Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Kalla den vad du vill, Lviv, Lwów eller Lemberg – i den ukrainska staden har minoriteter levt sida vid sida i hundratals år

Kaj Arnö vid staty
Kaj Arnö i Lviv/Lwow/Lemberg... Kaj Arnö vid staty Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Kaj Arnö vandrar omkring i en stad där minoriteter och språk länge levt sida vid sida – staden är ett komplicerat Europa med kultur, harmoni, nationalism och ett brödrakrig likt det finländska på kontot.

I västra Ukraina känns Krim fjärran och Wien nära. Det är som att strosa omkring i Centraleuropa: folket klär sig som i väst, husens arkitektur tilltalar ett västligt öga, mat- och kafékulturen passar i Österrike.

Aldrig har jag sett kyrilliska bokstäver inbäddade i en så hemvant mellaneuropeisk miljö.

Fast inte att undra på. Landskapet Galizien (inte att förväxla med den spanska regionen Galicien) hörde till Österrike i nästan halvtannat sekel, 1772-1918.

Här i västra Ukrainas huvudstad Lviv kan jag identifiera mig med obildade amerikaner som överväldigas av det ack så komplicerade Europa.

Just när man trott att man lärt sig något, visar det sig vara ett specialfall.

Man måste vara något av en masokist för att kunna ta till sig den mångfacetterade verkligheten, som verkar ha fler lager än en rysk matrjoschka.

Byggnad i Lviv vid torg
Lwow? Byggnad i Lviv vid torg Bild: Kaj Arnö Lviv

Namnförbistring

Det hela börjar med ortens namn. I skolatlasen hette orten Lvov.

Vems namn på orten är det? Under min skoltid låg staden i Sovjet, alltså förmodligen ryska?

Svaret: Ja och nej. Ja, stadens namn på ryska är Львов (translittererat: Lvov), men ryska är inget språk med någon djupare koppling till staden. ’

Själva Ryssland hade aldrig något med Lviv att göra. Först Sovjet började ha något inflytande här, och detta först efter Andra världskriget.

Visst kämpade Ryssland och Tyskland här under Första världskriget, men striderna ebbade ut i ett vakuum mellan en Sovjetunion som ännu höll på att bildas och ett Tyskland som varit segerrikt just här, men förlorade helhetskriget.

Så polacker och ukrainare slogs om området, utan att någondera av dem ens hade bildat någon riktig stat.

Det kriget påminde om vårt samtidiga brödrakrig i Finland; två söner inom inte så sällsynta polsk-ukrainska blandäktenskap kunde välja var sin sida.

Slutresultatet: Polackerna vann. Staden förblev polsk.

Ukrainarnas statsbildning blev kortlivad och uppgick som bekant i Sovjetunionen.

Staden är egentligen polsk, men ...

Aha, då är det alltså så, att Lvov egentligen är en polsk stad? Svaret:

Ja, men.

Ja, polska har kanske i genomsnitt varit det mest dominanta språket i staden. Och ja, stadens polska namn är just Lwów.

Men staden har ingalunda genomgått en likadan etnisk rensning som Danzig eller Breslau, vars nästan hundraprocentigt tyska befolkning helt utbyttes mot polacker 1945-46.

Lwów hade däremot sedan århundraden haft en livskraftig ukrainsk minoritet, som alltid kallat staden Львів (translittererat: Lviv).

Gata i Lviv, hovmästare går där. terass
Livet består men alfabetet varierar Gata i Lviv, hovmästare går där. terass Bild: Kaj Arnö Lviv

Och det finns ännu idag 20.000 polacker i Lviv; bland invånarna i dagens Gdansk och Wroclaw finns knappast några tyskar alls.

Danzig och Breslau tömdes på tyskar, och Breslaus nya invånare utgjordes framför allt av tvångsförflyttade Lwów-bor.

Universitetet i Breslau (tömt på tyskar) inledde sin verksamhet redan 1945, fyllt av intellektuella polacker som tvingats lämna sina hem i Lwów.

... också ursprungligen ukrainsk ...

Så Lwów är en egentligen polsk, men delvis ukrainsk stad, som på grund av Andra världskrigets utfall och Stalins nycker kom att höra i första hand till Sovjetunionen, och i andra hand till Ukraina?

Jovisst, men också det är en förenkling.

Visst var det Stalin som flyttade gränsen och tvingade bort polackerna.

Och visst var det i första hand Sovjet och inte Ukraina som gällde; till en början införde man ukrainska som skolspråk för att vinna de med polska tvångsmatade ukrainarnas sympatier, men det statliga stödet för det ukrainska språket tog kvickt slut.

Gammal gyllene kassaapparat
För Stalin var politik att kalkylera och handla brutalt Gammal gyllene kassaapparat Bild: Kaj Arnö apparat

Ryska började gälla. Ja, jag rör mig lite på tunn is när jag säger det, men jag har ett starkt intryck att det ryska inte smällde högt.

Hellre polska än ryska; folk kunde polska, och fastän ukrainska skrivs med kyrilliska bokstäver, verkar språket mer vara släkt med polska än med ryska.

…och typiskt österrikisk

Men att beteckna Lwów/Lviv som enbart polsk eller ukrainsk är en grov förenkling, som stirrar sig blind på de senaste hundra åren.

Före det hörde staden till Österrike, under namnet Lemberg.

Så var det i långt över hundra år – sedan Polens första delning 1772.

Det präglade mentaliteten och syns överallt i gatubilden.

Staden ser påfallande mellaneuropeisk ut. Det finns kaféer som vore man i Wien. Restaurangkulturen är högt utvecklad.

Kött på tallrik
Kött på tallrik Bild: Kaj Arnö Dörrmatta

Byggnaderna i stadens centrum ser gedigna ut och kunde platsa i vilken centraleuropeisk ort som helst, Wien, Prag, Budapest, Salzburg. Eller Brünn/Brno, Pressburg/Bratislava, Laibach/Ljubljana.

Aha, så Lviv är en sedan 1991 ukrainsk, före det sovjetisk, mellan världskrigen polsk, och 1772-1918 österrikisk stad?

Nu börjar det närma sig.

Så vad ska jag kalla stan?

Men jag har en fråga: Vilket namn bör jag själv bruka för orten?

Jag har också ett svar. Här lyssnar jag inte på någon auktoritet, utan tänker själv.

Talar jag med ukrainare, säger jag Lviv. Med polacker, Lwów. Med tyskar och österrikare, Lemberg.

Med judar, Lemberik. "I äldre svenskt språkbruk användes det tyska namnet Lemberg med svenskt uttal.", säger Wikipedia, det passar för mig.

Med ryssar eller rysktalande östukrainare använder jag förmodligen Lvov – men med lite darr på stämman, för även rysktalande östukrainare kan vara väldigt ukrainskt sinnade.

Med fransk- och spansktalande kanske Leopolis, om staden nu skulle dyka upp i ett samtal.

Givet för mig är att orten inte har ett enda vedertaget namn, speciellt inte på språk som inte historiskt hör ihop med orten – såsom svenska och engelska.

Att generellt och undantagslöst köra med Lviv, oavsett vilken historisk epok man talar om och vem man talar med, vore lika klokt som att hävda att "Esbo heter Espoo på engelska". Nej.

Skylt med tysk text på gammalt hus
Skylt med tysk text på gammalt hus Bild: Kaj Arnö Lviv

Staden var kraftigt judisk

Som man kan vänta sig har det funnits en stor judisk minoritet i Lemberik (לעמבעריק); över 30 % år 1931, med 50 % polacker och 16 % ukrainare.

Galizien hörde till kärnområdena för den jiddischtalande judiska befolkningen i Östeuropa.

Man hör ofta jiddisch-beteckningen shtetl, med uttal och betydelse som i sydtyskans Städtle, liten stad; dock är jag rätt säker att Lemberik kvalade in som en shtot, med uttal och betydelse som i tyskans Stadt.

Judarna i Lemberg umgicks och skrev ofta på tyska, i de bildade skikten. Att en person med ett tyskklingande namn (säg, matematikern Herman Auerbach eller författaren Leopold von Sacher-Masoch) var judisk är inte alltid uppenbart.

Kaj Arnö vid staty
Med Leopold Kaj Arnö vid staty Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

I mitt flyg från München till Lemberg flög ett drygt halvdussin svartklädda ortodoxa judar med korkskruvslockar, högst sannolikt ättlingar till förfäder som hann emigrera i tid.

Till Lemberg flög de i jakt på spåren av släktens historia, där förfäderna talade jiddisch med varandra och tyska med omgivningen.

De här hörde jag enbart tala hebreiska.

Deras förbindelsespråk till Västerlandet är helt säkert inte tyska, utan engelska, eller på sin höjd franska.

Sa jag armenisk?

Det fanns också armenier i Լվով (latiniserat: Levov), från högmedeltiden fram till 1939.

De var handelsmän och juvelerare, som under den armeniska diasporans blomstringsperiod på 1400- och 1500-talen utgjorde stadens rikaste och tekniskt sett mest avancerade befolkningsgrupp, med vatten in och avlopp ut först av alla.

Armenisk katedral i Lviv
Armenisk katedral Armenisk katedral i Lviv Bild: Kaj Arnö kyrka

Tysktalande poloniserades

Spolar vi framåt till den österrikiska tiden, fortsätter överraskningarna och komplexiteten.

Bland annat visar det sig att det tyska inte var så dominant som man skulle tro, av skäl jag ännu inte förstått.

Det var nämligen inte polacker som förtyskades, utan tyskar som poloniserades.

Detta skedde speciellt efter att dubbelmonarkin Österrike-Ungern skapades 1867, då de regionala krafterna stärktes. Galizien representerades dessefter på polska.

Ännu år 1837 var 587 av 807 ämbetsmän tyskspråkiga, 18 av 24 universitetsprofessorer och 23 av 41 läkare.

Men 1867 poloniserades lantdagen och universitetet, och något år senare stängdes den tyska teatern. Lemberger Zeitung slutade ges ut.

Endast den protestantiska halvan av den tyska befolkningen fick ens fortsätta att ha en egen skola.

Och jag som trodde att tyskan var betydligt mer jämlik än de övriga språken Vielvölker-staten Österrike-Ungern!

Panorama över Lviv
Vy over Lemberg Panorama över Lviv Bild: Kaj Arnö Lviv

Tydligen finns det fog för påståendet att Österrike behandlade "sina" polacker respektfullare än Preussen och Ryssland "sina".

Till respekten verkade också höra religionsfriheten bland eget folk: protestantiska tyskar dög bra trots att både Österrike och Polen var högkatolska länder, de betraktades inte som preussiska överlöpare.

Allra mest överraskande för mig var Lembergs protestantiska församlings firande av 300-årsjubiléet av Gustav II Adolfs födelse 1894.

Motståndaren från 30-åriga kriget fick firas!

Det intellektuella Lwów

Det mellankrigstida Lwów var inte bara etniskt sett polskt, utan hörde till den återuppståndna statsbildningen Polen. Staden blomstrade intellektuellt och kulturellt.

Gruppen Lemberger Mathematikerschule träffades i Kawiarnia Szkocka (skotska kaféet) och bjöd in andra av den tidens världsbästa matematiker.

Pisssoar
Mellan de kulturella varven... Pisssoar Bild: Kaj Arnö Lviv

Kulturlivet i Lwów var vida känt i hela Polen.

Lwów-dialekten var den enda högstatusdialekten vid sidan av huvudstadens högpolska, och ortens säregna humor fortlevde i teater och på film efter 1945.

Det polska Lwów levde vidare utanför Lwów.

Mycket behöver proppas in i huvudet för att förstå sig på staden.

Lemberg är inte så enkelt, som sagt!

För att inte huvudet ska sprängas, begränsar jag mig till två historiska komplexiteter och en samtida.

Ukrainska kung Daniel grundade stan

Den första historiska komplexiteten gäller kung Daniel (korol Danilo) från 1200-talet.

Han står staty utanför mitt hotell och verkar vara något av den ukrainska statens grundare, åtminstone var han storfurste av Kiev och den första kungen av Rutenien (en beteckning som ömsom åsyftar bara Ukraina, ömsom också Ryssland och Vitryssland).

Och så grundade han Lviv, som han namngav efter sin son Lew (lejonet); därav det latinska namnet Leopolis (jämte franska, italienska och spanska härledningar) och därav de många lejonen i stadsbilden.

Staty i Lwow
Staty i Lwow Bild: Kaj Arnö Ukraina

Det visar sig att det var han som bjöd in judar, tyskar och armenier i landet, långt före polackerna kom hit.

Judarna och armenierna hölls kvar och isär från andra etnier; tyskarna assimilerades bland polackerna under senmedeltiden.

Tyskarna år 1837, de var alltså nyinvandrade under österrikisk tid; korol Danilos tyskar och de andra tyskarna som invandrat under medeltiden var sedan länge poloniserade.

Påven högsta hönset

Den andra gäller det lokala religionsutövandet.

Det vimlar av kyrkor här. Man blandar hurtigt religion och språk, kyrka och stat.

Fosterlandets hjältar som stupat i kampen mot Ryssland, under detta årtionde, är tydligt framme i en kyrka jag besöker.

I en annan kyrka pågår en välbesökt gudstjänst på polska; polackerna hör till Europas mest religiösa folk.

Följande kyrka med knappt några besökare alls, trots pågående gudstjänst.

Prästen viftar på ett kärl med rökelse, vilket för tankarna till Uspenskij-katedralen – ända tills jag ser ett porträtt av påven på väggen.

Te, kaka och kniv på bord
Staden är lämpad fär att dricka kyrkokaffe Te, kaka och kniv på bord Bild: Kaj Arnö Café

Det visar sig att begreppet "grekisk-katolsk" existerar.

Liturgin ter sig i en amatörs ögon grekisk-ortodox, men påven är ändå högsta hönset; det här var uppenbarligen ett sätt att närma sig Västerlandet, Polen, Österrike-Ungern – utan att helt ge avkall på sitt ursprung.

Historiskt sett bjöd Lwów också på något så exotiskt som polska protestanter (vanligen poloniserade tyskar).

Alla trosvarianter ska människan då hitta på.

Färsk nationalism

Och så till den samtida komplexiteten, som är svår att bilda sig en neutral uppfattning om: Personen Stepan Bandera (1909-59).

Jag stövlar över en enorm staty till hans ära, under en löptur från stadens historiska centrum (Ringplatz på tyska, rynek på polska) till järnvägsstationen.

Stepan Banderas ansikte syntes ju flitigt i media under demonstrationerna i Kiev på Euromaidan 2014, så honom ska jag slå upp i Wikipedia, beslöt jag.

På svenska och tyska, och rentav delvis på ryska, beskrivs han som frihetshjälte ur västukrainarnas synvinkel – medan polacker, ryssar och östukrainare ser honom som en nazistmedlöpare och terrorist.

Den ukrainska sidan håller sig givetvis också till Wikipedias regler om neutrala ståndpunkter, men utgör samtidigt den bästa källan för information om hur Bandera lönnmördades av KGB under Skripal-liknande omständigheter 15.10.1959, då agenten sprutade blåsyra (vätecyanid) i ansiktet.

Politisk valaffich
Nationalism lever kvar i Ukraina och syns i stadsbilden om man har ögonen öppna Politisk valaffich Ukraina

Frihetshjälten mördades hemma i München

Och inte var som helst, ur min synvinkel, utan hemma hos Stepan där han bodde i exil på Kreittmayrstraße 7, tre kilometer nordväst om mitt hem i München.

Han begrovs på Waldfriedhof här i München. Graven är nu en vallfartsort för ukrainska nationalister, och har skändats tre gånger sedan 2015 – föga av västukrainare.

Dörr I Lviv
Huset på Kreittmayrstr. 7 hade en vit fläck invid dörren, där det förmodligen funnits en plakett "i detta hus bodde den ukrainske frihetskämpen Stepan Bandera fram till 1959", eventuellt med fortsättningen "då han sköts av en lönnmördare på uppdrag av KGB". Jag kan just föreställa mig hur man på bolagsstämman beslutit att ta bort skylten, för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet. Dörr I Lviv Bild: Kaj Arnö Lviv
Minnesföremål vid ukrainsk grav
Stepan Banderas grav får alltfort i högsta grad uppmärksamhet, snart 60 år efter att han mördades Minnesföremål vid ukrainsk grav Bild: Kaj Arnö Ukraina

Gatan Moskva-Prospekt i Kiev bytte 2016 namn Stepan-Bandera-Prospekt, och i Lviv överväger man att byta namnet på Korol-Danilo-flygfältet till Stepan-Bandera-flygfältet.

Historia är dagspolitik!

Unge man, lär dig slaviska!

Kanske jag vore lite mindre handfallen inför Lembergs komplexitet om jag vore bättre på slaviska språk.

Jag borde lära mig. Jag vill lära mig! Ukrainskan verkar ligga ganska exakt mitt emellan polskan och ryskan, där det kyrilliska alfabetet ger ett falskt intryck av en större likhet med ryskan.

Men smatschnogo för smaklig måltid, tak för ja och diakojo för tack påminner nog mer om polska smacznego, tak och dziękuję än om ryska priatnovo appetita, da och spasiba.

Då jag på mitt ytliga vis tyder ukrainskan roar jag mig åt ord jag känner igen. Mest drog jag på mungiporna då jag hittade en affär som kan göra remont på bärbara datorer.

Appleskylt skriven med olika alfabeten
Appleskylt skriven med olika alfabeten Bild: Kaj Arnö Lviv

Inget visum, billiga priser

Men allt i Lemberg var inte svårt. Rent praktiskt gick resan utan komplexiteter. Inget visum behövs.

Enkel passkontroll. Kreditkorten fungerar. Allt är billigt; tre hotellnätter kostar som en hotellnatt i EU.

Maten är förmånlig och serveringspersonalen känns autentisk, med åthävor som passar in i mina fantasier om den habsburgska tiden.

Kaj Arnö dricker en öl
Drycker testas Kaj Arnö dricker en öl Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Man väntar sig att få hälsa på Kafka vid grannbordet. Med sin profilering på öl, choklad och kaféer står Lviv inför en välförtjänt lysande turistframtid.

Dubbelmonarkin och EU

Kontentan av resan: Lemberg var i århundraden en tolerant stad, med många etnier i fredlig samlevnad.

Jag skulle gärna se dubbelmonarkin Österrike-Ungern som en tidig förelöpare till Europeiska unionen, men här i staden gick det ju inte så bra.

Lemberg försvann, Lwów tvångsförflyttades, לעמבעריק utrotades, Լվով sändes till Sibirien. Kvar blev Львів, som gärna vore med i samma EU-klubb som Österrike och Polen, men inte får.

Jag hoppas fredsprojektet EU lyckas bättre än dubbelmonarkin.

Text: Kaj Arnö, europé och it-entrepenör

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje