Hoppa till huvudinnehåll

#31 "Det som gör mest ont idag är hur illa alla farit"

Man ligger i en soffan med handen för ansiktet och flera tomma spritflaskor på bordet.
Man ligger i en soffan med handen för ansiktet och flera tomma spritflaskor på bordet. narkotika

Vi inledde en relation för 10 år sedan, då vi ännu kunde vara en glad nyfamilj.

Jag insåg snabbt att Johans alkoholkonsumtion var ganska stor, men tänkte närmast att det hängde ihop med "det är mycket på jobbet just nu".

Jobbet, pengar, människorelationer, livet i allmänhet var svårt för Johan. Allt var svartvitt – han engagerade sej till 100 eller 0 procent. Det kom att gälla allt. Jobb, sprit, sport, bantning, sex, pengar, relationer.

Småningom insåg jag att han aldrig kommer att fungera enligt andras behov, och jag tog ansvar för hemmet och barnen.

Familjefasaden passade Johan bra. Utåt var han framgångsrik på jobbet och vi en söt och välpolerad familj. Vårt liv såg bra ut på sociala medier – det var också Johan mån om.

Fem år senare (år med massor av ångest och dagboksskrivande) läste jag om medberoende på nätet, och gjorde ett banalt test på nån sida. Fullträff!! Allt stämde in på mej. Jag, som trodde att jag haft "koll".

Den dagen var en vändpunkt. Efter det fanns ingen återvändo till att vänta ut varje humörsvängning och varje kris som vi alla låtsades att hängde ihop med stress på jobbet.

Alkoholen styrde vårt liv, jag skötte familj och vardag, och Johan blev en världsmästare på lögner och manipulation.

Jag hatade hans drickande, och det som följde. Cirkeln av uppåtgående ego och neråtgående ego. Än var jag ljuvlig och livet härligt, än behövde han mera kärlek och ömhet för att bli hel, än var jag skit som inte gav honom nåt alls.

Och jag var i ständig beredskap för vilket som helst av dessa draman. Att lämna läxor, disk och vardagssysslor för att Johan behövde kärlek, diskussion, gräl – vad som helst. Vilken tid på dygnet som helst.

Att jag inte "räckte" till för Johans bottenlösa behov ledde till hans otrohet – men han viftade gång på annan bort detta. Det vill säga: jag ska inte fråga och snoka, jag skall sluta "läsa böcker"och tro mej veta nåt.

Åren 2012–13 var ett helvete (sprit, otrohet, lögner, drama) och 2014 var Johan på en vårdanstalt för att sluta dricka.

Jag var så jävla arg på alkoholen som förstört så mycket av oss alla, men jag tänkte att vårdplatsen är en vändpunkt. Och jo, vi fick några nyktra år och jag fick en anhörigkurs (tack för den, utan den skulle jag ha gått ännu mera sönder).

Men Johan ville inte fortsätta i Anonyma alkoholister eller gå på uppföljning till vårdanstalten. Han ville klara sig på egen hand.

Hotet om skiljsmässa var överhängande 24/7.

Här ändrar storyn. Johan hade tidigare ätit en del psykofarmaka, men nu börjar han regelrätt kompensera alkoholen med tabletter. Inte som på film med näven full och vodka på, utan nån tablett morgon och kväll som gjorde honom onåbar och sluddrig.

Han sade att han slutat dricka, men tomma spritflaskor fanns ändå överallt. I vedlidret, i papplådor i förråden, i bilens baklucka, under madrassen. Blandmissbruket var hos oss för att stanna.

Vi hade inte levt som man och kvinna på flera år, och våra sovrum var skilda. Johan önskade sova med mej så att jag kunde smeka honom när han var så ynklig. Men jag klarade inte av annat än att överleva och hålla ihop familjen för barnens skull.

Johans lukt och ljud var för mej det äckligaste som fanns. Han sov i nedre våningen och vi andra i den övre. Jag minns att jag lyssnade efter hans fyllesnarkningar när jag gick ner till köket. Ibland var det tyst. Jag kommer ihåg att jag tänkte "ok, han är säkert död. Men då är det är inte längre bråttom, jag kan dricka mitt morgonkaffe innan jag åtgärdar saken". Den tanken är så beskrivande för mig. Genomtrött, nattsvart läge, rationell och en "fixare".

Johans blandmissbruk ledde under åren till sen sorgligaste saken av alla, det vill säga en total förändring av hjärnan och hans kapacitet.

Det fanns noll chanser till kommunikation. Och vi provade allt från terapeuter till "tumistid". Men det gick inte att nå hans tankar.

Sista gången "tumistid" var det äckligaste jag upplevt. Jag behövde tydligen den för att ta det sista beslutet.

Johan ville mysa, och han var igen "lite trött- mycket på jobbet". Minttuflaskan och psykofarmakan i innerfickan på den fina kavajen. Parfym till 1000. Nyklippt hår och halspastiller.

Men – en stank. Sprit, söndriga tänder, avföring i jeansen, sunkig svett.

Han sov på hotellrummet och jag gick på restaurang för att äta.
Grät mig genom 2 rätter ensam, och visste att jag måste samla kraft att genomföra separationen.

För det fanns ju ingen Johan mera. Han försvann som människa för länge sen. Alla diskussioner jag tog om "läget" slutade i hans ständig försvar "Anna, det är du som är dum i huvvet. Du måste sluta kolla och söka hjälp".

Förra sommaren fick jag ut Johan ur huset. Han var via avvänjningsstationen i 7 dagar, men han insåg ändå inte att han behöver kontinuerlig hjälp.

Johan godkände aldrig separationen, och han har gjort allt som är möjligt för att jävlas. Jag är nu den dumma, som tog allt av honom. Vi kommer aldrig att ses, eller vara i kontakt. Hans är i perioden av grandiost ego – och ser sej som en "vinnare" trots att han mist familj, jobb och vänner.

Det som gör mest ont idag är hur illa alla farit, familjen (också tidigare familj), släkten, barnen, kolleger, vänner. Att en människas missbruk påverkar så många människor och man inget kan göra får mej rasande. Att mötas av "men Johan är inte redo/ han måste vilja förändras själv" är som ett hån.

Parallellt med att barn, familj, kolleger går sönder och själva tappar livstråden, går i terapi, blir fysiskt och psykisk sjuka på grund av medberoende till Johans missbruk. Men "Johan vill inte". Vi anhöriga vill heller inte! Faktiskt inte! I vårt fall hade jag önskat att Finland haft tvångsvård.

Mest tacksam är jag för att jag lever i Finland. Jag kan faktiskt välja att avsluta ett destruktivt förhållande. Och jag hoppas att alla andra också hittar kraft att göra lika. Jag vägrar att sluta leva eller sluta drömma trots att jag levt i en mardröm. Att ta till sig lärdom och växa själv är långsamt och inte alltid lätt. Men jag vill inte förbli bitter och arg.

Nån klok sa nån gång att den ultimata förlåtelsen är att se på den som orsakat smärta till dej och säga "tack för allt du lärt mig".

Jag är inte alls ännu där.

Tala om knarket | Svenska Yles granskning 22.4–1.5.2018

• Mellan den 22 april och den första maj 2018 granskar Svenska Yle knarket.

• Hur påverkar knarket din vardag? Är du syster, bror eller bästa vän med någon som missbrukar? Jobbar du med folk som inte klarar av att ta sig till jobbet utan droger?

• Vår öppna granskning utgår från berättelser som personer i alla åldrar skickar in.

• Under granskningen hoppas vi kunna belysa flera aspekter av missbruk av narkotika och läkemedel med hjälp av era berättelser. Det kan handla om anhörigvården, polisens arbete, skolan, langning, partydroger, kriminalitet och så vidare.

• Vi garanterar att du får vara anonym om du vill.

Tala om knarket - publikens berättelser

Tala om knarket

Nyligen publicerat - Tala om knarket