Hoppa till huvudinnehåll

#22 "Jag önskar att jag haft modet att säga vad fan håller du på med?"

ung kvinna vid fönsterbräde
ung kvinna vid fönsterbräde Bild: Unsplash/MAAIKE NIENHUIS knarkare

Många skulle aldrig gissa vad de här bär på. Dagvårdare, ungdomsarbetare, kontorsråttor, kulturarbetare, sjukskötare, lågstadieelevers stödlärare, bilmekaniker. Så här skriver en läsare om sina vänner.

Få vänner kvar. Flera bekanta har redan smugit ner sig i halvdolda missbruksbubblor där lojaliteten i första hand är riktad mot de andra som använder.

De flesta är män. Unga, äldre och konstant ljugande för sina partners, familjer och barn tack vare sitt, enligt dem "ofarliga", bruk av olika droger.

En lamm-aktig följa hjorden mentalitet som lett dem till otaliga otrohetsaffärer, sexköp (för man måste ju "testa" köpa en människas kropp ... once in Amsterdam säger dom).

De har också utsatts för missbrukarkompisars självmord och/eller överdoseringar, slagsmål, misshandel, hamnat på psykvård.

De våndas ändå av dessa val. Jag bara slutade att orka lyssna på det. För jag kunde ju inte hjälpa och hur mycket jag än lyssnade eller stödde gjorde de bara mera av samma sak.

Cannabis, ecstacy, amfetamin, svampar, MDMA och så vidare. Och urskuldande förklaringar om hur "naturliga" droger är så ofarliga och de behöver egentligen inte dem och inte påverkar de något.

Då såg man själv på hur personligheterna förändrades under 10-20 år. Paranoia, depression, "måste dra NÅGOT när man nu ändå festar", humörsvängningar, minnesproblem, aggressioner, partners och barn rädda för deras opålitliga beteende, försvinnanden flera dagar eller veckor på resor, ursäkter, ingen ork.

Krabbisar, instabilitet, brustna löften och både miljontals små som stora lögner. Vänner som inte använder trillar bort.

Kvar blir bara bubblan och de som okejar missbruket och orkar lyssna på deras klagovisa efteråt. Jag kan ju inte hjälpa på nåt sätt. Och dom vill inte höra på andras synvinkel eller skadan de kanske gjort åt andra.

Utåt ser det för de flesta fint och bra ut, många skulle aldrig gissa vad de här bär på. Dagvårdare, ungdomsarbetare, kontorsråttor, kulturarbetare, sjukskötare, lågstadieelevers stödlärare, bilmekaniker ...
Då man ju vet att till exempel risken för psykoser också i livet förhöjs av vilket som helst bruk av droger så känns det verkligen som en instabil framtid.

Vem sköter äldre, barn och samhället? Vem tar ansvaret för konsekvenserna? Jag har mist så många vänner som blivit högfunktionerande missbrukare, och känner stor sorg för hur lite man vågar prata om hur mycket det påverkar hela samhället.

Det att man "klarar av" jobbet betyder inte att man inte skapar skada runtom sig. Att förminska skadeverkan av alla droger är ett säkert sätt att tysta alla de som lider av det.

Media som romantiserar missbruk, grupptryck och en ovilja att se konsekvenserna drar bit för bit ner oss alla.

Men det är inte bara själva missbrukarna som är ansvariga. Det är vi alla och vi skulle behöva bygga på vårt egenansvar och det gemensamma ansvaret. Välja varje dag vad vi stöder, köper och vad vi skrattar bort.

Jag önskar att jag hade haft modet att säga till mina vänner för länge sedan "vad fan håller du på med?"

Istället för att glida in i rädslan att bli "utanför" och istället stödja deras resa ifrån sig själva. Bara för att ett problem blivit så "normalt" och vanligt kan vi inte tänka att det sku vara okej att då legalisera.

Legalisering hindrar inte missbruk, våld och mentala problem som förvärras av droger. Det hindrar inte våld eller självbestraffning eller trauman. Och skapar dessutom förhöjd efterfrågan och genom det en till grå marknad med "billigare men inte bättre".

Jag sörjer nästan varje dag de kompisar jag mist. De som ännu lever så kanske jag moikkar på om vi ses nångång. Tyvärr orkar jag inte ens försöka gå med och hänga och se på hur samma fortsätter som tidigare, bara med flera lidande på sidan.

Mina exempel kommer både från storstad, småstad och mellanstor stad. Det här är inte bundet bara till de stora städerna utan finns överallt.

Senaste nyheterna från en före detta vän är att den åkte utomlands på "arbetsresa" och jag hoppas hon kommer tillbaka och inte tar en överdos kokain eller råkar illa ut på nåt annat sätt.

Det är ett ställe som vännen tidigare berättat om hur mycket de "festade" på. Hur "coolt" det var, och att det "bara ju var nån gång per år".

Vännen sparade hela året för det, och tog lån för det, och det kändes som att det vore viktigare än "vanliga" livet.

En annan kompis slutade just odla "grönt", men är nu istället beroende av smärtmediciner och depression. Hörde om hans läge via en bekant, för han slutade höra av sig då han började deala mer.

Själv har jag testat cannabis som yngre, men har inte tyckt om det. Tycker inte heller om att dricka alkohol. Varför kan man inte ha roligt tillsammans UTAN några extra medel?

Tala om knarket | Svenska Yles granskning 22.4–1.5.2018

• Mellan den 22 april och den första maj 2018 granskar Svenska Yle knarket.

• Hur påverkar knarket din vardag? Är du syster, bror eller bästa vän med någon som missbrukar? Jobbar du med folk som inte klarar av att ta sig till jobbet utan droger?

• Vår öppna granskning utgår från berättelser som personer i alla åldrar skickar in.

• Under granskningen hoppas vi kunna belysa flera aspekter av missbruk av narkotika och läkemedel med hjälp av era berättelser. Det kan handla om anhörigvården, polisens arbete, skolan, langning, partydroger, kriminalitet och så vidare.

• Vi garanterar att du får vara anonym om du vill.

Tala om knarket - publikens berättelser

Tala om knarket

Nyligen publicerat - Tala om knarket