Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Vuoden perhe - den prisbelönta familjen avslöjar vad lyckan är gjord av i en skarp satir på Takomo

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Hemma hos Årets familj. På bilden Janna Räsänen, Miiko Toiviainen, Tuomas Rinta-Panttila och Katja Küttner. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,Katja Küttner,Vuoden perhe

Far ror. Mor är rar. Var det inte ungefär så de gamla läseböckerna bankade in både läskunnighet och normer? I Aino Pennanens svarta komedi drivs nedärvda familjemönster och härskarstrukturer till sin spets när den perfekta glansbildsfamiljen synas i sömmarna.

Mitt på Takomos scen tronar ett hus med neddragna persienner. På väggarna projiceras inledningsvis en text. Den lyder ungefär så här:

Mor ligger på köksgolvet och skriker.
Tig, säger Far.
Du traumatiserar ju barnen.

Men när persiennerna öppnas syns inte ett spår av disharmoni. Hemma hos kvartetten som utsetts till Årets familj är mor rar och leende igen. Och far ror med säkra årtag sin lilla skara in i middagsbordets trygga hamn.

I den här familjen håller barnen armbågarna från bordet och tyst när Far talar. Mor tiger också alltsomoftast och nöjer sig med att le tacksamt när hennes kokkonst belönas med ett obligatoriskt ”aaah”.

Alla vet sin plats och samtalsämnena är noga reglerade. Vid middagsbordet talar man om det som händer i världen och passar samtidigt på att ge telningarna de rättesnören barn behöver för att bli dugliga samhällsmedborgare.

Som till exempel att ambitiösa flickor inte nöjer sig med åttor i matteproven eller att pojkar ska slå tillbaka bums om någon höjer näven mot dem.

Eller att kriget och nöden som rasar därute, bakom den mur som Landet har byggt för att skydda sig, inte kan vara den här skarans bekymmer.

Var och en är i första hand ansvarig för sig själv och de sina.

Den äppelkindade Pikku-Petrus suger beredvilligt i sig lärdomarna. Han är Fars lilla lärjunge i allt och har till och med tidigt lärt sig att toppstyra Mor precis lika flinkt som Far.

Tonårsdottern Laura visar däremot farliga tecken på ett ruttet äpple i vardande. Hon både frågar och ifrågasätter Fars teser så till den grad att han är tvungen att kväsa upproret i sin linda. Flickrummet förvandlas ömsom till ett dörrlöst övervakningsfängelse, ömsom till en låst cell.

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Vad händer där utanför muren? Katja Küttner som tonårsdottern Laura. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,Katja Küttner,Vuoden perhe

Allt för flickans eget bästa, säger Far. Mor säger mindre men vi ser vad hon tänker.

Och anar att ett nytt vrål kanske är på väg.

En familjefar med gudomlig förebild

Aino Pennanen visar med djävulsk precision hur härskartekniker och social manipulation fungerar. Och det är förstås inte någon tillfällighet att det är just Far som behärskar dem till fulländning.

Familjen är ett samhälle i miniatyr och Vuoden perhe ett slags röntgenbild av ett samhälle där de patriarkala strukturerna är så djupt rotade att vi ofta inte ens ser dem klart.

”Isän tahto” och ”isän kädestä” – den här fadersgestalten styr sitt rike med ordval där parallellen till den allsmäktige Fadern är uppenbar. Rollmodeller och tankemönster fortplantar sig på många sätt, också i språkbruk och begrepp som vi med tiden anammar utan att reflektera ens över innebörden.

I Vuoden perhe fungerar karikatyrerna och galghumorn inledningsvis som ögon- och öronöppnare.

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Har grannarna skilt sig? Far (Janna Räsänen) idkar diskret lägeskontroll. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,janna räsänen

I en tid när de sociala medierna svämmar över av perfekta dukningar och gulliga familjebilder frustar vi både skadeglatt och igenkännande åt den krampaktiga idyllen där plättmåltider förevigas för familjealbumet och grannarnas skilsmässa avhandlas med förnumstig självtillräcklighet.

Bara för att småningom märka hur beska piller vi svalt.

Strypsnaran dras åt

Vuoden perhe följer mönsterfamiljens liv genom hela året och Riikka Oksanens regi är som en strypsnara. Det som inledningsvis lockat oss till skratt får med små förskjutningar allt groteskare uttryck och konsekvenser. Det är ett knep som sällan förfelar sin verkan.

Smart i all sin enkelhet är också rollfördelningen.

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Vad tänker Mor? På bilden Tuomas Rinta-Panttila. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,Tuomas Rinta-Panttila

Att Tuomas Rinta-Panttila spelar Mor och Janna Räsänen Far bidrar inte bara till att göra det osynliga i de patriarkala strukturerna synligt. Det fungerar också omvänt och sörjer för att uppsättningen inte fastnar i alltför entydiga eller förenklade konstellationer.

Om den här uppsättningen tampas med ett problem är det snarast av motsatt art.

Vuoden perhe är en samproduktion mellan Takomo och Teaterhögskolan och det konstnärliga slutarbetet både för manusförfattaren och regissören. Och det syns. Uppsättningen är både intelligent och genomtänkt.

Det är bara den där frestelsen att satsa allt på ett kort som skymtar fram ibland.

Aino Pennanen är till exempel väldigt noga med att vi ska fatta parallellerna mellan de stora sammanhangen och de små. Men resultatet blir en aning överlastat när allt från familjevåld till globala konflikter ska rymmas med på något hörn. En del hade vi kanske förmått tolka in utan hjälp.

Och visst fattar jag att man inte kan hasta fram genom ett upplägg som uttryckligen bygger på små förskjutningar men om raden av repetitiva scener är för lång blir vi bara avtrubbade.

Första akten testar vår uthållighet men Riikka Oksanen har litat på att skådespelarna håller oss i sitt grepp. Och det gör de ju.

Retoriska taskspelartrick och farliga tankar

Janna Räsänens präktiga farsgestalt förvandlas inför våra ögon till en skrämmande familjediktator som utövar sin terror med blotta ordet. Hans retoriska taskspelartrick är förödande och hans förmåga att skuldbelägga och infantilisera alla andra mästerlig.

Det vet Mor minsann. Tuomas Rinta-Panttila tecknar porträttet av en kuschad kvinna som håller tand för tunga medan hon mekaniskt knåpar ihop sina konstfärdiga servettsvanar, kväll efter kväll.

Händernas arbete håller de farliga tankarna i styr. Men de blir allt svårare att hålla på avstånd när hon ser hur Far knäcker dotterns självtillit samtidigt som han fostrar in sonen i sitt eget rollmönster.

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Precis som far, farfar och farfarsfar. Miiko Toiviainen gör rollen som Pikku-Petrus. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,Vuoden perhe

Miiko Toiviainen gör rollen som Pikku-Petrus, den fullfjädrade miniatyrdespoten. Toiviainen hör också till dem som gör sitt konstnärliga slutarbete med den här produktionen och varje gång det här manipulativa barnet spelar ut sitt register skrattar vi nästan ofrivilligt.

Fars lilla avbild är hemsk men tolkningen härlig.

I en uppsättning som går från det komiskt karikerade till det gruvligt groteska är tonårsdottern Laura den enda som öppet vågar fråga och ifrågasätta och det gör henne också till en rätt tragisk gestalt. Vi vet ju hur det går för oliktänkare både i den lilla världen och den stora.

Men Katja Küttner drar inga större växlar på det utan fogar läckert in sin trumpna tonårstjej i familjedynamiken. Laura saknar inte heller manipulativa redskap. Skillnaden är bara att hennes raseriutbrott eller motstånd mäts med en helt annan måttstock än broderns.

Vem greppar motorsågen?

Men det allra intressantaste ligger nog gömt i leken med våra förväntningar.

En motorsåg dyker tidigt upp i handlingen och blir liggande på köksbordet som Tjechovs gevär. Mor pyntar den med säsongväxter och julgranspynt men det blir den ju inte osynligare av, tvärtom.

Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo.
Mor, motorsågen och Far. På bilden Tuomas Rinta-Panttila och Janna Räsänen. Foto från Vuoden perhe på Teater Takomo. Bild: Mitro Härkönen Teatteri Takomo,Vuoden perhe

I takt med att temperaturen sjunker där ute tilltar också kylan i familjelivet och dramaturgerna i oss inser ju att någon förr eller senare kommer att ta till sågen - men vem, hur och varför?

Hm. Det tänker jag inte avslöja.

Låt mig bara säga att Vuoden perhe gäckar våra förväntningar på många sätt. Och det är kanske det mest oroande i hela uppsättningen.

Är vi verkligen så maktlösa inför skevheterna i samhället som vi intalar oss eller är det bara något vi hävdar för att det är bekvämast så? Och är det ens möjligt att bryta destruktiva mönster utan att själv hemfalla åt destruktivitet?

Medan Årets familj sannolikt lunkar på mot sin nästa förljugna seger lämnar uppsättningen oss med en rad uppfordrande frågor.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje