Hoppa till huvudinnehåll

#20 "Jag älskar min son men hatar min användarson"

person på bänk
person på bänk Bild: Pixabay knarkare

Allt började då min kära son som 15-åring inte blev antagen till någon skola dit han ville. Alla hans kompisar skröt om sina studieplatser men min son föll ner i gropen.

Det var sommartid, så vi fick inte tag på någon i skolorna som ens skulle kunna ge tips om vad vi skulle göra.

Min son fick depression, började använda öl, vin, sprit och till slut cannabis.

Den dagen då andra började studera vidare satt min son på torget med sin kära cannabis.

Härifrån började hans nedförsbacke som nu har hållit på i åtta år. Åtta års helvete rakt ut sagt.

Jo, vi har haft bättre och sämre perioder. Vi har själv fått söka ochstrida om att få vårdplats. Ofta har det varit svårt att få betalningsförbindelse. Många gånger har vi fått höra att det är osäkert om min son har motivation.

Socialarbetarna har sina telefontider och det har varit svårt att få tag i dem. Då min son själv har sagt att han vill på vård NU, borde man genast reagera. Har lämnat tusentals ringbud till olika instanser, men det känns som om att när det gäller knarkare har ingen något intresse att ens försöka hjälpa.

Jag har själv fört sonen till olika vårdplatser i Finland, men då han har varit bostadslös har det varit tungt då jag hämtat honom: Vart skall jag föra honom? Har inte kunnat ta honom hem till mej, för jag kan inte lita på honom.

Har frågat från vårdplatserna en fråga: Vart skall jag föra min son? Det är inte en eller två gånger som jag fått svar av personalen: Det kan vi inte säga, vi kan inte bli bostäder.

Eller en gång som en vårdare sade: Hördu mamman, så som din son bäddar så ligger han. Ingen kan veta hur sjukt det tog. Grät hela 200 km hem. Förde sonen till torgknuten igen och visste ju hur det kommer att gå till.

Kände mej så ensam, dålig mamma, misslyckad i uppfostran med mera.

Nu har det gått åtta långa år. Sonen har blivit knivhuggen två gånger, legat många gånger på sjukhuset men har också haft bättre stunder då han har studerat.

Som mamma har jag inte haft ett eget liv på länge. Varje gång det kommer samtal från okänt nummer är jag rädd att det är sista samtalet från polisen som kommer.

Eller om dörrklockan ringer får jag vara rädd att poliserna kommer hem och berättar om vad som till slut har hänt.

Lever alltså i rädsla hela tiden. Har någon som sitter på min axel dygnet runt och som inte går bort.

Det är tungt, mera än tungt.

Som råd till andra föräldrar kan jag bara säga följande saker. Ge inga pengar till era ungdomar om det ens finns en aning om missbruk.

Betala inte bort knarkskulder, det kommer genast nya och dom är ofta dubbelt så stora som föregående.

Försök orka och sök själv hjälp, ingen kan orka ensam med dem tunga bördan. Har själv hittat gruppen med föräldrar i samma situation, vi samlas varannan vecka o man kan ringa handledarna när som helst.

Utan den här gruppen skulle jag inte ha orkat. Är evigt tacksam till gruppen.

Tala om knarket - publikens berättelser

Tala om knarket

Nyligen publicerat - Tala om knarket