Hoppa till huvudinnehåll

“Jape” är trött på sitt narkotikamissbruk. Det har, säger han, förstört i stort sett hela hans liv. Men tiotals försök att sluta och ta kontroll över beroendet har än så länge gått om intet.

Järnvägsstationen i Helsingfors, en vanlig fredagkväll.
Tusentals människor hastar fram längs gångar och samlingsplatser, alla på väg någonstans. Bakom sig lämnar de alla dem som inte har bråttom. De som bara har ett mål, också denna fredag: att få sitt fix.

De raglar omkring tillsammans, ensamma, bland alla dem som skyndar fram. De frågar om någon har fått tag i någonting. Ber någon som hastar förbi om en slant. Möts kanske av en skrämd blick och ett snabbt nej, eller får inget svar alls.
Någon av dem blir arg. Skriker. Svär. Någon stannar kvar med de sina, i klungor där en eller fler åtminstone har fått tag i sprit att bjuda på.

En av dem är Jape.
I höst ska han fylla 32 år.

Som åttaåring drog Jape sin första fylla.
Som tolvåring tog han sin första dos amfetamin. Det var på en stökig fest och den som sköt upp narkotikan var en 30-åring som tyckte att det var okej att låta pojken testa på droger.
Varför en liten pojke ens fanns med på den här festen kan Jape inte riktigt svara på när vi för första gången möts den här vanliga fredagskvällen.
Det var struligt hemma. Skilsmässor. Fel kompiskretsar på den lilla ort där han bodde som barn.

Men efter sin första amfetamindos var han fast.

Nästan tjugo år senare missbrukar han subutex och behöver skjuta upp minst en dos, helst två, per dygn.

När vi träffar honom i vimlet av alla de andra har det gått två dygn sedan han senast fick det som han kallar sin medicin.

Och han mår dåligt.
Han har, som vanligt, inte heller någon aning om hur han ska få tag i de pengar som behövs för att bota illamåendet. Eller det är inte helt sant. Det är klart att han har en aning.

Hans månatliga utkomststöd går på drygt 480 euro och i det liv som han lever räcker pengarna högst några dagar. Så stora delar av tiden finansierar han sitt missbruk med att låna pengar av den som har, eller med att stjäla.

Mest från butiker som är enkla att sno från, säger han.
Aldrig av fattiga, aldrig av barnfamiljer, ogärna av privatpersoner om de inte råkar vara rika.
Böcker, ölbackar, mindre saker, som är lätta att ta med sig och enkla att sälja.

Fyrtio euro, säger han först. Flera desperata timmar senare ändrar han sig.
Ens tjugo – det är priset han kan få för en stulen ölback. Det räcker till en ranson i dag.

Livet som missbrukare är tärande, säger A-klinikens överläkare Kaarlo Simojoki. Han har forskat i missbruk och hann ha mottagning i nästan två decennier innan han övergick till administrativa uppdrag.

- Dödligheten bland narkomaner är femton gånger högre än hos andra. I själva verket har världshälsoorganisationen WHO konstaterat att det här beroendet är allvarligare än någon annan somatisk sjukdom. Problemen omfattar så mycket mer än själva beroendet.

Under årens lopp har antalet narkotikarelaterade dödsfall stadigt legat på långt över 150 personer per år. Det finns tidpunkter då de har nuddat vid, eller överstigit, 200.

1469 döda på sex år.

Ändå berättar de här siffrorna inte hela sanningen, säger Kaarlo Simojoki.

För det är inte bara överdoser som dödar eller skadar bland de mest marginaliserade missbrukarna. Det är också ett liv som i stort sett helt präglas av varierande former av kroppslig vanvård, hemlöshet, av våld och av sjukdomar som följer på missbruket.

De handlar om undernäring, förfrysningar, astma, diabetes, rytmstörningar, självmord.

Fyra dagar efter att vi första gången träffades har Jape blivit intagen på sjukhus. Personalen håller på att jobba fram en köplats till utvärderingen för substitutionsvård. Inom några månader kan processen i bästa fall leda så långt som till att själva vårdperioden inleds.

För det är inga snabba processer och tillgången till vård varierar beroende på var man bor.

Men Jape är motiverad. Också den här gången.

- Jag är så helvetes trött på gatulivet. Bara tanken på att jag kanske är på väg till substitionsvården ger nya krafter, säger han.

Det är inte första gången han tänker på att bli ren. Under tjugo år säger han sig ha försökt bli av med beroendet över sextio gånger, hälften av dem på allvar. Den längsta rena perioden räckte ett knappt år. Sedan gjorde han samma misstag som alltid. Tänkte att han nog kan ta bara en liten dos subutex.

- Det har gått fyra, fem år sedan den gången. Och här är jag fortfarande - på samma drag.

Men narkotikamissbruket drabbar också andra än den som missbrukar.

Det drabbar hela det sociala sammanhanget, de anhöriga, vänner.

Det drabbar också samhället på olika sätt.

Olika myndigheter bedömer att den brottslighet som följer av narkotikabruket har ökat och fortsätter öka och att den tar allt mer resurser. Bland dem finns tullen, som de senaste åren utmärkt sig för flera stora beslag och omfattande utredningar av insmugglade narkotikalaster.

De största laster kommer sällan flygvägen. De göms bland annat i olika slags fordon, som anländer över gränsen. Men med flyg anländer mindre laster och i de flesta fall, säger tullens bevakningsdirektör Hannu Sinkkonen, är det vanliga finländare som via nätet försöker beställa narkotika för eget bruk.

– Vi hittar över tio leveranser varje dag. Ämnena göms i kuvert, paket, på alla möjliga olika ställen. Vår styrka ligger i att vi har operativ verksamhet vid olika ingångsportar och rätt att själva inleda brottsutredningen. Dessutom har vi starkt internationellt samarbete och det är avgörande för att göra beslag.

I fjol utredde Tullen över 3200 narkotikarelaterade brott - 271 av dem grova. Bland beslagen fanns amfetamin, metaamfetamin, exctasy och marijuana. Dessutom hittade man över 170 000 narkotikaklassade läkemedelstabletter.

Just den formen av missbruk är en egenhet som skiljer Finland från övriga Europa.

Bland de andra växande problemen syns också människor som kör bil i påverkat tillstånd. Allt fler av dem har narkotiska preparat i blodet.

Välj område:

Och ändå är det bara en liten del som åker fast.

Under ett helgskifte följer vi med äldre konstaplarna Sebastian Söderholms och Anders Södermanns arbetstur i östra Helsingfors. De har jobbat under ordningsenheten i fem år och konstaterar att narkotikamissbruket är starkt närvarande i deras arbetsvardag.

- Ökningen har varit explosionsartad, åtminstone i huvudstadsregionen. Det är ingen skillnad på ålder eller kön - en stor del av de människor som vi har att göra med har någon form av narkotikamissbruk på gång, säger Anders Södermann.

Missbruket hämtar förstås med sig konkret ordningsproblem. Men det hämtar också med sig mänskliga tragedier i form av familjevåld, stölder, misshandel, våldtäkter, vanvård av barn.

Problemet, säger poliserna, är att deras resurser inte längre räcker för förebyggande arbete. Inte heller räcker de för att idka trafikövervakning i den utsträckning som skulle krävas för att faktiskt få fast betydligt fler av dem som sätter sig bakom ratten i påverkat tillstånd.

- Man kan titta på statistiken och dra olika slutsatser. Men om till exempel antalet rattfyllerister sjunker ner så betyder det inte alls att de som kör påverkade blivit färre. Det betyder bara att de inte åker fast eftersom polisen inte har resurser att övervaka trafiken. Övervakningskameror mäter hastigheter, men de ser inte vem som kör i påverkat tillstånd. Och när resurserna är små så måste vi prioritera brottslighet som handlar om liv och död, säger Söderholm.

Samtidigt, säger de, är polisen inte heller den myndighet som ensam kan, eller ska, lösa samhällets narkotikaproblem.

- Vi har inte kunskap eller kapacitet till det. Vårt jobb är att förebygga och reda ut brott. Bland de viktigaste sektorerna för att lösa de här problemen finns ju sjukvården, för de här människorna behöver hjälp med att få bukt på beroendet.

Jape, missbrukare
Jape, missbrukare Bild: Yle/Niklas Meltio Droger,missbrukare

Jape har i princip ingenting emot poliser. Han har träffat många av dem under sitt liv. Bland dem har det också funnits sådana, säger han, som förstår att hårda tag mot de allra lägsta i hierarkin inte leder till några lösningar.

Fast han medger att det säkert är ett problem att han begår brott för att finansiera sitt missbruk, att det här beteendet drabbar andra. Han förstår också att det finns människor som är rädda för sådana som han.

Men hans livspussel är krångligt och egentligen vill han ingen illa, säger han.

– Den stora delen av mina dagar går till att fundera på hur jag ska få pengar så att jag kan få min medicin. Gatulivet är jävligt tungt att leva. Om en enda ungdom funderar på att börja knarka så se på mig. Man kan tro att användandet är under kontroll, men när beroendet tar över är det här man hamnar, i helvetet. Och det kan gå snabbare än någon kan förstå.

Några veckor efter vårt första möte har hans eget liv ändå tagit en ny vändning. Självmordsförsöket som ledde till sjukhuset har tillfälligt satt stopp på det mest destruktiva beteendet.

Det är inte den första gången han tvingats stanna upp, kanske inte heller den sista. Men just nu är han oändligt trött på den ändlösa jakten.

Köklockan till vårdutvärderingen har börjat ticka.
Den tillfälliga bostaden som han får stanna i en kort tid till håller honom just nu borta från parkbänkar och skräplådor. Men han söker något mer bestående. Något som skulle skapa en struktur i kaoset. Något som kanske skulle betyda att han den här gången klarar av att ta sig ur sitt träsk, innan det är för sent.


Grafisk bearbetning: Martin Huldin, Mikael Hindsberg, Miro Johansson
Research: Linus Lång, Malin Ekholm
Kodning: Petter West
Översättning (videoklipp): Majvor Levälahti