Hoppa till huvudinnehåll

Essä: När skriet från vargmarken blev det sista de hörde

Illustration av ylande varg vid lador
Vargen ylar i natten - men vad vill den? Illustration av ylande varg vid lador Bild: Anna-Sofia Nylund varg

I slutet av 2000-talet blev såväl vargmotståndare som miljöaktivister arga på författaren Johanna Holmströms vargnovell. I den här essän skriver hon om människan och vargen, dess blodisande tjut och vägran att följa regler. Och om att leva med varg bakom knuten.

Det lär vara ett av de mest blodisande ljud du kan få höra i naturen; högt och utdraget, gällt och dovt stiger och sjunker det mot dig mellan tjocka trädstammar och ringlar sig om din hals, glider vidare längs din ryggrad och borrar sig rakt in i maggropen.

På senaste tid har vargtjutet gett upphov till ett gensvar i dagspressen och på sociala medier som för tankarna till tongångarna på 1800-talet i Åbo där vargarna härjade så pass allvarligt att det ledde till en jakt som praktiskt taget utrotade djuret i Finland.

Vargskräcken är en uråldrig historia och den bottnar inte bara i rädsla utan också i en klokhet som kommer av den gamla tanken om att skadan gör en vis.

Objektivt sett är vargen ett vilt rovdjur, stort, snabbt och starkt.

Om en varg får för sig att attackera är till exempel barn chanslösa, och det var just precis barn som vargarna i Åbo koncentrerade sig på när det begav sig under vargkrisen.

Barnen är det folk är rädda om nu också – redan för tio år sedan pratades det om hur föräldrar på vissa orter i Österbotten inte vågade låta sina barn vänta på bussen ensamma – och efter det har situationen på många håll förvärrats.

Allt närmare stryker vargen, in på gårdar, bakgårdar, i skogsbryn och på småstädernas gator.

Och, tycker de som ser det hända, ingen bryr sig.

Tassarna bort från Prisse!

Vargen är ett djur som väcker ovanligt starka känslor och det är mera än begripligt.

Det är som jag redan konstaterat ett potentiellt farligt djur.

I vanliga fall anfaller vargar inte människor men exempel finns och vargen kan skada allvarligt eller döda.

Det är dessutom ett djur som dödar människans bästa vän hunden, ironiskt nog är vargen ju också hundens anfader.

Det är därtill ett djur som vållar ekonomiska förluster i och med att det kan ge sig på får och annan boskap.

Och det är sist och slutligen också ett djur som rubbar den moderna människans uppfattning om att allt i den här världen finns till bara för att tillfredsställa människans behov och att människan har naturligt företräde till precis allt.

Vargen utmanar den här uppfattningen genom att skita i reglerna, flytta närmare och ge sig på familjehunden Prisse.

Hajukoira Iineksen kirsu
Har Prisse fler rättigheter än Gråben? Hajukoira Iineksen kirsu Bild: Jaani Lampinen / Yle sömnapnésyndrom,hund,Brukshund,medicin,Rhinarium

Vi människor, kanske speciellt vi västerlänningar som lever just nu, förmänskligar naturen och de däri levande djuren.

Debatten i medierna är emotionell och det finns en ton i den som får mig att tänka att en del människor verkar tro att vargen är fräck och flyttar in på folks gårdar för att jäklas.

Vargen är ett djur.

Den kan inte jäklas. Den gör det som dess natur säger åt den att den ska göra.

Ser den familjehunden Prisse komma rusande så tar den Prisse.

Problemet i det här fallet är inte vargen utan Prisse.

Varför fick Prisse komma rusande? Borde inte ägarna ha tagit hand om Prisse?

Den arrogans som en del av argumenten bottnar i; vargen ska inte få finnas nära mig för jag vill att min hund ska kunna springa fritt på gården, är alldeles förbluffande.

Håll bättre koll på Prisse – den är ert ansvar, inte vargens.

Djur som djur

Både vargen och familjehunden är djur och i egenskap av djur precis lika mycket värda, men vi har en tendens att projicera våra känslor på bägge och ställa dem emot varandra som antingen ond eller god.

Den som är god är den tama.

Den som är kuvad och egendom.

Slaven som tjänar våra syften och gör som vi vill, den vi ger ett namn och som blir glad när den ser oss, viftar på svansen och krälar framför våra fötter, och därför har den enligt oss förkörsrätt till livet.

Den vi ser som den onda däremot, den vilda och starka som utmanar oss och struntar i våra regler och som inte är nyttig för just oss, vill vi till varje pris förgöra.

Det har att göra med den religiösa idén om människan som det allra bästa Gud skapade och som sattes på jorden för att förvalta den.

Men vad är det egentligen vi håller på och gör med det arvet och har den tanken verkligen någon moralisk grund att stå på i ett allt mera irreligiöst samhälle?

Och om vi ändå vill hålla fast vid den tanken för att den ger oss något slags automatiskt företräde framom andra arter så borde vi ju göra vårt jobb bättre, annars upprätthåller vi inte vår del av överenskommelsen.

Boskapen då - vad är man färdig att offra för deras trygghet?

Hundargumentet kan vi alltså glömma direkt.

Det är inte för hundarnas skull som vargen ska eller inte ska motas tillbaka från stugtrappor och trädgårdstäppor. Inte heller för fårens skull.

Argumentet om boskap som skadas är samma som hundargumentet.

På vilket sätt går människans egendom före ett djurs naturliga rätt att existera? Går det inte att hålla bättre koll, i så fall?

För mig framstår det som att kontakten till naturen och dess realiteter är fullständigt bruten i personer som tycker det enda sättet att få vargen att sluta ge sig på boskap är att utrota den.

Sträckgubbsvarg
Sträckgubbsvarg Bild: Anna-Sofia Nylund varg

Tidigare fanns det vallpojkar och -flickor. Deras uppgift var att vakta djuren.

Har ni hört berättelsen om pojken som ropade varg? Han var en vallpojke.

Folk insåg att extra säkerhetsåtgärder krävdes och löste saken enligt de medel som då stod till buds. Ännu tidigare offrades djur till naturen, för att blidka naturen, för att människor tyckte att deras offer var värt det.

Nu vill inte boskapsägare offra något alls, varken tid eller pengar eller djur, för att hålla vargen borta på andra sätt än att ta livet av den.

Att debattera en debatt

När vi sedan pratar om människans säkerhet, om barnen, om deras rädslor, då är det en helt annan sak.

Vi behöver en levande landsbygd där människor och djur, också de vilda, ska kunna samsas.

Det finns människor som förlöjligar och hånar andras rädslor och som anser att sådana som inte klarar av att leva tillsammans eller sida vid sida med vargar helt enkelt är mesiga och borde flytta bort från landsbygden.

De människor som tycker så bor inte där det finns vargar. De ser, från tryggt avstånd, ett vilt och ädelt djur som besitter en högre visdom och som till och med skulle kunna bli någon slags kompis.

Det är att överromantisera både vargen och naturen. Vargen är ett rovdjur. Den kommer inte, som sådan, att bli människans kompis.

Andra anser att vargens rätt att existera är större än människans. De anser att det är människan som ska respektera vargens revir och ge sig av om vargen kommer.

Jag hörde en gång till det här lägret. Jag var något av en nihilist och misantrop och ansåg att naturens och djurens rätt till existens alltid är viktigare än människans, och att det skulle vara bättre på alla sätt om människan utplånades.

Luftföroreningar i Hongkong den 10 maj 2017. För stadsbor i Kina framstår kampen mot klimatförändringen främst som en kamp mot luftföroreningarna.
Skäl att självhata? Luftföroreningar i Hongkong den 10 maj 2017. För stadsbor i Kina framstår kampen mot klimatförändringen främst som en kamp mot luftföroreningarna. Bild: EPA/ALEX HOFFORD Kina,Hongkong,Luftföroreningar,miljö,klimat

Jag gick omkring och ältade min skuld i att vara människa och ångesten som min delaktighet i en slags vardaglig miljöförstörelse gav upphov till där varje andetag jag släppte ut verkade vara giftig gas som kvävde det naturliga livet runt mig.

Människor förstör allt runtom sig från den dag de föds tills den dag de dör.

Andra djur lever inte så och jag tyckte att livet för oss människor borde bli så kort som möjligt för var och en som inte visade sig värdig det varje dag.

Jorden skulle inte sakna oss.

I stället skulle den dra en suck av lättnad och lägga sig till ro för att låta livet gå vidare så som det är meningen att det ska göra; av sig självt.

Vem får delta i debatten?

I min novellsamling Camera Obscura (2009) skrev jag om ett gäng miljöaktivister som åker ut till en trakt där det finns vargar och kommer på kant med lokalbefolkningen som vill mota bort djuret från farstutrappan.

Texten skrev jag för elva år sedan när vargdebatten gick lika het som den gör nu och jag var ambivalent till naturskyddsaktivisterna men också till dem som demoniserade vargen.

Resultatet av min mellanhållning var att alla blev arga på mig.

Medlemmar av det Gröna partiet ringde upp mig och ville prata lite allvar med mig, aktivister blev upprörda och jägare blev förbannade.

Det var inte så allvarligt som det låter – mera av en storm i ett vattenglas – men jag tycker det visade på hur svårt det är för de båda sidorna i den här diskussionen att förstå varandra då inte ens en mellanväg tycks vara något som vi är beredda att acceptera.

Varg i en snöig skog.
Djur som gör många sura Varg i en snöig skog. Bild: Robesus Inc. varg

Jag följer med den pågående debatten och fastnar vid det här; vem har rätt att ens prata om vargen?

En del anser att inte stadsbor har rätt till någon åsikt överhuvudtaget eftersom det inte berör dem som inte kommer i närkontakt med djuret och andra anser att det inte är nödvändigt att själv ligga i blöt för att kunna lägga sin slev i soppan och att lite distans ger en klarare blick.

Medan vi diskuterar kring vem som får diskutera utan att tänka ut vad som borde eller inte borde göras, jäser och kokar det ute på landsbygden där folk är beredda att ta saken i egna händer.

Verkliga rädslor

Jag håller fortfarande på vargens rätt att existera men nu har jag också barn och jag tänker på deras rätt att leva ett liv där de inte behöver vara rädda på skolvägen.

Jag bor inte på landsbygden men det betyder inte att jag inte kan sympatisera för rädslan hos sådana föräldrar som gör det.

Kanske jag någon gång flyttar. Vem vet?

Och fast jag inte gillar mänskligheten så gillar jag mina barn och andras barn och det är deras värld vi förvaltar och deras trygghet vi ansvarar för.

Om vi inte vill att hunden ska sväva i fara så vill vi väl då rakt inte att barnen ska göra det, även om många tror att faran är obetydlig.

Rädslan är trots allt verklig och det är den vi borde koncentrera oss på med empati och förståelse och inte med hån och förlöjligande.

Illustration av varg och höghus
Hur kommer det att låta då vargen flyttar in bland höghusen? Illustration av varg och höghus Bild: Anna-Sofia Nylund varg

Det är kontraproduktivt att spekulera högtravande och intellektuellt i vem som mest förtjänar att existera för vi lever inte i ett scenario där det är fråga om antingen det ena eller det andra, utan vi står inför en situation som kräver praktiska lösningar här och nu.

Vargen är ett djur som tar sig ett revir. Om vargen inkräktar på en annan vargs revir blir den bortjagad eller dödad. Människan är faktiskt också en del av naturen.

Vi må vara en urdålig och vansinnigt skadlig del av naturen och vi har massor att göra på den punkten, men vi har inte förbrukat vår rätt att existera (nå, nästan) och också vi har rätt att hålla fast vid och försvara vårt revir.

En historia som upprepar sig?

När vargarna i Åbo landskap för ett par hundra år sedan började stryka närmare människorna skedde det precis som i de rapporter vi nu får höra från bland annat Raseborg.

Först dök vargen upp allt oftare på platser där den inte tidigare hade setts till.

Några år senare fanns det redan bofasta djur i området. De blev fler och reviren kröp närmare människornas bostäder.

Kull efter kull blev de vanare vid närheten till människorna tills de en dag bodde precis i skogsbrynet.

Därefter räckte det inte länge innan de började pröva på det allra enklaste byte de kunde hitta; småbarn. De är möra, läckra och dessutom helt hjälplösa. Så, varför inte?

Det första offret var sjömannen Karl Vilhelm Hörnbergs åttaåriga son som togs av vargen då han skulle gå över sin egen gårdsplan.

Det andra offret var en tvåårig flicka i Letala socken.

Ett par dagar senare försvann en sjuårig flicka i en närliggande socken och av henne hittades bara kjolen och den ena skon.

Därefter kom turen till en tvåårig och en treårig flicka.

Det är en sorglig uppräkning, nedtecknad av postmästare Uno Godenhjelm, där (oftast) barnens fäder, deras samhällsstånd och yrken nämns, och det går väl att tänka sig hur sorgen slog rot i torpare Peter Samuelssons stuga efter att den tvååriga lillflickan hade fallit offer för rovdjurets käftar.

När det väl hade börjat eskalerade allting väldigt fort. Den älskade skogen förvandlades till en mardröm, till en gravgård. Flera och flera barn försvann och hittades sedan i olika halvätna stadier.

Av många hittade man bara skor, bälten, byxben... Familjerna i trakten blev naturligtvis rädda men tänkte kanske som folk så ofta tänker gällande sina egna barn; inte händer det oss.

Rivet rådjur vid Kirkonpiirin koulu i Nousis
Samma oföränderliga natur? Rivet rådjur vid Kirkonpiirin koulu i Nousis Bild: Jussi Knuutila nousis

Tills det hände. De började skicka barnen till skolan i grupp men det räckte inte länge innan vargen störtade sig in i klungorna och snappade åt sig något av barnen, troligen ett de valt ut på förhand, rätt framför näsan på de andra.

Tänk er det trauma som dessa barn sedan skulle få leva med när en av deras kamrater fördes bort på det sättet. Skräcken, skriken ... och vad hände sedan?

Hur kunde de fortsätta till skolan eller hem efter något sådant? När barnen sedan började skickas till skolan med häst och släde så attackerades kusken på vägen hem.

En flicka som hade satts att se till sin lillasyster blev vittne till hur vargen tog barnet från farstudörren. Trots att den äldre systern hann rusa ut och gripa tag i flickans händer lyckades hon inte dra sexåringen från djurets käftar.

Storasyster återhämtade sig aldrig från upplevelsen eller från sina skuldkänslor utan blev känd i byn för att vara smått galen.

Allt som allt var det 21 barn som dödades av en ovanligt gammal hona med nedslitna tänder och en yngre hane mellan åren 1880-1882.

Händelserna ledde till en omfattande vargjakt som mera eller mindre utrotade vargen i landet och efter det behövde ingen längre vara rädd för vargen, tills nu.

Hur många vargar finns det egentligen?

De som håller väldigt hårt på vargens rätt att breda ut sig och som yrkar på att varje varg till varje pris måste skyddas inser kanske inte att riksgränser inte betyder något alls för vargar.

Vargen är ett väldigt rörligt djur som kan ta sig långa sträckor för att hitta nya platser att slå sig ner på. Unga djur behöver ett eget revir och då söker de sig till ett sådant.

Författaren Johanna Holmström.
Johanna Holmström Författaren Johanna Holmström. Bild: Förlaget M/Niklas Sandström Johanna Holmström

Enligt Naturresursinstitutet finns det uppskattningsvis mellan 150 och 180 vargar i Finland och det har konstaterats att vargarnas antal har minskat med tjugofem procent sedan ett par år tillbaka.

Trots det finns det gott om varg på andra sidan ryska gränsen och upp till sju flockar som vistas på bägge sidor. Färre än tvåhundra djur låter ju väldigt lite.

Det betyder att man i praktiken skulle kunna döpa varenda en och följa med dess rörelser. Kan det här verkligen vara så farligt, undrar jag.

Jaktchef Stefan Pellas vid Finlands Viltcentral i Kustösterbotten tror ändå att vargarna måste vara flera än det uppskattats. Om inte, så betyder det att en väldigt stor andel finns i västra Finland där han anser att den kritiska gränsen redan är nådd.

Vargparen i trakten får kullar med omkring fem ungar per år och ser stora problem på kommande.

”Utvecklingen är väldigt snabb. Från att ha varit par så blir det plötsligt kanske sju, åtta vargar på ett område. Så nu börjar de röra sig över större områden. De söker nya livsutrymmen.” säger Pellas i en intervju för nätsajten Hirvikota i år.

Debatten kommer utan tvekan att fortsätta men jag tycker att alla de som romantiserar vargen alltför kraftigt ska åka ut till vargtrakterna en mörk kväll och sätta sig i en bil, öppna fönstret och sitta där och vänta.

Med lite tur kanske vargtjutet börjar när mörkret sänker sig och när det väl har börjat ska personen i fråga avgöra om hen ska öppna bildörren och stiga ut på den knastrande marken, smälla igen dörren och börja gå längs stigen mot ljudet, in i skogen.

Text: Johanna Holmström, författare. Texten är skriven för Yle Kultur som publicerar fristående essäer.

Lyssna dessutom på Fokus på om vargar i musik och populärkultur:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje