Hoppa till huvudinnehåll

Skådespelaren Lidia Bäck: Burlesk - en frizon där jag får spränga gränserna för vad som förväntas av mig på scen

Burleskartist sitte rpå en stor med målade läppar och rött hår
Lidia Bäck Burleskartist sitte rpå en stor med målade läppar och rött hår Bild: Miira Holländer burlesk

Som teaterstuderande märkte Lidia Bäck att mycket av det hon önskade göra på teaterscenen och ville undersöka i teatern inte var möjligt då pjäserna som spelades så ofta handlade om män. I den här texten skriver hon om hur hon hittade en konstform där hon kunde uttrycka mer än hon hoppats på.

Där, halvnaken i mitt arbetsrum framför de enorma speglarna tappar jag helt plötsligt modet. En känsla av skam kommer över mig då jag ser min kropp i spegeln. Är det inte för utlämnande, för ”mycket”?

Men just därför. Därför skall också just det här numret upp på scen.

Det nummer som fick mig att skratta högt för mig själv då jag gick med låten spelandes i mina hörlurar samtidigt som numret utformade sig i mina tankar.

Där skrattet bubblar upp just därför att jag går över någon gräns för vad jag fått se en kvinnokropp göra på scen eller vad jag upplever är ”tillåtet” för den att göra.

En kropp som inte bryr sig om den yttre blicken, hur andra ser den. Som leker med de förväntningarna som finns på hur den borde bete sig och se ut.

Burleskartist som babydocka
Burleskartist som babydocka Bild: Pink orbit production burlesk

Där lusten att utföra är större än lusten att behaga och där utförandet ger kroppen uttryck som ligger långt borta från kvinnliga sceniska normkroppen.

Just också den kroppen vill jag själv se på scen. Så jag slutar bedöma mig själv i spegeln och fortsätter repetera.

Sedan, då numret första gången möter sin publik, finns det inget kvar av den tvekan som infann sig på arbetsrummet.

Jag bryr mig verkligen inte om hur jag ser ut. Det är inte frågan om det.

Jag är hög av adrenalinet och uppfylld av skrattande och tjutande människors miner i publiken och jag bubblar av skratt då jag går av scen och hör applåderna, skriken och skratten bakom mig.

Drömmar om en jämställd teater

Jag var 18 år då jag kom in på Teaterhögskolan i Helsingfors.

Jag levde då naivt i tron att alla har lika förutsättningar.

Att feminismen hade gjort sitt redan på 70-talet och jag kunde knappt bärga mig för att få utforska alla mina uttryck och mina möjligheter på scen.

Att helt överlämna mig åt teatern.

Men småningom under studierna förstod jag att jag inte var tänkt att bli skådespelare utan ”kvinnlig skådespelare”.

Att försöka gestalta de trånga kvinnoroller som representeras på scen och på film blev som en ofrivillig studie i ”den manliga blicken” och samhällets maktstrukturer, samtidigt som det inte fanns mycket utrymme eller intresse från skolans sida att diskutera eller jobba kreativt med just de här frågorna.

Men för mig blev det i alla fall centralt i mitt arbete att alltid försöka spränga de här gränserna i alla mina uppgifter på scen.

Porträtt av Lidia Bäck
Lidia Bäck Porträtt av Lidia Bäck Bild: Catariina Salo skådespelare,lidia bäck

Att gå in i ett arbete normkritiskt för att hitta de mest intressanta sätten att angripa ett tema eller vilken scenisk uppgift som helst.

Det här sättet att arbeta gjorde det också lustfyllt och kreativt då jag småningom sökte mig till intressanta sammanhang eller fick arbeta med nyfikna regissörer.

Flera år senare hittade jag burlesk. Det var via en kollega, Ruska Schönberg (Tinker Bell), som var scenograf för en musikal jag regisserade.

Hon hade varit med då den nya vågen av burlesk fick fotfäste i Finland år 2007 med Petra Innanen (Bettie Blackheart) och Suvi Solkio (Kiki Hawaiji) i spetsen.

En ny kvinnokropp på scen

En helt ny kvinnokropp uppenbarade sig för mig på scen. Det kvinnliga subjektet som dessutom fick uttrycka hela spektret av sexualitet, “skönhet” och “fulhet” och som ofta använde sig av humor som verktyg.

För mig blev det en plattform, ett öppet bejakande rum, ett sammanhang där det är välkommet att utforska.

Där nya sätt att uttrycka sig blir bejublat istället för ifrågasatt.

Det blev som en frizon där min kropp var fri att leka med teman som sexualitet, genus och den yttre blicken.

Dessutom helt opretentiöst och genom lust och lättsamhet istället för allvar och motstånd.

På scen representerades alla möjliga olika kroppar vad gäller t.ex. storlek, ålder och kön.

Burleskartist gör erotisk posé
Burleskartist gör erotisk posé Bild: Pink orbit production burlesk
Burleksartist biter av sig handske. Har hatt
Burleksartist biter av sig handske. Har hatt Bild: Pink orbit production burlesk

Det synliggjorde ännu tydligare för mig vilka ideal jag har blivit indoktrinerad i och hur jag genom dem ser på både min egen och andras kroppar.

Så länge samhället bombarderar oss med idén om bara en sorts kropp matar det också hela tiden i oss vår egen otillräcklighet.

Det blir tydligt vilken grundläggande uppgift representation har och hur annorlunda det kunde vara ifall ålder, hudfärg, storlek, kön, sexualitet, etcetera, etcetera. fick vara representerade med samma mångfald också i massmedia.

Lika behandling oberoende av kön, sexualitet eller kropp

Men en för mig kanske intressantare erfarenhet inom burlesk blev det som är närvarande både i publiken och på scen, men framförallt bakom scenen.

Där infinner sig oftast en varm och festlig stämning bland dem som uppträder men det mest kännbara är alltid hur neutralt alla förhåller sig till varandras kroppar.

Hur kön, sexualitet eller utseende inte gör någon skillnad på hur en kropp blir behandlad, betraktad eller uppfattad.

Att allas kroppar får exakt samma respekt och att ingen blir utsatt för skammande, sexualisering eller objektifiering.

Det slår mig hur stor skillnad det kan vara i andra sammanhang. Där nakenhet förvandlas till utsatthet.

Burleskartist mejkar sig
Burleskartist mejkar sig Bild: Pink orbit production burlesk

Där egentligen alla andra kroppar än den manliga och all annan sexualitet än den manliga heterosexuella enligt tradition är kopplad till skam.

Och att det är just därför ”den manliga blicken” blir den som är avgörande.

Vems blick får vara aktiv, vems förväntas vara passiv. Vem har rätt att betrakta och vem skall finna sig i att vara betraktad.

Vems sexualitet blir erkänd och kropp respekterad.

Igen spökar den uråldriga dramaturgin av könsmaktsordningen. Hur annorlunda är inte min upplevelse här bakom scen i jämförelse med rum där kvinnor måste tänka på hur de ser ut för att t.ex. få respekt eller bli ”tagna på allvar”.

Där skönhet är en dygd men där en samtidigt blir skammad om en njuter av den.

Där mycket smink eller åtsittande kläder blir stämplat som billigt eller att en ”ber om det” samtidigt som ett osminkat ansikte eller orakade armhålor orsakar ramaskri av motstånd.

Där en kvinnas intellekt och status fortfarande evalueras på basen av hennes utseende eller klädsel.

Och att motvikten finns t.ex. just här, i det här sammanhanget där alla på ett eller annat sätt har tillåtelse att medvetet och okonstlat uttrycka sin kropp och sexualitet.

Burleskartist i peruk
Burleskartist i peruk Bild: Pink orbit production burlesk

En nyckel till frigörelse?

Att just det förhållningssättet kanske är det som leder till den här skiftningen i maktbalansen där alla plötsligt så självklart får vara lika värda inför varandra.

Kanske finns just där i den upplevelsen en nyckel till frigörelse.

Att få äga sin egen kropp, sin sexualitet och genom det sitt uttryck och sitt perspektiv.

Att genom det få förhålla sig till sin egen kropp inifrån, genom lust och lekfullhet istället för utifrån, från ett yttre perspektiv, och enligt uråldriga skammande ideal.

Hur effektivt maktmedel är det inte att lägga skammen och skulden just där.

Hur mycket kreativ och positiv energi skulle det inte utlösas i världen om en så stor del av mänskligheten slapp lägga så mycket energi på att anpassa sig efter ideal som bygger på tabu- och skambeläggning.

Den frågan dröjer kvar hos mig då jag knäpper de sista knäppena och glittrar mina läppar i ett omklädningsrum fullt av skrattande halvnakna människor.

Adrenalinet pumpar i kroppen när det blir min tur att få gå på scen och jag njuter av att få vara just så ut i fingerspetsarna glittrande och polerad samtidigt som jag någon stund senare på samma scen också får vara precis det motsatta.

Lidia Bäck som cirkusdirektör
Lidia Bäck som cirkusdirektör Bild: Minna Jerrman burlesk

text: Lidia Bäck - se dokumentären Burlesque med Lady Laverna:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje