Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Crosby mot Ovetjkin, Laine mot Rinne, Rask mot Kutjerov – omgång två i slutspelet bjuder på grymma matcher inom matcherna

Sidney Crosby mot Alexander Ovetjkin.
Sidney Crosbys Pittsburgh Penguins har dominerat mot Alexander Ovetjkins Washington Capitals. Sidney Crosby mot Alexander Ovetjkin. NHL,Sidney Crosby,Aleksandr Ovetjkin

Divisionsfinalerna lovar ovissa matchpar och dueller som får det att vattnas munnen. En oftast pålitlig tumregel för vartåt det barkar: Ishockey är ett spel där två lag kämpar ursinnigt mot varandra – och till slut vinner gänget som har Sidney Crosby i uppställningen.

Omgång ett av NHL-slutspelet fick en värdig avslutning i och med match nummer sju mellan de eviga antagonisterna , ”Original six-lagen”, Boston Bruins och Toronto Maple Leafs. Istället för att bli en försiktig defensiv brottningsmatch bjöds det på åka av för hela slanten.

Att det blev 11 mål av vilka hemmalaget Boston gjorde sju och steg tre gånger från underläge var kanske inte en coachernas drömmatch, men som åskådare var det bara att tacka och ta emot. Hockey som bäst!

Men det är allt gammal mjölk. Nu gäller fyra högintressanta divisionsfinaler: Washington – Pittsburgh, Tampa – Boston, Vegas – San José och Nashville – Winnipeg.

Oöverkomliga pingviner

För tredje våren i sträck möts Washington Capitals och Stanley Cup-vinnarna från 2016 och 2017, Pittsburgh Penguins. Och igen i divisionsfinalen eller andra omgången som det här skedet också heter nuförtiden.

Som Penguins varandra återföljande NHL-mästerskap avslöjar så skulle det gälla för Capitals att försöka göra tredje gången till den som gäller. Eller egentligen åttonde gången. 1994 slog ”Avs” ut ”Pens”, men efter det har lagen mötts sju gånger. Alltid med Pittsburgh som vinnare.

Och genast då matchserien kom igång tog Penguins ett stort steg mot fjärde raka: 3-2 till Pittsburgh på bortaplan i natt öppnar spåret.

Igen möts de – Aleksander Ovetjkin och Sidney Crosby

Då det talas Washington mot Pittsburgh, så blir det understrykt Aleksander Ovetjkin mot Sidney Crosby. De här två superspelarna var i 10 års tid, före Connor McDavid gjorde entré, symbolerna för NHL:s varumärke.

Ligans marknasdsföringsmaskineri har målet upp en stor rivalitet mellan stjärnorna – och lagkaptenerna . Det här trots att det utanför isen knappast finns något annat än högaktning mellan duon.

Men i och med att Capitals och Penguins spelar i samma konferens (sedan 2013-2014 även i samma division) så har rivaliteten blivit kött och blod ”på jobbet”. En jackpot för NHL:s varumärke.

Den ultimata vinnaren – den eviga förloraren

En fullträff har rivaliteten också varit för personbrandet Sidney Crosby. Han – och Pittsburgh – har utgått med segern alla gånger lagen har mötts i utslagningsskedet: 2009 (4-3, 2:a omgången), 2016 (4-2, 2:a omgången) och 2017 (4-3, 2:a omgången).

Crosby har som kapten under den här perioden också lett sitt lag förutom till tre Stanley Cup-titlar även till två OS-guld, ett VM-guld och en World Cup-titel, medan Ovetjkin gång på gång fått skrinna av isen med huvudet sänkt över kaptenens C-märke.

Vinnaren – förloraren; Crosby – Ovetjkin. Men finns det någon grå zon? Ser man på den personliga statistiken från matchserierna, så har den ryske Capitals-kaptenen inget att skämmas för i jämförelsen. Crosbys saldo från de tre tidigare slutspelsserierna: 19 matcher, 10 + 12, +5. Ovetjkin: 20 matcher, 12 + 14, +2.

Den viktigaste statistiken är ändå på Crosbys sida: 3 – 0 i matchserier.

Och trots att att båda lagen är fullproppade med kvalitet – Malkin, Kessel, Murray, Bäckström, Kuznetsov, Holtby – så är och förblir det Crosby mot Ovetjkin i den stora publikens ögon. Och på historieböckernas sidor.

I första omgången i vår noterade Crosby 6+7, +7 på sex matcher och Leder poängligan i slutspelet. Ovetjkin: 6 matcher, 5+3, -1. I nattens match stod båda lagkaptenerna för 1+1.

Tips: Båda lagen vann två matcher på ordinarie speltid i grundserien. Det ser jämnt ut md andra ord – men när det gäller, så blir vinnarkulturen som kaptenen personifierar än en gång för mycket för ett Washington med blytunga sju matcher i vaderna. 4-1 till Penguins.

Vårt land: Olli Määttä är bra, mycket bra. Ja rentav snudd på att han den här våren tar rollen som Penguins bästa back – åtminstone då det gäller att försvara. De närmaste dagarna berättar mera. I den avgörande matchen mot Flyers var Määttä lysande och spelade med en pondus man sällan ser en blåvit back göra på den här nivån. ”Bara” två assist i serien, men övertygande defensivt.

Tampa – Boston: Det handlar om mål

När östra konferensens etta, Tampa Bay Lightning, möter konferenstvåan, Boston Bruins, så är det två lag med mycket kvalificerat målskytte som drabbar samman. Tampa var med sina 290 mål värst av alla i grundserien och inte heller Boston behöver skämmas: 267 mål är sjätte högst bland 31 lag och tredje högst i östra konferensen (Toronto var tvåa...).

Å andra sidan så var Boston bäst i öst och fjärde bäst i hela ligan på att försvara sig: 211 baklängesmål på 82 matcher är lysande. Tampas notering på 234 baklänges mål var fjärde bäst i östra konferensen, men bara 13:e i hela ligan.

Något som verkar minst sagt märkligt då Tampas målvakt, Andrei Vasilevski, tävlar om titeln som ligans bästa målvakt och backlinjernas ledare Victor Hedman med stor sannolikhet utnämns till ligans bästa back och får kvalificerat stöd av bland andra stabilitetsgeneratorn Anton Strålman.

Skall Nikita Kutjerov skicka Tuukka Rask till avbytarbänken?

I första omgången mot Toronto var det ofta svårt för Tuukka Rask. Boston dominerade stora delar av matchserien och det kunde gå långa tider utan ett enda skott mot Rask. När skotten sedan kom, så var det några av ligans vassaste unga stjärnor som levererade dem. Plus såklart en gammal räv vid namn Patrick Marleau.

Rasks räddningsprocent på sju matcher blev 89,9 och snittet på insläppta mål var 2,94. Det är ingen vacker statistik att betrakta i jämförelse med hur samma kolumner ser ut i det kommande motståndarlägret. Andrei Vasilevskis räddningsprocent var 94,1 och målsnittet 2,01. Jämnt spel ändå i den viktigaste kolumnen : Fyra segrar för båda två.

Tampa Bay behövde bara fem matcher för att avfärda New Jersey, men ändå hade laget sex spelare som noterade minst fyra poäng. Med andra ord finns det bredd bakom Kutjerov, med storstjärnan Steven Stamkos i spetsen, då det gäller att producera offensivt.

Helt i sin egen klass är ändå Nikita Kutjerov. Ryssen som hade en fantastisk grundserie med jämnt 100 individuella poäng bara höjde på takten då allvaret började. 5+5 på fem matcher förvarnar om en form som kan ge Tuukka Rask sömnlösa nätter och stressmage.

Kutjerov har för övrigt stått för fantastiska 27 mål och 52 poäng på de 50 slutspelsmatcherna som han sammanlagt spelat för Tampa Bay Lightning.

Eller knäcker ligans bästa kedja både Kutjerov och Vasilevski?

Den som såg Toronto-spelarna Auston Matthews, Patrick Marleau, och Frederik Andersen i intervjuerna efter match nummer sju mot Boston såg också hur det känns att råka ut för Patrice Bergeron, Brad Marchand och David Pastrnak.

Inte alls speciellt bra. Kapten Bergeron hade 1+2, Marchand 1+1 och Pastrnak 1+1 i Bostons 7-4 seger. Sammanlagt i serien noterade Pastrnak 5+8, Marchand 3+6 och Patrice Bergeron (borta från en match) 1+7. Det gav 30 poäng för Bostons första kedja på sju matcher.

Och då står motståndarna där efter att röken har lagt sig och stirrar med tom blick ut i tomma intet – eller mot golvet, som Matthews.

Nu har Tampa bay Lightning ändå ett lag som på alla fronter är starkare än Toronto. Speciellt stor är skillnaden på kvalitet då man jämför Lightnings och Leafs backar. De tidigare nämnda Hedman och Strålman bildar ryggraden för en backbesättning med förra Rangers kaptenen Ryan McDonagh som den tredje riktigt tunga pjäsen.

Boston är såklart också mycket mer än första kedjan och en Tuukka Rask i eller ur form. Bruins är de facto en jämnt surrande motor som har tre pålitligt arbetande cylindrar – plus då den där fjärde som fungerar som ”kör förbi-knappen” på dagens formel 1-bilar.

Tips: Boston vann tre av fyra interna möten under grundserien och det var knappast en slump. Bruins är ett fysiskt tufft lag med några verkliga vinnarskallar. Och Rask är som vanligt betydligt bättre än vad hans obarmhärtiga kritiker påstår. Bruins vidare till konferensfinal med 4-3.

Vårt land: Andra får tvivla på Rask – jag kollar på alla tiders statistiken i NHL och konstaterar att han delar på första platsen gällande räddningsprocent med Dominik Hasek och Ken Dryden. Tror starkt på att han ger Boston chansen att vinna serien.

Mysteriet i väst

Den som tror sig veta hur divisionsfinalen Vegas – San José kommer att utveckla sig ljuger så att öronen fladdrar och näsan växer. Ingen har nämligen under hela säsongen lyckats få något som helst grepp om de här två lagen.

Golden Knights skulle vara sist i ligan och Sharks skulle vara det svagaste laget av trion från Kalifornien...

Det är alltså två lag som båda har en 4-0 seger i bagaget från första rundan som ställs mot varandra. Det ena – Vegas – spelar en våldsamt temporik djupledshockey och det andra –San José – gör precis samma sak.

Vad jag försöker säga är att spelet kommer att bölja fram och tillbaka i en takt som hotar ge nackspärr till åskådaren. Spelvändningarna kommer att vara oräkneliga och forecheckingen i båda offensiva zonerna outröttlig.

På basen av första matchen, så gör Vegas sin version av tempohockey i djupled betydligt bättre än Sharks: 7-0 i natt (1+1 för Erik Haula). Har det här laget några gränser över huvudaget?

Tips: Sharks sköt 16 mål i sina fyra vinster över Anaheim, medan Vegas bara fick sju puckar i Los Angeles mål. I natt fördubblade Knights direkt sitt målsaldo i slutspelet. På en match... 7-0 kan väl inte vara annat än en klar riktlinje? 4-2 till Marc-Marc André Fleury och hans riddare av roulettebordet. Inte för att jag förstår hur det är möjligt.

Vårt Land: Stora förväntningar både på Erik Haula i Vegas och Joonas Donskoi i San José. Tror och hoppas att båda får mycket speltid i sitt respektive lags två första kedjor – och bär det väl. Såväl Donskoi som Haula är killar som gillar att att spela då det gäller stora saker och båda kan igen ta ett steg framåt.

Den moraliska finalen

I Central-divisionens final spelar hela ligans poängetta mot hela ligans poängtvåa. Det är faktiskt inte alls speciellt långsökt att tala om en moralisk final då Presidents’ trophy-vinnaren Nashville Predators tar sig an prärietornadon Winnipeg Jets.

Att det sker redan i detta skede av slutspelet är riktigt ordentligt synd. Och fel – vakna Bettman, slutspelssystemet måste göras om!

Bättre i alla fall att det här matchparet blir verklighet än att det inte blir det.

Kedjorna

Winnipegs två första kedjor tycker jag att är de två bästa offensiva enheterna i det här matchparet. Kyle Connor – Mark Scheifele – Blake Wheeler hör till ligans tre bästa första kedjor.

Rankingmässigt blir det inte sämre när följande trio åker in på isen. Frågan är om inte Nikolaj Ehlers – Paul Statsny – Patrik Laine är NHL:s vassaste andra kedja sedan Statsny flyttade från Missouri till Alberta vid trejddeadlinen?

Nashvilles första lina är definitivt ruggigt bra den också. Men ändå tror jag att Filip Forsberg – Ryan Johansen – Viktor Arvidsson får väldigt svårt att stå för lika stark offensiv produktion som Scheifeles kedja.

Obereonde av om triona matchas mot varandra eller om tränarna försöker få in checking-kedjor mot dem. Scheifele och Wheeler är helt enkelt för bra.

Då det gäller att slå Statsnys kedja i matchen inom matchen så är nyckeln att inte ge dem pucken. När den här kedjan en gång avancerar in i anfallszon är det svåra att handskas med och kan avgöra på så många olika sätt. Däremot är de något skakiga i egen zon.

Nashvilles andra lina Kevin Fiala – Kyle Turris – Craig Smith kan kanske just göra det – hålla pucken borta från Statsnys gäng. Om det blir så att de här kedjorna ser mycket av varandra i rinken. Men i jämförelse spelare för spelare är Ehlers – Statsny – Laine giftigare.

”Blue collar-kedjorna” i såväl Nashville som Winnipeg hör till ligans absolut bästa. De här linornas prestationer kan faktiskt fälla avgörandet.

Sissons – Bonino – Watson och Hartnell – Fisher – Jarnkrok (Salomäki?) gör det tunga lyftandet hos Predators. Från Winnipegs bås är det Roslovic – Copp – Little och Tanev – Lowry – Joel Armia som skickas ut för att göra grovjobbet.

Här är det så jämnt som det kan bli – kanske att det finns lite mjukare händer i Winnipegs ”bottom six”?

Backarna

Nashville har NHL:s bästa uppsättning backar, det har reperterats så många gånger att det börjar bli tjatigt. Men så är det på pappret och så måste det vara även i praktiken om Nashville skall stå som segrare då röken lagt sig.

Om Subban, Josi, Ekholm och Ellis inte lever upp till förväntningarna så blir det bara skinnen kvar av predatorerna då Winnipegs storviltsjägare kommer igång.

I första omgången var kvartetten inte så bra som väntat – och genast blev det stora problem. Tills allt stämde i match nummer sex.

Winnipegs backar är minsann inte dåliga de heller. Ändå är det främst Dustyn Byfugliens fysiska överlägsenhet som känns som något ingen i Nashville kan svara på. Backarna kan fälla avgörandet.

Målvakterna

Pekka Rinne och Connor Hellebuyck är båda Vezina-kandidater och båda har en sjutusans säsong på gång. Här finns ingen avgörande skillnad att hitta.

Om man skall klyva hårstrån, så borde väl erfarenhet från motsvarande situationer vara till fördel. I så fall lutar det mot att Rinne vinner den här duellen. Skillnaden är ändå så liten att jag inte tror på att målvaksspelet avgör åt någondera hållet.

Tips: Trots att Nashville hade 3-2 i matcher mot Winnipeg i grundserien, så tror jag att Jets större offensiva individuella spetstalang tar laget vidare till konferensfinal. Scheifele, Wheeler, Laine, Ehlers – anfall slår försvar. 4-3 till Jets efter vårens bästa hockeuynderhållning.

Vårt land: Så synd att Predators-cheferna måste skeppa över Eeli Tolvanen till Nashville för att sitta på läktaren. VM skulle ha varit en mångfaldigt nyttigare erfarenhet för honom. Pekka Rinne däremot sitter inte på läktaren och för att Predators skall gå vidare så måste han vara på topp. Miikka Salomäki är trettonde anfallare och kan få speltid i fjärde kedjan som grovjobbare.

Patrik Laine har igen chansen att göra stordåd. De chanserna brukar han ta. Väntar med tillförsikt och spänning. Riktigt spännande blir det också att se hur bra Joel Armia egentligen kan bli i sin roll som ”grovjobbare med en toppforwards händer”. En ny Erik Haula-story på gång?

Läs också

Nyligen publicerat - Sport