne Isaksson viivi lehikoinen
Viivi Lehikoinen prövade på 400 m häck i tidigare ålder än de flesta andra som idag tillhör världseliten bland dem som är nitton år eller yngre.
Sommaren då hon skulle fylla 14, vid Kalevaspelen i Vasa, höjde den kunniga publiken på ögonbrynen då hon sprang sträckan på 60,46, snabbare än någon annan jämnårig på jordklotet. Det blev en del rubriker också. Hon var så att säga världsbäst.

Följande år, 2014, var Viivi från Finland klar världstvåa i sin ålder på 59,79. En viss Sydney McLaughlin, född i augusti år 1999 liksom Viivi, hade i New Jersey i USA funnit grenen och gjort 4 sekunder bättre. Det märkte få, för Lehikoinen var bäst i Europa och det räckte till.

Framgången fortsätter

År 2015 var sommaren ännu hetare än vanligt i Tbilisi i Georgien. Finalen vid EYOF, den europeiska OS-festivalen för 16-åringar, vanns av Viivi Lehikoinen med en marginal på över två sekunder. 57,74 var nytt EYOF-rekord på flickornas långa häck.

På samma stadion följande sommar satt det hårdare åt. JEM för 17-åringar gick i Tbilisi och en schweizisk tjej, Yasmin Giger, kom väldigt nära på slutet. Men Viivi gjorde det som här hemma ansågs vara det enda möjliga. Hon var först i mål och blev europeisk mästare.

Den sommaren, år 2016, hade så Sydney McLaughlin satt sitt första ofattbara juniorvärldsrekord på 54,15. Hon kom trea vid de amerikanska mästerskapen, kvalade in till OS i Rio och fick löpa semifinal, även om hon inte där nådde liknande tider.

Idag är Sydneys juniorvärldsrekord 53,82 och hon anses av många vara det allra största namnet i hela juniorfriidrotten. McLaughlins rekord på 400 m slätt är 50,07 och inomhusrekordet, givetvis juniorvärldsrekord, är ännu vassare, 50,36. (Ella Räsänens gällande Europarekord inomhus för juniorer är 52,37).

Skyndar långsamt

Viivi Lehikoinen, HIFK, har skyndat långsamt. Mervi Laurén och Jussi Ihamäki har varit tränarna under hennes karriär, och båda två är med också idag. För sin egen del har Viivi aldrig känt något stort behov av att ständigt prestera. Luftslotten har byggts upp av människor som inte känner henne.

Senaste sommar blev också den en säsong med en internationell mästerskapsmedalj. Den fysiskt långthunna Yasmin Giger knep JEM-guldet i U20-klassen framför näsan på de ett år äldre - och framför den med henne jämnåriga Viivi Lehikoinen, som där i Grosseto i Italien lade ett EM-brons till sina meriter.

Viivis finaltid i Grosseto, 56,49, finländskt juniorrekord som så många andra av henns noteringar, var så bra att hon i rankingen inför stora VM i London egentligen föll först "på kalkstrecken".

Tuff konkurrens

Hon har gjort alla sina bästa tider i sammanhang där det verkligen har gällt någonting, och hon vet det. Senaste säsong var hon statistiktrea bland världens 18-åringar.

Alla går sina egna vägar, följer sina egna planer, jobbar med olika delområden i olika skeden. Schweiziska Giger har haft några år av väldigt stark utveckling.

Viivi har gått sansat framåt år för år. Medan exempelvis en kanadensisk juniorstjärna, Xahria Santiago, just för tillfället hamnat "bakom" finländskan, liksom också det unga jamaicanska löftet Sanique Walker.

Och - för någon vecka sen kom ett besked från Sydafrika om att en ännu i år 18-årig häcklöpare, Zaney van der Walt, redan varit nere nära 55 sekunder.

Det är precis som det ska vara i en världsgren som friidrott. Vi får hoppas att precis alla de nämnda är på gång och hör till de kanske 50, som löper 400 m häck vid junior-VM i Tammerfors i Finland i juli. På det för Viivi Lehikoinen så välbekanta Ratina.

Målet är att nå världstoppen

Målet för Lehikoinen under idrottskarriären är att nå världstoppen. Men det är inget självändamål för tillfället.

Framgångarna i junior-EM har gett Lehikoinen tro på att världstoppen går att nå. Men som färsk proffsidrottare håller hon fötterna stadigt på jorden och målar inte upp orealistiska mål. För tillfället bara njuter hon av att få göra det hon gillar mest, att idrotta.

– Jag har under den korta tid jag varit proffsidrottare insett att jag är i en privilegierad situation. Jag får göra det jag hyser stor passion för. Hur det än går för mig inom idrotten så är jag övertygad om att jag inte ångrar mitt val att satsa på idrott.

– Hade jag inte tagit chansen så hade jag garanterat gått och grubblat på saken resten av mitt liv. Hur det än går så har idrotten redan nu gett mig så mycket, mer än vad som går att mäta i stortävlingsmedaljer, säger Lehikoinen.

Mer i Sportmagasinet på Arenan eller i Yle Fem onsdag 25.4 kl. 19.00