Hoppa till huvudinnehåll

Hon har hjälpt flyktingar i 20 år - "glädjen övervinner allt det tunga"

Porträtt av Catarina Rikala.
Catarina Rikalas valspråk är att tänka positivt. Det finns så mycket som folk sörjer men tänk positivt, lev för dagen, säger hon. Porträtt av Catarina Rikala. Bild: Yle/Sofi Nordmyr porträtt,catarina rikala

I tjugo år har Catarina Rikala varit ett stöd för kvotflyktingar och asylsökande i Kristinestad. I höstas gick flyttlasset till Vasa för att vara närmare barn och barnbarn. För Catarina är det mest självklara att vara en god medmänniska.

- Jag har aldrig tänkt att jag ska vara en hjälte på något sätt, jag har försökt vara en vanlig medmänniska.

- Det började egentligen för 20 år sedan då det kom afghanska kvotflyktingar till Kristinestad.

Då ombads Catarina komma och ge språklektioner och lära kvinnor att läsa.

- Jag är ingen utbildad lärare men har alltid varit intresserad av att lära.

Det var meningen att hon skulle lära två kvinnor svenska men när männen fick höra om det vill de också lära sig.

Efter det bjöd hon hem kvinnorna till sig så att de skulle få lämna hem och barn för en stund. Det var det som ledde till starten av gruppen Dustaneh som än idag verkar i Kristinestad. En grupp där flyktingkvinnor får träffas.

- Men sen for alla afghanska familjer till Åbo och då blev det tomt.

Porträtt av Catarina Rikala.
Porträtt av Catarina Rikala. Bild: Yle/Sofi Nordmyr porträtt,catarina rikala

Hjälpte Kosovokvinna få asyl

Då kom asylsökande till Kristinestad. Röda korset tog kontakt med Catarina och frågade om hon ville vara med och stöda dem.

En kvinna som Catarina särskilt minns är en från Kosovo.

- Hon kom till mig och var så olycklig. Hennes son var i Sideby med andra asylsökande och han bara grät. Då for vi och hämtade honom och på det sättet blev jag bekant med kvinnan.

Du kan inte ana lyckan när hon ringde åt mig två år senare och sa att hon fått positivt besked

Catarina och kvinnan hade kontakt så gott som dagligen. Kvinnan fick besked att hon inte skulle få asyl och hon skulle inte heller ha hopp om att få det.

Catarina beslöt sig för att kämpa för kvinnans rätt att få asyl.

- Hon fick två negativa besked och då fick jag läsa hennes papper. Då märkte jag att det inte stämde överens med vad hon hade berättat åt mig. Då sa hon att hon inte kunde berätta sina intima saker när det var en manlig tolk med.

Catarina bad henne då att skriva ner sin historia på sitt eget språk.

- Du kan inte ana lyckan när hon ringde åt mig två år senare och sa att hon fått positivt besked.

Försöker se det positiva trots att det är tungt

Catarina känner sig inte som någon hjälte, hon har bara försökt stöda de asylsökande.

Har det inte känts tungt för dig att följa med alla dessa människor?

- Det har varit jättetungt. Jag har varit arg på den orättvisa som finns. Men jag har försökt se positivt på det att det ändå är några själar som jag stött som fått stanna.

Catarinas arbete för och med flyktingar har gett vänner för livet.

Porträtt av Catarina Rikala.
Porträtt av Catarina Rikala. Bild: Yle/Sofi Nordmyr porträtt,catarina rikala

Flytten ledde till mer umgänge med barnbarnen

I höstas rev Catarina och hennes man upp bopålarna i Kristinestad och flyttade till Vasa för att vara närmare sina barn och barnbarn.

- Vi bor mittemot Övis där barnbarnen går i skola, jag kan skicka ett meddelande i vår Whatsapp-grupp att jag har bakat munkar och då kommer alla barnbarn och de tar också med sina kompisar. Det är en sådan glädje att få in dem alla hit.

Catarina har inte engagerat sig i någon ny stödgrupp eller liknande i Vasa. Men hennes man har en afghansk familj i Vasa som han hjälper att få finländskt medborgarskap.

Catarina säger att det är ett oerhört papperskrig med den familjen de hjälper just nu men att det finns en solskenshistoria.

- Då de flydde hit till Finland lämnade de ett minderårigt barn i Afghanistan. I sju års tid försökte de få hit pojken. Dagen före han fyllde 18 fick han komma till Finland. Där var det ett stort plus för Migrationsverket.

- Det var en oerhörd glädje när föräldrarna fick se pojken som de inte hade sett på sju år.

Catarina säger att pojken nu bor i Vasa. Han spelar fotboll och har lärt sig finska.

Det var en oerhörd glädje när föräldrarna fick se pojken som de inte hade sett på sju år

Förebilden är mamma

För Catarina är det en självklarhet att vara en god medmänniska. Catarinas förebild är hennes mamma.

- Hon blev änka och hade sju barn. Hon hade alltid hemmet öppet för alla och hade valspråket det ordnar sig nog.

Catarina brukar tänka hur hon själv skulle vilja bli behandlad.

- Om jag skulle komma till Afghanistan vad skulle jag då vilja? Jag skulle vilja bli bekant med en familj och få komma hem till dem.

- Min mamma öppnade sitt hem för alla, då vill jag också öppna mitt hem för människor som vill komma till mig.

Vad är det som ger dig orken att arbeta med det här?

- Det är att få känna glädjen då det har gått bra. Det ger mig ork. Jag skulle aldrig säga nej.

Har du några enkla tips på att vara en god medmänniska?

- För det första har jag valspråket tänk positivt. Det finns så mycket som folk sörjer men tänk positivt, lev för dagen. Sorgerna kommer sinom tid, inget blir bättre av att sörja på förhand. Göra positiva saker, det finns inga måsten.