Hoppa till huvudinnehåll

#28 "Äntligen var dagen här. Dagen då det vände"

Kvinna i gul jacka kramar en längre man på en strand i dimmigt väder.
Bildmontage: Miro Johansson Kvinna i gul jacka kramar en längre man på en strand i dimmigt väder. Bild: Mostphotos narkotika,sorg,Kram

Orden jag väntat på varje dag i flera års tid. Min son låg på sjukhuset, mager och i eländigt skick, och han nästan viskade eftersom han inte orkade prata: ”Nu vill jag få hjälp”.

Det har varit en lång, tung resa.

Sonen var i 14-15-årsåldern när hans beteende förändrades. Han blev inbunden, fick sömnproblem, var för det mesta deppig, vresig och alltid med taggarna utåt. Jag trodde det var en del av tonårsprocessen, som i hans fall var extremt kraftig på grund av hans adhd-problematik.

Problemen i skolan med skolkning och störande beteende blev allt vanligare. Han fick då hjälp hos ungdomspsykiatrin, men inte ens hans samtalsterapeut där hade något svar på orsaken till hans beteendestörningar.

Han hade redan som 13-åring flyttat till sin pappa som bodde mera centralt. Jag hade ju därför inte så bra koll på vad han sysslade med på fritiden, men jag hade mina misstankar att allt inte stod rätt till.

Problemen i skolan blev allt värre och man ville att sonen skulle drogtestas. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Chocken var stor, det kändes som om hela världen rasat samman! Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att min son var sprutnarkoman! Sånt fanns överhuvudtaget inte på min karta då.

Sonen fick sin första vårdperiod redan som 16-åring. Eftersom han var så ung, gavs vården bara på dagtid. Med facit i hand borde han ha vistats på behandlingshemmet dygnet runt, och en längre tid än de tre månaderna han fick vara där. Men han var nog för ung då för att förstå vidden av sitt beroende. Och han ville ju inte ha någon vård, han blev tvingad. Då uppföljningen med regelbundna drogtest tog slut började han med sitt missbruk igen.

Det går inte att tvinga en missbrukare till vård eller annan hjälp, viljan att bli drogfri måste finnas hos missbrukaren. Men hur väcker man denna vilja hos en ung person som inte ens förstår att han är beroende av sitt missbruk? Och som inte förstår konsekvenserna på längre sikt av sitt handlande?

Det hjälper inte att som förälder informera, tjata, vara förbannad, ta avstånd eller bedja, böna, gråta - jag har försökt med allt. Och det går inte att övervaka en ungdom dygnet runt. Dessutom är en missbrukare fenomenal på att manipulera och ljuga och totalt förneka sitt missbruk.

Som förälder känner man sig totalt maktlös! Jag fick ofta höra att min son var för ung för att få vård och jag fick en känsla av att han redan fått det samhället kunde erbjuda, det fanns ingen mer hjälp att få. Jag tvingade honom på regelbunden samtalsterapi, på energibehandling, bad präster att be för honom och kontaktade healare. Men inget hjälpte.

Sonen fyllde arton och nu kunde jag inte mera tvinga honom till något, inte heller hade jag mera någon koll på hur han klarade sig i skolan. Han avbröt sina studier och missbruket blev värre. Jag kunde inget annat göra än att ta hand om mig själv för att orka, och för att hjälpa sonen då han ville ha min hjälp. Att försöka upprätthålla en bra relation med honom och se drogmissbruket som en sjukdom jag inte kan påverka - det har varit min överlevnadsstrategi.

Under årens lopp har det funnits bättre och sämre perioder. Oron har varit min ständiga följeslagare. Lever han idag? Det har ofta varit min första tanke när jag vaknat. Under perioder jag inte fått kontakt med honom via telefon har jag inte ens vågat besöka honom - jag har varit så rädd att hitta honom död.

Efter flera års missbruk nämnde han då och då att han inte orkar leva, och att han inte passar in i denna värld. Jag trodde själv att han kanske inte skulle orka så länge till, så det kändes viktigt att jag, de stunder vi hade tillsammans, inte pratade om hans missbruk, utan försökte hitta positiva samtalsämnen.

Förutom den ständiga oron fanns skammen och skulden som en börda. Skammen att ha misslyckats som förälder och skuld för att jag låtit det ske. Trots att jag med förnuftet vet att vilken tonåring som helst kan fastna i drogträsket, går känslorna sin egen väg.

Sonen blev allt sämre, och en kväll när jag besökte honom var han helt frånvarande och betedde sig som en senil gammal gubbe. Någon dag senare meddelade han att han ville komma hem till mig. Han var då riktigt dålig med spasmer och hyperventilering, vilket är symtom på svår abstinens. Men denna gång blev sonen rädd och ville själv ha sjukhusvård.

Detta blev en vändpunkt! Han var nu villig att tas in på behandling. En underbar psyksköterska på akuten förstod läget och visste att nu gällde det att handla snabbt. Hon ordnade så att han redan samma kväll fick plats på en tillnyktringsstation, och en vecka senare kom in på ett behandlingshem. En ängel med osynliga vingar! Äntligen kom dagen jag väntat på och bett om varje kväll i flera års tid!

Tillfrisknandet gick inte som på räls. Han åkte ut från behandlingshemmet redan efter en vecka. Besvikelsen blev enorm, jag tappade fotfästet och blev sjukskriven. Jag kände att allt hopp var ute.

Några månader senare fick sonen en ny chans till behandling och mitt hopp tändes på nytt. Efter ytterligare ett återfall och en längre behandlingsperiod är han nu på rätt spår, till stor del tack vare Halvvägshemmet som drivs av Understödsföreningen för Svenskspråkig Missbrukarvård USM r.f. Personalen är enormt duktig och vet hur man ska bemöta ungdomar med beroendeproblematik - fler änglar med osynliga vingar!

Sonen är nu full av livslust och energi och han har hittat glädjen i ett drogfritt liv. Jag har fått min son tillbaka, livet har vunnit över drogerna, och just nu känns det helt fantastiskt! Åtta år har gått sedan jag hittade sprutan i hans rum. Jag hoppas innerligt att detta för alltid får förbli det lyckliga slutet på denna berättelse!

Mammsi

Tala om knarket | Svenska Yles granskning 22.4–1.5.2018

• Mellan den 22 april och den första maj 2018 granskar Svenska Yle knarket.

• Hur påverkar knarket din vardag? Är du syster, bror eller bästa vän med någon som missbrukar? Jobbar du med folk som inte klarar av att ta sig till jobbet utan droger?

• Vår öppna granskning utgår från berättelser som personer i alla åldrar skickar in.

• Under granskningen hoppas vi kunna belysa flera aspekter av missbruk av narkotika och läkemedel med hjälp av era berättelser. Det kan handla om anhörigvården, polisens arbete, skolan, langning, partydroger, kriminalitet och så vidare.

• Vi garanterar att du får vara anonym om du vill.

Tala om knarket - publikens berättelser

Tala om knarket

Nyligen publicerat - Tala om knarket