Hoppa till huvudinnehåll

#16 "Jag orkar inte skämmas mer"

Två kvinnor sitter i en soffa och håller huvudet i händerna
Två kvinnor sitter i en soffa och håller huvudet i händerna Händer,kvinnor,sorg,Sitter,tala om knarket

Tack vare terapi och en Facebookgrupp har jag börjat få tillbaka mitt liv. Det är ju trots allt inte jag som använder droger. Skriver Petra som är mamma till en missbrukare.

Jag är en mamma från Västnyland som har en son med svårt missbruk som är 26 år gammal. Honom kallar jag här sonen men själv heter jag Petra på riktigt, jag orkar helt enkelt inte skämmas mera. Skam är nämligen det man får gå och bära på fast ens barn har insjuknat livsfarligt, som om det inte skulle vara tillräckligt hemskt redan det.

Detta insjuknande kan på riktigt hända vem som helst. Kanske måste man ha någon gen som gör det lättare att bli beroende men det finns säkert gott om såna gener i vårt land.

Det finns ju alltid saker man som förälder kunde ha gjort bättre men jag är också säker på att alla föräldrar har gjort sitt bästa för att hjälpa sina barn med drogproblem, det är bara så svårt. Efter att barnet fyller 18 blir det jättesvårt!

Jag tänker inte rabbla upp hur vi hamnade här, det gick som det gick och ett himlande och vojande är det sista vi närstående orkar med. Det vi behöver är väl närmast det att våra barn inte helt raderas ur alla samtal, vi vill också att nån frågar hur ungen mår fast svaret alltid skulle vara det samma. Våra barn finns också.

Som förälder hamnar man i en medberoendehärva. Det blir närmast omöjligt att släppa loss fast ens barn blir vuxet under tiden. Man hjälper och stöder, man ger pengar som går till droger, man litar om och om igen på att det skall bli bättre. Man hoppas och hoppas.

Själv förstod jag som tur att jag inte kommer att komma ut ur härvan på egen hand så jag sökte hjälp. Nu tar min FPA-stödda terapi snart slut och därför kan jag skriva ner det här. Åren innan var fulla med ensamhet, skuldkänslor, sömnsvårigheter och ganska glädjelösa. Nu har jag börjat få tillbaka mitt liv, det är ju trots allt inte jag som använder droger. Ångesten över att det värsta tänkbara har hänt har blivit till en sorg istället och den kan man ju faktiskt leva med.

På Facebook hittade jag också en hemlig stödgrupp som jag gick med i som har hjälpt mot ensamheten. En av dom andra mammorna har jag också träffat på riktigt alldeles nyligen och det var nog otroligt att efter åratal träffa nån som förstår utan att du ens behöver säga något!

Detta får mig att hoppas på att få till stånd en stödgrupp på svenska i Västnyland.

Tills vidare har det varit svårt att hitta dom närstående som ändå säkert finns...

Sonen har också kommit så långt att han har sökt hjälp några gånger och jag hoppas han
lyckas nån dag.


Ta gärna kontakt om du också är närstående till någon med ett drogberoende. Redaktionen har mina kontaktuppgifter.
Petra Aminoff

Tala om knarket | Svenska Yles granskning 22.4–1.5.2018

• Mellan den 22 april och den första maj 2018 granskar Svenska Yle knarket.

• Hur påverkar knarket din vardag? Är du syster, bror eller bästa vän med någon som missbrukar? Jobbar du med folk som inte klarar av att ta sig till jobbet utan droger?

• Vår öppna granskning utgår från berättelser som personer i alla åldrar skickar in.

• Under granskningen hoppas vi kunna belysa flera aspekter av missbruk av narkotika och läkemedel med hjälp av era berättelser. Det kan handla om anhörigvården, polisens arbete, skolan, langning, partydroger, kriminalitet och så vidare.

• Vi garanterar att du får vara anonym om du vill.

Tala om knarket - publikens berättelser

Tala om knarket

Nyligen publicerat - Tala om knarket