Hoppa till huvudinnehåll

Kriget som söndrade familjer. Ännu går det att avslöja hemligheter om det som skedde 1918.

Pehr-Erik Nyman minns sin farbror Calle Nyman som blev skjuten av rödgardister – och möter Pekka Lylykorpi vars farfar kan ha avfyrat vapnet.

Carl Nyman var en av många civila som dödades av rödgardister i Metsäkansa i slutet av inbördeskriget.

År 2018 träffar Pehr-Erik Pekka Lylykorpi, vars farfar Vilho kan ha avfyrat kulan som dödade Calle.

Pehr-Eriks far Rafael kapade alla släktband till sin farbrors familj, där två söner hade varit röda. Pehr-Erik fick veta om sina hemliga släktingar först i vuxen ålder.

Calle Nyman dör med åtta andra vid en mullgrop

Det är den 24 april 1918. Inbördeskriget rasar fortfarande. I byn Metsäkansa i Tavastland har de röda tagit civila fångar och satt dem i straffarbete. Många av dem är kontorister från Valkeakoski bruk.

Fångarna har fått order om att bygga en bro över ett sund. Calle Nyman är en av dem. Han är 27 år gammal, från Borgå, ogift.

Vita trupper närmar sig från norr och öster, och den röda staben ger order om omedelbart uppbrott. Frontchefen har sagt att fångarna ska skjutas. Tio fångar sätts i båtar och ros över sundet till en udde.

Calle och de andra får order om att ställa sig på rad vid en grop i marken, en mullgrop, ett jordtag.

En av fångarna flyr. De röda skjuter efter honom men träffar inte. Han försvinner in i skogen.

De andra fångarna griper varandras händer. Några lyfter handen över ögonen. Andra blottar sitt bröst.

Kulan träffar Calle i huvudet.

Calle Nyman arbetade som kontorist vid Valkeakoski bruk.

Pehr-Erik och Alexandra Nyman går till släktgravarna

Pehr-Erik Nyman är på väg till släktgravarna i Borgå med sin sondotter Alexandra.

Det är veckan före jul 2017 och det blåser kallt. Pehr-Erik går med käpp och Alexandra skuffar en barnvagn, hennes andra dotter föddes för några veckor sedan. Snön knarrar under fötterna, den hindrar Alexandra från att ta med barnvagnen ända fram till gravarna.

Pehr-Erik är född 1931, 13 år efter att hans farbror Carl Nyman dog. Alexandra är född 1989. Tillsammans har de i flera års tid letat efter spår efter de unga män i släkten som dog 1918.

Alexandra, Olivia och Pehr-Eric Nyman står vid släktgraven.
Alexandra, Olivia och Pehr-Eric Nyman står vid släktgraven. Bild: Annvi Gardberg / Yle generationer,släktingar,familj,babyer,de hemliga familjerna

Calle Nyman som blev skjuten av röda soldater i april 1918 ligger begravd alldeles nära sina kusiner Bruno och Birger Nyman som hörde till röda gardet. De dog i juli 1918. De här kusinerna hade Pehr-Erik Nyman ingen aning om när han växte upp. Hans far Rafael hemlighöll inte bara dem utan också deras föräldrar och syskon.

Rafael talade inte heller om sin bror Calle.

– Min farbror omtalades inte under min barndom. Hans porträtt hängde på väggen men vi barn visste inte vad han hade råkat ut för. Som litet äldre fick jag veta att han hade mördats av de röda. Det räckte länge som förklaring. När jag blev äldre ville jag veta mera om orsakerna och hur det hela gick till, säger Pehr-Erik Nyman.

Släktträd över de centrala personerna som förekommer i artikeln.
Släktträd över de centrala personerna som förekommer i artikeln. Bild: Grafik: Miro Johansson. Släktträd,de hemliga familjerna

 

Valkeakoski var en av de svartaste orterna

Calle Nyman arbetade som kontorist i Valkeakoski. Det var en av de svartaste orterna, där en stor andel människor dog 1918, både i inbördeskriget och månaderna efter det.

Calle skrev inte dagbok och det finns inga brev bevarade. Det som finns kvar är ett fotoalbum, och små hälsningar på baksidan av fotografier. Det finns en lustig visa som Calle har skrivit, som har framförts i ett teaterstycke på Valkeakoski bruk. Och det finns en dödsattest och en bouppteckning.

Carl Nymans studentfoto där han står med allvarlig min och en enorm blomsterklass runt halsen.
Carl Nyman som nybliven student. Carl Nymans studentfoto där han står med allvarlig min och en enorm blomsterklass runt halsen. Bild: Privat bild porträtt,Finska inbördeskriget 1918,studenter,Studentmössa,de hemliga familjerna

På studentporträttet står Calle Nyman med allvarlig min och en enorm krans av blommor runt halsen. Han hade fått gå i Borgå lyceum trots att hans far dog tidigt. Hans mor hade varit skådespelare i sin ungdom, hon hade goda kontakter och såg till att hennes barn fick utbildning.

Calle studerade ekonomi och fick tjänst på Valkeakoski bruk. På de gamla fotografierna sitter han i herrsällskap i Valkeakoski och dricker punsch. De unga männen bär studentmössor, det gjorde man sommartid i början av seklet. Han är ute på sommarutflykter med många herrar - och damer i vita klänningar. Han poserar med en häst och en bagge med krumma horn i Valkeakoski.

Förhör, konfiskerade livsmedel och hot

När inbördeskriget bröt ut 1918 tog arbetarna makten på Valkeakoski bruk. De röda såg tjänstemännen vid bruket som opålitliga. De röda förhörde dem gång på gång, letade vapen hos dem, beslagtog livsmedel, skor, petroleum och symaskiner. De konfiskerade sprit på apoteket.

Kvinnliga arbetare i ljus klänningar i Valkeakoski pappersfabrik i början av 1900-talet.
Kvinnliga arbetare i Valkeakoski pappersfabrik Kvinnliga arbetare i ljus klänningar i Valkeakoski pappersfabrik i början av 1900-talet. Bild: UPM:s bildarkiv / Yle Valkeakoski,pappersfabriker

Pappersfabriken i Valkeakoski ägs numera av UPM. I företagets arkiv finns en dagbok av ingenjör Johan Niska, som blev tillfångatagen samtidigt som Calle Nyman.

Niska skrev ingående om vad som hände på orten när de röda gjorde uppror och tog makten också i Valkeakoski. De gav order om att stoppa pappersmaskinerna. De förhörde många av brukets tjänstemän, bland dem Calle Nyman och Sigurd Godenhielm, som var vänner och bodde tillsammans.

– Stämningen blev allt hotfullare ju längre tiden led, när de röda blev desperata, säger Pehr-Erik Nyman.

Johan Niska skrev dagbok om den röda tiden i Valkeakoski

När kriget bryter ut den 27 januar 1918 berättar Niska i sin dagbok om hur socialdemokraterna är ute och letar efter vapen i Valkeakoski. De arresterar fabrikens män och deras söner för förhör. Dagligen pågår vapenletningar och beslagtagning av livsmedel.

Den 3 februari hör Johan Niska ett rykte om att de röda ska tända eld på fabrikens byggnader, locka ut tjänstemännen för att släcka elden och skjuta dem när de släcker branden. Niska varnar sina kolleger för det här.

Samma dag skriver Niska att också ”Sigge och Calle G” har ”endera eller bägge” blivit underkastade förhör på sin egen hemgård. Niska avser tydligen Calle Nyman och Sigurd Sigge Godenhielm, som bodde tillsammans och var goda vänner.

Johan Niska skriver ogillande om de kvinnliga sjuksystrar och soldater som finns bland de röda, han kallar dem ”magdalenor” och anspelar på att de har ett fritt kärleksliv.

De röda beslagtar kläder

Snart beslagtar de röda kläder för att kunna skicka 200 man till fronten. De röda har gett order om att pappersfabriken ska stå, men i medlet av februari behöver de papper till tidningar och då blir det nya order om att sätta igång maskinerna.

Den 14 februari 1918 hotar Valkeakoski revolutionära kommitté med att Niska ska ställas inför den revolutionära domstolen om han inte upphör med sin antirevolutionära verksamhet. Den 17 februari förs han iväg för förhör och antecknar i sin dagbok att han har fått en varning för ”fel sätt att tala”. När han återvänder hem är hans hustru Hildur förgråten och lider av en ”nervattack”.

Många röda faller i striderna

Niska rapporterar i sin dagbok om hur röda kommer tillbaka från strid i oordning, bara 9 av 30 män är kvar i en av trupperna. De röda hoppas på förstärkning av 200 ryssar, men Niska betvivlar att ryssarna vill röra sig så långt från järnvägen. Några dagar senare har 27 röda fallit i stridrena och Niska räknar upp namnen på dem.

De röda beslagtar Niskas och flera andras stövlar trots hans protester om att han behöver dem för sitt arbete för frivilliga brandkåren.

Den 1 mars undrar Niska vad de röda kommer att göra när de har beslagtagit alla kläder - ska de röda slutligen flå sina fiender och äta köttet? Snart hör han att en dödsdom har fällts mot honom och någon annan av ”en massös”.

Niskas hustru blir hotad, och det går rykten bland de röda om de vitas grymheter. Niska är rädd för en bartholomeinatt, att de röda kommer att döda ”oss obeväpnade”.

I medlet a mars blir Niska blir varnad för att visa sig. Den 25 mars skriver han om hur hela den röda ”valtuuston” i Valkeakoski är störtad och röda från andra orter har tagit över matkten av dem. De röda från Valkeakoski befinner sig ”dels i Metsäkansa”.

De röda ger order om arbetsplikt

Den 11 april ger de röda order om att alla arbetsföra män ska infinna sig för arbetsplikt. Niska skriver:

”På bron såg jag i förbifarten en kungörelse att alla emellan 18 och 55 år skola infinna sig i morgon å Torpet kl. 12 men alldenstund jag ej är arbetslös, utan har ett och annat att öfvervaka ämnar jag ej infinna mig till det stora mötet”, skriver han.

Det går alarmerande rykten. De röda vill ”fängsla herrarna samt, sedan fullständigt plundra samt slå hemmen i spillror”? Niska hör sägas att ordern om arbetsplikt inte är avsedd som något piskrapp mot herrarna, utan beror på att de röda ”främlingarna” är för få för att klara av den stora orten utan hjälp.

Niskas sista anteckning i dagboken är från den 14 april 1918.

”Äfven idag förnummo vi kanonaden, men långt borta. Vi lefva i en säck. Vi vänta bort på förlösningens timme. Matvarorna taga slut, sillen, strömmingen fullständigt slut. Mjöl fås för trenne veckor och så är det slut, sockret länge sedan slut. Slut. ”

Källor:

Johan Niskas dagbok finns i UPM:s arkiv i Valkeakoski.

Varpu Anttonen har skrivit om Niskas hans dagbok och om hans död i en magistersavhandling år 2009.
https://tampub.uta.fi/bitstream/handle/10024/80678/gradu04132.pdf?sequence=1

Calle Nyman (till vänster) och Sigurd Godenhielm sitter och läser i Valkeakoski, med en flaska punsch på bordet.

Den 11 april 1918 gav de röda order om att alla arbetsföra män skulle anmäla sig för arbetstjänst. Tjänstemännen i Valkeakoski lydde inte order, och den 15 april blev många tjänstemän arresterade tillsammans med slumpmässigt valda civila från orten.

Då hade Tammerfors redan fallit och de röda tvingades på reträtt mot sydost. Vita trupper närmade sig Valkeakoski från norr och nordost. Snart ryckte också tyskarna fram från söder.

Calle Nyman och Sigurd Godenhielm togs tillfånga med 26 andra män. Två av fångarna blev skjutna på vägen. Två fördes till Riihimäki och sköts där – Johan Niska som skrev dagboken var en av dem. Ett par fångar frigavs, och resten sattes i tvångsarbete på Konho gård i Metsäkansa, som ligger i Sääksmäki ungefär 15 km sydväst om Valkeakoski.

Ruiner efter gårdarna Jaakkola ja Nuuttila i byn Metsäkansa i Sääksmäki i april 1918. Foto: Museiverkets bildsamlingar.

Fångarna fick i uppgift att bygga en bro över ett sund.

– Det finns efteråt klarlagt hur det gick till när fångarna sköts. Jag har domstolsprotokollen, de är hemsk läsning.― Pehr-Erik Nyman

– Det hade varit möjligt för Calle att rymma. Ett par av dem som togs tillfånga rymde, en präst och en polis. Men Sigurd Godenhielm hade ont i benet. De tänkte att de håller ihop och ser hur det här slutar, säger Pehr-Erik Nyman.

Fångarna var inte noga bevakade hela tiden, men de var rädda att de röda skulle hämnas på resten av dem om några rymde. Det skriver Eevert Laine i sin bok Punakapinan aika Sääksmäen Metsäkansassa som gavs ut år 1919.

– Det finns efteråt klarlagt hur det gick till när fångarna sköts. Jag har domstolsprotokollen, de är hemsk läsning. Hur människor kan sjunka djupt och beter sig som djur, säger Pehr-Erik Nyman.

Pehr-Erik Nyman sitter på riksarkivet och forskar om sina släktingars öden under finska inbördeskriget
Pehr-Erik Nyman på riksarkivet Pehr-Erik Nyman sitter på riksarkivet och forskar om sina släktingars öden under finska inbördeskriget Bild: Annvi Gardberg / Yle Riksarkivet (Finland),Finska inbördeskriget 1918,pekka lylykorpi

Förhörsprotokollen berättar om de dömda

Efter kriget arresterades flera röda som misstänka för morden. En del av dem blev skjutna genast utan rättegång. Andra sattes i fångläger och ställdes inför statsförbrytelsedomstol.

Vilho Johannes Lylykorpi, 21 år gammal, hörde till dem. Han var timmerman, och son till en timmerman. Vilho var ogift och bodde med sina föräldrar i ett torp i Hausjärvi. Skyddskåren i Hyvinge förhörde honom i maj.

I det första förhöret sade Vilho Lylykorpi inte ett ord om några skjutna fångar i Metsäkansa. Men i det andra förhöret erkände han att han hade varit i Metsäkansa by vid fronten i Viiala. Han bodde på Nuutti gård.

”Nuotio och Vainio mördade och gav order åt Lylykorpi [och åtta andra män] att skjuta åtminstone åtta personer, som var fångar och arbetade på en bro”, står det i förhörsprotokollet.

Vilho Lylykorpi hade valts till kompanichef trots att han var så ung. Därför var det han som förde vidare ordern om att fångarna skulle skjutas från staben på Nuutti gård.

Pekka Lylykorpi är sonson till Vilho

Vi läser en artikel i tidningen Aamulehti. Pekka Lylykorpi, sonson till Vilho, har varit med om att skriva librettot till en opera som handlar om Metsäkansa och uruppförs våren 2018. Pekka har i flera års tid letat efter mera information om sin farfar Vilho.

Pekka Lylykorpi och Pehr-Erik Nyman vill möta varandra. Vi ska träffas i mars 2018 i byn Metsäkansa och försöka hitta stället där Calle Nyman blev skjuten.

Alexandra och Pehr-Erik Nyman var i Valkeakoski för några år sedan. Då irrade de runt och försökte hitta mordplatsen, men lyckades inte. En av de förhörda rödgardisterna hade ritat en karta, men den var otydlig.

Metsäkansa ser idag annorlunda ut än 1918. Så gott som alla byggnader brändes av de röda när de drog sig undan i slutet av inbördeskriget. Efter det genomfördes storskiftet i byn så att husen nu står glesare.

Pekka Lylykorpi och Alexandra Nyman på Ilola gård i Metsäkansa.

”Tystnaden var som ett svart hål”

Pekka Lylykorpi väntar på oss på Ilola gård, där det finns en bybutik och ett lunchställe. Han skakar hand med Pehr-Erik och Alexandra. Sedan talar de om sitt letande efter hemlighållna händelser och släktingar.

Också i Pekkas familj rådde tystnad om händelserna 1918. Därför visste han nästan inget om sin farfar Vilho, som dog innan Pekka föddes 1960. När vi träffas i mars 2018 har Pekka fortfarande många frågor som kräver svar.

Han har hittat motstridiga versioner om vad som egentligen hände: Sköt Vilho faktiskt någon av fångarna, eller vägrade han skjuta, eller strejkade hans gevär?

– Mina föräldrar berättade aldrig om vår bakgrund. Att min farfar hade varit röd och suttit i fångläger doldes noggrant för min mammas familj. Min mormors bror hade stupat på den vita sidan, säger Pekka Lylykorpi.

När Pekka för några år sen ville reda ut Vilhos historia tyckte vissa av hans kusiner att han skulle låta det förflutna vara.

– Själv tänker jag annorlunda. Det är bättre att leta efter sanningen, även om sanningen inte är trevlig, säger Pekka Lylykorpi.

Pehr-Erik Nyman nickar instämmande. Han konstaterar att Pekka och han har tänkt lika på många punkter, att de drivs av samma vilja att veta mera.

Samtidigt gick det upp för honom att hans farfar hade hört till en exekutionspluton.

När Pekka Lylykorpi var 10-12 år gammal läste han mycket om inbördeskriget, också böcker där de röda beskrevs som skurkar och odjur. Då sade hans mamma att farfar Vilho hade varit på den röda sidan.

– Det var en stor överraskning. Efter det läste jag flera böcker och förstod litet mera, säger Pekka.

Att Vilho Lylykorpi dömdes till döden hösten 1918 fick Pekka reda på först år 2012, efter sin fars död. Samtidigt gick det upp för honom att hans farfar hade hört till en exekutionspluton.

– Inbördeskriget var som ett svart hål i min familjs historia. Det var ett tabu, säger Pekka Lylykorpi.

Var skedde morden egentligen?

De gamla förhören och källorna är inte ense om var morden skedde. Pehr-Erik har läst förhören som privatdetektiv Sven Wallén gjorde sommaren 1918. Han hade skickats ut av Valkeakoski bruk för att förhöra de misstänkta i fånglägren. Wallén berättar att fångarna kommenderades i båtar och roddes över sundet till en udde.

Också Eevert Laine som gav ut en boken om den röda tiden i Metsäkansa nämner att det hela skedde vid en strand.

Sven Wallén förhörde Vilho Lylykorpi och Eevert Laine talade med pastor Mustala: här är deras version av hur morden gick till.

Privatdetektiv Sven Wallén förhörde Vilho Lylykorpi och antecknade så här i sitt protokoll:

Den 24 april samlades röda gardets chefer i staben på Nuutti gård. Alla röda trupper skulle retirera och flyttas med fartyg och pråmar till Valkeakoski. Cheferna gav order åt Vilho Lylykorpi att hämta tio fångar som var i tvångsarbete vid Konho gård och skjuta dem.

Lylykorpi uppmanade Lintumäki, Sulo Lahti och Lahtinen att följa med till sundet nära Konho gård där fångarna var i tvångsarbete.

När de kom fram var fångarna på väg på matpaus. Lylykorpi framförde sin order till Sarenius, som kommenderade tio fångar i rad, och skickade iväg de återstående sex fångarna för att äta.

Ytterligare fyra rödgardister följde med för att utföra uppdraget.
De rodde över fångarna till en udde på andra sidan sundet.

Eevert Laine som skrev om morden 1919 har talat med pastor Niilo Mustala, den enda av de tio fångarna som lyckades fly.

”Pastor Mustala som kände till trakten anade oråd. Vakterna påstod att fångarna skulle flyttas till Viiala, men fångarna togs till Konhonvuolles södra strand, och därifrån gick det inte att komma till Viiala.

Det här är nog vår sista resa, sa Mustala, och ingenjör Palmgren ropade: Tror du det, tror du faktiskt det? Han var ännu full av hopp.”

Sven Wallén:

Sarenius gav order till fångarna att ställa upp sig i rad vid en mullgrav. I det samma avfyrade Sarenius ett skott och flera andra röda sköt mot fångarna. Men det här skedde i oordning och det blev ett ögonblicks villervalla - både bland fångarna och de röda. Under tiden lyckades en av fångarna rymma.

Eevert Laine:

”Det var pastor Mustala som rymde. Fångarna fick på nytt order att ställa sig i rad vid torvtaget och där tog de avsked av varandra. De som stod intill varandra tryckte varandras händer. En del täckte över sina ansikten och några blottade sitt bröst.”

Det kan ha slutat så här:

Calle Nyman stod kvar med sin vän Sigurd Godenhielm som hade ont i benet och inte kunde springa. De tryckte varandras händer. I det samma sköt de röda en skottsalva.

Kulan träffade Calle i huvudet.

Inte en strand utan ett dike

Vår vägvisare är Ari Sirén som är historiker och ansvarar för UPM:s arkiv. Han har rötter i Metsäkansa, och han har talat med ortsbor. Han har också gått igenom arkivuppgifter om de mördade kontoristerna.

Vi tränger in oss alla fem i en bil och kör till vägen som leder mot Konho gård. Här finns ett brett dike, stället kallas Metun silta. Alldeles i närheten ligger Nuutti gård, där skulle de sista sex fångarna skjutas, och då rymde polisen Jalmari Saukko.

Vi står vid en snöig väg – vid ett dike. Det har börjat yra, täta snöflingor, sikten blir med ens nästan noll. Här skulle fångarna ställa upp sig på ena sidan, säger Sirén.

Här fanns ett torvtag, en grop i marken. De röda stod på den andra sidan diket och sköt. Och här lyckades pastor Niilo Mustala fly, han sprang bort mot skogsdungen där, säger Sirén.

Ari Sirén baserar sin berättelse på Seppo Satamo som har skrivit om traktens historia på 1990-talet. Satamo hade i flera decennier samlat på berättelser från trakten. Han hade också talat med ortsbor som var barn år 1918.

Pehr-Erik är tveksam till om diket faktiskt är rätt ställe. De rödgardister som förhördes av Sven Wallén i juni 1918 talade alla om en strand och en udde, och om roddbåtar. Diket vi står vid ligger en bra bit från stranden.

– Det rådde kaos och panik bland de röda. De vita trupperna kom allt närmare och fångarna skulle skjutas snabbt, säger Sirén.

– De här röda skyttarna var ju nästan tonåringar, ungdomar, inte visste de vad de sysslade med. Det bidrog säkert till att göra det kaotiskt, säger Alexandra Nyman.

Hon är själv 28 år, rejält äldre än många av de män och pojkar som sköt.

Den 24 april 1918 låg det ingen snö på marken längre. Det hade varit ovanligt varmt och isen på sjöarna hade smält.

Pekka Lylykorpi, Pehr-Erik Nyman och Alexandra Nyman ute i Metsäkansa under en snöig dag för att leta reda på platsen av arkebuseringen 1918
Pekka Lylykorpi, Pehr-Erik Nyman och Alexandra Nyman vid diket i Metsäkansa Pekka Lylykorpi, Pehr-Erik Nyman och Alexandra Nyman ute i Metsäkansa under en snöig dag för att leta reda på platsen av arkebuseringen 1918 Bild: Annvi Gardberg / Yle Metsäkansa,Alexandra Nyman

Några veckor senare klarnar det att vi var på fel plats

Några veckor efter resan till Metsäkansa meddelar Ari Sirén att han har hittat gamla texter med mera information. Sirén är inte beredd att lita på Walléns förhör med rödgardisterna. Men han blev övertygad när han läste det polisen Jalmari Saukko har skrivit om händelserna år 1928.

Jalmari Saukko hörde till de sex fångar som blev kvar på stranden när de första tio fångarna roddes över Jumusensalmi till en plats som heter Pahankorpi. Där låg mullgropen där Calle Nyman och åtta andra blev skjutna, och där pastor Niilo Mustala lyckades fly.

Det var uppenbarligen två andra fångar som sköts vid diket vid Metun silta. Saukko flydde senare när han och fem andra fångar skulle skjutas.

Polisen Jalmari Saukko som lyckades rymma beskriver hur det gick till när de civila fångarna sattes i straffarbete och dog

Så här berättar Jalmari Saukko tio år efter att tiotals fångar sköts ihjäl i Metsäkansa:

De röda besökte de flesta hem i Valkeakoski by, och förde man efter man till arbetarhuset. När ”alla män som rödgardisterna hade något otalt med” var gripna fördes fångarna iväg – de visste inte vart. Ingenjör Niska och baron Carpelan fördes omedelbart i väg ”till fronten”, som det sades. Det visade sig senare att de fördes till Riihimäki och blev skjutna.

Den första natten tillbringade fångarna i en ria vid ett torp i Lempäälä. De fick tända eld i ugnen så att några män åt gången kunde värma sig där, medan de andra måste vara ute på grund av röken. Fångarna fick inget att äta förrän nästa dag, när deras släktingar fick skicka mat till dem.

De måste gå till fots en lång väg mot Metsäkansa. Det blev tungt för de äldre männen, de flesta hade skor och galoscher och vägen var dålig. De kom fram till Nuutti gård och fick sova i ett smutsigt hus där de röda hade haft sitt huvudkvarter. De bad om halm för det skräpiga golvet men det fick de inte. På kvällen fick de bröd och tre strömmingar per man att äta. Följande morgon förhördes männen en och en, och i samband med förhöret tog de röda hand om all egendom, pengar, klockor, ringar och nycklar.

Då äldre männen i gruppen, kassör Pehrman och kontorist Nyqvist, fördes åt sidan. De övriga fångarna trodde att de släpptes fria, men de blev skjutna i skogen i närheten av Nuutti gård. De övriga fångarna fördes till Konho gård, som blev till ett fångläger.

Ytterligare fångar försvinner

Fångarna sattes att bygga en bro från Konho gård över sundet mot Viiala. De fick tre rum till bostad och mat alla dagar: bröd och kött, ibland soppa. Gårdsfolket gav dem mjölk, gav dem rena handdukar och värmde bastu åt dem.

På kvällen den 20 april blev ingenjör von Wendt och kassör Ohlsson bortförda. Deras medfångar trodde att de skulle till staben, men de blev skjutna i skogen i närheten av Konho gård.

På morgonen den 24 april kommenderades fångarna på arbete klockan 6 på morgon, utan att ha ätit. Två av fångarna lämnades på stranden när de andra fördes ut till arbetet med båtar. De blev frigivna och fick ta sig hem. De 16 män som var kvar återvände klockan 2 på eftermiddagen från arbetet med båt. Då tog de röda 10 man åt sidan och de fördes till stranden på andra sidan sundet från Konho.

Saukko hörde skott och såg någon springa undan

Saukko hörde till de sex män som blev kvar på stranden. De fick fortfarande inget att äta, utan kommenderades att lasta säd och boskap på en pråm. När de hade lastat en tid hörde de skott och skrik från stranden på andra sidan sundet, och de såg någon springa iväg. Nu var Saukko säker på vilket öde de skulle gå tillmötes. De röda hade satt in flera vakter, så att de sex återstående fångarna vaktades av sex män.

Arbetet var tungt, skriver Saukko, och fångarna fick inte ens hämta vatten att dricka. På kvällen fick fångarna order att packa sina väskor. De gick iväg mot Metsäkansa och nära Nuutti gårds brinnande ria mötte de rödgardister som hade stuckit byggnaderna i byn i brand.

Saukko hörde ordväxlingen mellan vakterna och de här rödgardisterna och förstod att fångarna skulle skjutas. Då beslöt han sig för att fly. Kulorna ven över hans huvud men skotten missade. De rödgardister som hade tänt eld på byn satte iväg efter honom. Han var själv så trött att han inte orkade springa mer än 200 meter, sedan gömde han sig i en buske. Hans förföljare sprang in i skogen utan att se honom.

Inte långt senare hörde han skotten när hans medfångar blev skjutna, och snart efter det kallade man på hans förföljare. Båtarna och pråmarna skulle omedelbart lämna Konho och transportera rödgardisterna vidare.

Alla gårdar brann och djuren skrek

Natten som följde var hemsk, skriver Saukko. Alla gårdar och fähus brann och djuren som brann inne skrek. Han gömde sig ännu följande dag och natt, sedan tog han sig till Konho gård. Där rådde sorg, husbonden Alexander Ollenberg hade skjutits av de röda.

Saukko och byborna började leta efter de skjutna fångarna. De konstaterade att pastor Mustala saknades. När Saukko på kvällen återvände till Konho gård var Mustala där. Mustala hade flytt när fången vid hans sida hade träffats av ett skott och fallit omkull.

Byborna i Metsäkansa ville föra liken efter fångarna till Valkeakoski, men det fanns inga hästar och kärror kvar i byn. Valkeakoski bruk skickade hästar och kärror, och liken kördes dit.

När transporten kom fram blev sorgen stor i Valkeakoski. Allt hopp om att återse fångarna var nu ute.

Källa: Jalmari Saukkos artikel i tidningen Aamulehti 26.4. 1928.

”En mördare och ytterst farlig”

Hyvinge skyddskår som förhörde Vilho Lylykorpi skrev ett utlåtande om honom: ”En mördare och ytterst farlig”. I september 1918 dömdes Vilho till döden i statsförbrytelsedomstolen i Ekenäs för åtta mord, och för stats- och landsförräderi. Många röda dömdes för statsförräderi, för att tillsammans med ryska soldater ha vänt sig mot landets lagliga regering.

Vilho Lylykorpi dömdes till döden för åtta mord och för stats- och landsförräderi.
Vilho Lylykorpi dömdes till döden för åtta mord och för stats- och landsförräderi. Vilho Lylykorpi dömdes till döden för åtta mord och för stats- och landsförräderi. Bild: Riksarkivet dödsstraff,domstol,statsförbrytelser

Vilho Lylykorpi saknade försvarsadvokat, och ingen hade vädjat till förmån för honom. Själv sade han i rätten att hans gevär hade strejkat.

Pekka Lylykorpi har funderat mycket på sin farfar.

– Det var så många som rycktes med i sådana här händelser mot sin vilja. Det var antagligen svårt att vägra order när den kom från frontens högsta chef Eino Rahja. Men om Vilho utförde ordern, var han då lika skyldig som de män som gav ordern och fattade besluten? Det finns olika grader av skuld, säger Pekka Lylykorpi.

Alexandra och Pehr-Erik tar avsked av Pekka Lylykorpi och kör söderut. Båda är glada över att ha mött Lylykorpi.

– Jag var litet nervös inför mötet. Nog är det underligt att hans farfar kan ha varit den som sköt ihjäl Calle. Oberoende av vad han har gjort så var han en av de sista som såg Calle vid liv, säger Alexandra.

Niilo Mustala framme till vänster lyckades fly när fångarna skulle skjutas. Bredvid honom folkskolelärare Kyösti Salo som också togs tillfånga och blev skjuten 24.4.1918. Bakom Kyöstis syster och föräldrar, Ilta Mustala (Louhivuori), Hanna Mustala och Fredrik Mustala.

Pastor Niilo Mustala satt tyst

Våren 1918 var pastor Niilo Mustala som lyckades rymma från de röda en ung man, bara 24 år gammal. Långt senare, på 1960-talet, träffade han Pehr-Eriks pappa och bror.

– Vi bodde i Ekenäs och min pappa var på besök hos min bror i Helsingfors. Min bror bjöd in Mustala, de ringde honom den 24 april på årsdagen av Calles död. Mustala kom på besök och pappa såg väldigt mycket fram emot det. Men Mustala satt mest tyst, han sade inte mycket, berättar Pehr-Erik.

Senare ringde Mustala och berättade att han brukade hålla ledigt och be den 24 april, men just det här året hade han glömt bort att hedra minnet av de döda.

– Han var så till sig att han inte kunde prata, säger Pehr-Erik Nyman.

Vilho Lylykorpi svalt i fånglägret och rymde därifrån

Vilho Lylykorpi satt i fångläger på flera olika orter, först i Hyvinge eller Tavastehus, sedan i Dragsvik. Sommaren 1918 var han nära att svälta ihjäl i fånglägret i Dragsvik. Hans syster Saimi lyckades smuggla in matpaket till honom, hon hade avtalat med någon av vakterna.

Vilhos far Juho skrev ett brev till myndigheterna i juli 1918. Han bad att Vilho skulle bli frigiven, eftersom han själv var gammal och hade svårt att orka göra arbetsdagarna som krävdes av honom som torpare. Juhos brev finns som bilaga i statsförbrytelsedomstolens akt.

Ridasjärvi 21/7 1918

Ärade herr Undersökningschef

Jag ber att få fråga om Wilho Lylykorpi kunde släppas fri ens för en liten tid för att göra dagsverken. Jag är redan gammal och måste göra avlönat arbete så mycket jag orkar, eftersom det inte finns andra som förtjänar. Så kunde inte Wilho bli fri för den tid som krävs för våra dagsverken.

aktningsfullt,
Juho Lylykorpi

Innan dödsdomen föll i september 1918 hade Vilho tydligen blivit starkare igen, och han hölls frisk när många andra fångar smittades av svåra sjukdomar. I september 1918 lyckades han rymma, men togs tillfånga av skyddskåren i Virkby.

”10.9. Från Virkby...: härmed införpassas fången från Ekenäs Vilho Lylykorpi, som varande på rymmarstråt fasttogs i närheten av Postisgård av våra skyddsvakter. Då nämnda person för andra gången insändes härifrån hafva vi ansett onödigt konferera med Eder.”

Tydligen har Vilho alltså rymt en gång tidigare. Sture Lindholm som har skrivit om fånglägret i Dragsvik har kopierat anteckningen om Vilhos rymning ur Ekenäs fånglägers dokument.

– Det är mycket möjligt att rymningarna räddade Vilhos liv. De kan ha skjutit på rättegången mot honom. Tidigare på hösten verkställdes dödsdomarna, sedan omvandlades de i fängelse, säger Lindholm.

Lylykorpis dödsdom blev ändrad till livstids fängelse

I oktober blev Vilhos dödsdom omvandlad till livstids fängelse. Vilho bad upprepade gånger presidenten benåda honom, men det var först hösten 1926 som hans ansökan beviljades.

– Jag hade ingen aning om att min farfar satt åtta år i fängelse. Jag levde i tron att han blev frigiven redan 1918, säger Pekka Lylykorpi.

Han ringer till sin farbror Pertti, som nog visste om den långa fångenskapen.

– Det var tal om sju år i fångläger och fängelse, men tydligen var det åtta, säger Pertti.

Porträtt på Vilho Lylykorpi som ung man med hatt på huvudetPorträtt på Vilho Lylykorpi som äldre efter att han släppts fri från fångenskap
Vilho Lylykorpi som ung, och efter fångenskapen. Bild: Privat bild

Vilho blev frigiven år 1926 och kunde fortsätta sitt liv. Han gifte sig våren 1928 och fick så småningom tre barn. Han arbetade som timmerman och var aktiv socialdemokrat och förtroendevald. Han satt i skolnämnden i Hyvinge.

Vilho ogillade ytterligheter och han kunde inte godkänna de kommunalpolitiker som motarbetade andra för principens skull. Själv kunde Vilho avtala med samlingspartisten som bodde i samma by om en gemensam linje, säger Pertti Lylykorpi.

Pekka frågar sin farbror Pertti om Vilho verkade bära på något trauma. Pekka har läst att soldater som tvingats se på när fångar arkebuseras har blivit svårt traumatiserade av upplevelserna.

– Inte märktes det att Vilho bar på något trauma. Han var nyfiken och vetgirig och läste tjocka böcker, han såg till att skaffa böcker som vi barn fick läsa. Och rättvisa var centralt i hans liv, att människor blev rättvist behandlade, säger Pertti.

Att Vilho var socialdemokrat var inte alls märkligt. Han hade en äldre halvbror Oskari Lylykorpi som var socialdemokratisk lantdagsman innan Finland blev självständigt. Brodern dog redan 1917.

Pekka och Pehr-Erik hittar nya spår av sina släktingar på riksarkivet.

Ett besök på riksarkivet

I april 2018 träffas Pehr-Erik Nyman och Pekka Lylykorpi en gång till på riksarkivet i Helsingfors. De får hjälp av forskare Pertti Hakala med att hitta mera uppgifter om sina släktingar.

Det visar sig att Vilho Lylykorpi har suttit i flera olika fångläger. Pekka hade ett minne av att han satt i Hennala utanför Lahtis, och det stämmer faktiskt – dit skickades han hösten 1918 efter att han fått sina domar. Och från Hennala skickades han tydligen vidare till Sveaborg, ett av de fångläger där de dödsdömda satt.

– Det är ju osannolikt det här, hur många fångläger har han riktigt suttit i, säger Pekka Lylykorpi.

Åtminstone 1921 och 1922 satt Vilho fången i Dragsvik, men år 1922 skickades han också tillfälligt till Villmanstrand. År 1926 blev han frigiven från Dragsvik.

På bilden från början av 1930-talet står Vilho bakom till höger om sin syster Saimi, som förde matpaket till honom när han satt i fångläger. Till höger om Vilho står hans hustru Anna med sonen Reijo i famnen.
Reijo var född 1930, och år 1960 blev han far till Pekka. Framför sitter Vilhos föräldrar Juho och Eufrosyne med Reijos storasyster Annikki.

Pehr-Erik hittade de hemliga släktingarna

För Pehr-Erik Nymans far Rafael ledde brodern Calles död tydligen till ett trauma. Rafael talade aldrig om sin bror och inte heller om sina kusiner som hade varit röda.

I slutet av 1960-talet ville Pehr-Erik veta mera om sin släkt. Han frågade sin far om de inte hade några släktingar.

– Pappa sa ”Nej, vi har inga”. Jag envisades, jag tyckte att det måste finnas släktingar, men pappa höll fast vid att det inte fanns några, säger Pehr-Erik.

År 1969 låg Rafael på Mjölbolsta sjukhus utanför Karis. Pehr-Erik tog med sig papper och penna till sjukhuset och bad sin far skriva upp de släktingar han kom ihåg.

– Nästa söndag kom jag tillbaka, och fick ett blankt papper. Det fanns inget att berätta. Jag tänkte att det var som sjutton det här, säger Pehr-Erik.

Pehr-Erik tog kontakt med Borgå domkyrkoförsamlings kontor och bad att få en släktutredning om sin farfar och hans släktingar. Det visade sig att hans farfar hade en bror i Borgå, och brodern hade många barn. Rafael hade alltså kusiner, och två av dem levde fortfarande. Men de äldsta kusinerna Bruno och Birger hade dött redan sommaren 1918.

– Pappa berättade inte mycket, men han berättade att han hade sett Bruno och Birger i ett rött demonstrationståg. Han hade ropat till dem att de skulle komma bort därifrån, men de hade bara vinkat tillbaka. Det var kanske den sista kontakten de hade, säger Pehr-Erik.

"De röda kusinerna" - Bruno och Birger Nyman. Båda dog 1918, förmodligen i sviterna av sjukdom och svaghet efter fångenskap på Sveaborg.

Familjerna undvek varandra i Borgå

Pehr-Eriks farmors syskon hade en butik i Borgå som sålde ”mjölk och grädda”. Både hans pappas familj och hans farbrors familj handlade i den butiken.

– Om den ena familjen handlade och butiksbiträdena såg att den andra familjen kom så måste den första gömmas undan, så att familjerna inte skulle träffas, säger Pehr-Erik.

Pehr-Eriks pappa hade alltså i 50 år efter kriget hållit tyst om sin farbrors familj och sina kusiner.

– 1918 spökar som ett år där det skedde väldigt mycket, och det som hände då hade långvarig verkan, säger Pehr-Erik.

Bruno var typograf och Birger plåtslagare

Bruno och Birger hade gått bara ett år i folkskola och ett år i lyceum. Familjen hade inte mycket pengar. Pappan var polis, han hade varit sjöman som yngre.

Birger var plåtslagare och Bruno typograf, båda hörde till fackföreningar. Åtminstone Bruno var med i röda gardet. Pehr-Eriks pappa Rafael var med i strider på den vita sidan.

Pehr-Erik har hört släktingar berätta att Bruno och Birger dog efter att de kommit hem från fånglägret på Sveaborg. Men stämmer det? Ingen av bröderna har åtalats i statsförbrytelsedomstolarna och de är svåra att hitta i riksarkivets fånglägerkartotek.

I kyrkboken står det antecknat med prydlig handstil:
Karl Bruno Nyman, född den 3.9.1896, död den 23.7.1918.
Georg Birger Nyman, född den 17.5.1895, död den 17.7.1918.

I marginalen står det att Bruno var ”röd”. Efter Birgers namn finns anteckningen ”Svb # 425”. Kan det vara ett fångnummer på Sveaborg?

Bruno och Birger Nyman som barn omkring år 1900 med sina föräldrar Georg Gustav och Maria Matilda Nyman och sina systrar Agnes och Esther, lillebror Ragnar är inte född än.

Föräldrarna hette Georg Gustav och Maria Matilda Nyman. Pappan Georg var polis, och enligt kyrkboken var också han röd. Familjen bodde på Prästgårdsbacken i Borgå.

Borgå lyceum användes som fängelse och förhörsutrymme under inbördeskriget. Så länge de röda hade makten satt här vita fångar, men från mitten av april blev skolan huvudkvarter för det vita gardet.

I gamla biblioteket i gymnasiet finns avskrifter av förhörsprotokoll. Alexandra och Pehr-Erik bläddrar igenom en bunt med förhörsprotokoll och där hittar de Georg Birger Nyman. Han har alltså blivit förhörd här.

Birger hade arbetat som plåtslagare i Helsingfors och Sordavala och Borgå. När han arresterades den 13 maj 1918 skulle han snart fylla 23 år. Under förhören sade Birger att han inte hade hört till röda gardet. Däremot hade han arbetat som postiljon för de röda.

– Kan det ha varit samma sak med deras far, han som var polis, undrar Alexandra Nyman.

– Han satt nog illa till efter kriget om hans söner var med i röda gardet, säger Pehr-Erik Nyman.

I kyrkboken har någon skrivit in ”före detta” framför Georg Gustavs yrke: poliskonstapel. Fick han sparken redan 1918 eller kunde han fortsätta att arbeta som polis?

– Det är så många frågor som uppstår när man frågar. Varje fråga bär med sig tre nya, minst, säger Pehr-Erik.

Röda fångar transporteras till Sveaborg i maj 1918. Ur Folkets Arkivs samlingar.

Riksarkivet: Karl Brunos fångkort kommer fram

I riksarkivet letar Pehr-Erik Nyman efter fångar på Sveaborg. Han hittar inte Birgers namn någonstans, men däremot finns Bruno med på en lista över frigivna fångar.

Bruno blev frigiven från Sveaborg den 21 juni 1918 och han dog en dryg månad senare. En fånge med nummer 425 blev frigiven den 16 juli, dagen innan Birger dog. Kan det vara han?

Bruno Nymans fångkort från fånglägret på Sveaborg.
Bruno Nymans fångkort från fånglägret på Sveaborg. Bruno Nymans fångkort från fånglägret på Sveaborg. Bild: Riksarkivet Sveaborg,Finska inbördeskriget 1918,fångenskap,fångläger,Bruno Nyman

Senare får vi hjälp av forskarna på riksarkivet med att leta i arkiven. Då framgår det att Bruno bar gevär när han arresterades i Borgå - samma dag som hans kusin Calle Nyman blev skjuten. Bruno flyttades till sjukhuset på Sveaborg den 15 maj 1918 eftersom han led av tuberkulos. På ett annat fångkort framgår det att han hade lunginflammation.

– Kan han ha blivit frigiven för att han var så sjuk, undrar Alexandra Nyman.

– Det kan hända. Han har varit ganska ordentligt sjuk, säger Pehr-Erik Nyman.

Ännu senare kommer det fram att också Birger har frigivits från Sveaborg utan åtal. Också han kan ha dött av lunginflammation och svaghet, det finns en anteckning med frågetecken om det här i socialdemokratiska partiets arkiv. Enligt SDP hörde också Birger till röda gardet fastän han själv vägrade erkänna det i förhör.

Birger var 23 år när han dog, och Bruno bara 21 år gammal. De måste ha varit både svårt undernärda och sjuka.

Fångarna på Sveaborg fick allt mindre att äta sommaren 1918. Soppan blev till bara buljong. Gröten blev till välling med grova skal som fick fångarnas tarmar att blöda.

Många fångar dog för att magen och tarmen slutade fungera. I juni bröt det ut en influensaepidemi – med lunginflammation. Det kan ha varit spanska sjukan.

Läs mer om tillvaron på fånglägret på Sveaborg 1918

Rafael reste från Valkeakoski med Calles kista

Vad var det som fick Pehr-Eriks far Rafael Nyman att tiga i 50 år om sina röda släktingar? Kanske hade det att göra med den svåra resa han tvingades göra i maj 1918.

– Pappas familj bodde i Borgå och visste inte att Calle hade dött. De fick bud sent i april. När kriget var slut i maj kunde pappa resa till Valkeakoski och hitta Calle som hade legat där i en källare med några andra. Han reste tillbaka med Calles kista. Det fanns inga kylanläggningar på den tiden, säger Pehr-Erik Nyman.

Rafael reste först med båt och sedan med tåg till Borgå. Han kom fram den 10 maj, över två veckor efter att Calle hade dött. Begravningen skedde omedelbart, samma dag klockan 17.

Rafael Nyman som 60-åring.

Rafael fick sparken från Karhula bruk

Rafael arbetade på Karhula glasbruk, men år 1919 blev han uppsagd.

– Han hade ställt till med rabalder i något hus där han trodde att någon av Calles mördare fanns. När han fick sparken flyttade han så långt bort han kunde komma, det vill säga till Hangö. Det var tur för mig, för i Hangö träffade han min mamma, säger Pehr-Erik Nyman.

Över femtio år senare hittade Pehr-Erik alltså de släktingar som Rafael hade hemlighållit. Han gav sin far en släktutredning i julklapp.

– Han hajade nog till. Det visade sig att det fanns två levande kusiner i Borgå, Birgers och Brunos yngre syskon Ester och Ragnar, säger Pehr-Erik.

Nya kontakter mellan släktgrenarna

Pehr-Erik uppmanade sin far att ringa till Ragnar, som hade en möbelfabrik och var en känd borgåbo. Men Rafael ville inte ringa.

– När det hade gått en tid så ringde jag Ragnar. Han var mycket trevlig, vi pratade i två timmar. Och så småningom fick vi till stånd ett möte, där kusinerna Rafael och Ragnar möttes i Ekenäs. Då var min pappa redan sjuk, och efter mötet lade han sig och steg aldrig mera upp, säger Pehr-Erik.

Men nu var kontakten mellan familjerna återknuten. När Rafael dog och skulle begravas i släktgraven i Borgå drack Nymans kaffe efteråt hemma hos Ragnar. Det samma skedde när Pehr-Eriks mamma dog.

Pehr-Erik blev god vän med sin småkusin Helena, som var dotter till Ragnar. Men Helena dog för några år sedan. I april 2018 ringde Pehr-Erik upp Helenas syster Ulla. Hon berättade att Ragnar (eller "Rankku" som han kallades) aldrig talade om sina röda bröder, och att han hatade kommunister. Ulla och Helena hade inte ens hört talas om Birger och Bruno innan Pehr-Erik tog kontakt med familjen på 1960-talet.

Så länge vi minns en människa lever hon

Jag är glad att jag lever nu, att mina barn inte behöver uppleva sådana här tider säger Alexandra Nyman.

Hon tycker att hon är skyldig Calle en extra tanke, att minnas honom och göra sitt bästa för att ta reda på vad han råkade ut för.

Pehr-Erik instämmer.

– Jag gillar din tanke, man har en liten känsla av skuld. Och det står visst i Eddan att så länge någon minns en människa så lever hon.

– På något sätt tycker jag att jag har lärt känna de här människorna fastän de har levt för hundra år sedan. Och det vill jag föra vidare till mina barn, säger Alexandra.


Pehr-Eric Nyman ser på sitt barnbarnsbarn som ligger i sin mammas famn




Pehr-Eric Nyman ser på sitt barnbarnsbarn som ligger i sin mammas famn
Bild: Annvi Gardberg / Yle
generationer,släktingar,familj,babyer,de hemliga familjerna

Illustrationen överst är av Sebastian Dahlström och Mikael Hindsberg står för bildlayout och bearbetning för webben. Tack till Ari Sirén, chef för UPM:s arkiv, Juhani Tikkanen, chef för riksarkivet, Pertti Hakala, forskare vid riksarkivet, Sture Lindholm, historiker och författare och Are Nikkinen, dramaturg.

Kommentarer