Hoppa till huvudinnehåll

Via brittiska plastbackar och livshotande skador mot världseliten – samlad Sandell sätter punkt: "Allt borde ha tagit slut 2009"

Marcus Sandell under ett träningspass sommaren 2017.
Från och med nu behöver Sandell inte rehabilitera sin rygg varje dag. Marcus Sandell under ett träningspass sommaren 2017. Bild: Yle/Kristian Karlsson Marcus Sandell,alpint,alpin skidsport

Efter fler än tio säsonger i världscupen och närmare hundra starter avslutar Marcus Sandell sin alpina skidkarriär på grund av ryggbekymmer. "Allt borde egentligen ha tagit slut 2009. Därför känns min karriär väldigt speciell", säger Sandell till Yle Sporten.

Marcus Sandell hade stora planer på att bli professionell fotbollsspelare. Helst i favoritlaget Manchester United. I stället blev det en lång alpin skidkarriär där han under flera år snusade på världseliten i sin favoritdisciplin storslalom.

Redan under sitt andra levnadsår flyttade 1987-födda Sandell med familjen till södra London där hans pappa hade fått en utlandskommendering. Ett par år senare flyttade de hem, men 1996 bar det åter av till den engelska huvudstaden.

– Då vi flyttade för andra gången till London blev fotboll min stora passion. Jag spelade för en klubb som hette Cobham Boys och vi mötte meriterade klubbar som Crystal Palace, berättar Sandell för Yle Sporten på en solig terrass med en mineralvattenflaska i handen.

Skidåkningen spelade en mindre roll i Sandells liv och tankarna om en professionell karriär inom den sporten kändes avlägsna för GrIFK-åkaren, som stod första gången på skidor som treåring.

– Vi tränade i diverse plastbackar två gånger i veckan. På torsdag kvällar och söndag morgnar. Klubben hette Sandown Park Ski Racing Club och endast en gång om året hoppade vi i en buss och körde till Hintertux i Österrike för att träna på snö.

– Då vi flyttade hem 1999 var min teknik inte den bästa. I efterhand kan man säga att jag gick miste om flera viktiga vintrar på natursnö, säger den alltid lika analytiske 30-åringen.

Från botten till toppen på ett par säsonger

Sandell, som växte upp vid slalombacken i Grankulla, ville ändå fortsätta träna alpin skidåkning efter återkomsten till Finland.

– Jag tävlade mest i ”Etelä-Suomen Cup” och var oftast en av de sista i resultatlistan. Vi kom överens med min dåvarande tränare Mikko Heiskanen att jag inte deltar i de tuffaste tävlingarna utan fokuserar på att slipa på min teknik som hade påverkats negativt av åkandet i plastbackarna.

Marcus Sandell i en platsbacke i England i slutet av 1990-talet.
Marcus Sandell började åka skidor i ung ålder. Marcus Sandell i en platsbacke i England i slutet av 1990-talet. Bild: Sandells familjealbum Marcus Sandell

Så småningom började allt fungera och i klassen P14 blev det FM-guld i slalom och silver i storslalom.

– Efter den vintern kom jag fram till att satsa för fullt på alpint och var tvungen att trappa ner med fotbollen.

Missat andra åk ledde till storslalomsatsningen

Efter framgångarna i junior-FM och den återfunna känslan för skidåkningen väntade skidgymnasiet i Ruka, Fis- och Europacuptävlingar innan världscupdebuten skedde i Levi i november 2006.

– Jag hade inte marginalerna på min sida och missade andra åket. Skulle jag ha lyckats i Levi skulle jag ha åkt till följande slalomdeltävling i Beaver Creek. Det blev i stället Europacupdeltävlingar i Levi vilket i efterhand var det bästa som kunde hända mig.

– Jag vann den ena och var tvåa i den andra. Resultaten gav mig sedan chansen att delta i Alta Badias klassiska storslalomtävling och samtidigt klarnade det att det var just den disciplinen jag skulle satsa på.

Resan till norra Italien veckan före jul 2006 blev en oförglömlig upplevelse.

– Tävlingen var Sami Uotilas sista VC-start och som pricken på i vann Kalle (Palander). Efter tävlingen blev det champagne på hotellrummet och jag tänkte att det här vill jag uppleva på nytt.

Tre liter blod i magsäcken

Trots att Sandell inte lyckades ta poäng i Alta Badia fick han med sig självförtroende som han skulle ha nytta av några dagar senare.

– Vi åkte till Hinterstoder i Österrike och där lyckades jag ta mina första VC-poäng då jag var 19:e.

Karriären rullade vidare och Sandell kände på sig att snart är det hans tur att stiga upp på podiet.

Men sen kom den 28 september 2009. Ett träningspass på glaciären i Pitztal som skulle förändra på det mesta i Sandells liv.

Han åkte av banan och kraschade in i ett stenröse med ödesdigra följder. Han flögs med helikopter till sjukhuset i Innsbruck där läkarna konstaterade att han hade tre liter blod i magsäcken, frakturer i både näsan och armen. Även ryggraden hade tagit stryk och man var tvungen att operera bort hans vänstra njure.

Efteråt fick han höra att skadorna var livshotande och skulle han ha anlänt tio minuter senare till sjukhuset kunde det ha slutat riktigt illa.

– Efter den olyckan borde allt egentligen ha tagit slut. Att jag har åstadkommit väldigt mycket efter den dagen gör att min karriär känns väldigt speciell.

– Jag har kanske inte vunnit några riktigt stora tävlingar under min karriär men jag känner mig ändå som en vinnare, säger Sandell nästan nio år senare.

Jag har kanske inte vunnit några riktigt stora tävlingar under min karriär men jag känner mig ändå som en vinnare

Ett startskott för flera skadetyngda säsonger

Sandell rehabiliterade så gott han kunde och hann komma i skick före OS-debuten i Vancouver 2010. Där blev det ändå inget resultat då han avbröt i det andra åket.

– Tävlingarna efter OS gick också åt skogen och jag funderade om det aldrig kommer att bli till någonting.

– Innan olyckan hade jag egentligen inte haft några ryggproblem. Men ser man på min karriär så har de skadefria säsongerna efter det lyst med sin frånvaro.

Ett år efter OS kom vändningen

Sandell svarar snabbt på frågan vilka tävlingar han helst blickar tillbaka mot.

– Efter motgångarna som jag hade måste jag lyfta fram tävlingen i Hinterstoder i februari 2011. Jag var sjua, men snabbast i det andra åket. Det var en tuff prestation och jag var äntligen tillbaka där jag ville.

Marcus Sandell
Marcus Sandell nådde aldrig pallen i världscupen. Marcus Sandell Bild: EPA / Antonio Bat 2013

Ditt stora mål inför varje säsong har varit en topp-3-placering. Hur mycket grämer det att du aldrig lyckades med den bedriften?

– I ärlighetens namn grämer det givetvis. Det var ändå nära och jag visste att jag hade kapaciteten. Då jag slutade fyra i Garmisch-Partenkirchen 2013 förlorade jag med en tiondel mot Ted Ligety som var trea. Det handlar om hundradelar, säger Sandell som 16 gånger tog in sig bland de tio snabbaste.

Kroppen sade stopp

De två senaste säsongerna har Sandell varit tvungen att kasta in handduken redan i december.

– Båda gångerna har det skett i Val d’Isere och dessutom har min familj varit på plats för att heja fram mig.

– Dagen före storslalomtävlingen (8.12.2017) kom jag ner efter ett träningsåk och sade åt min pappa att det här får nog räcka.

30-åringen genomgick en ryggoperation i januari 2017 och för några veckor sedan gjordes ett nytt ingrepp i den onda ryggen.

– För några veckor sedan bestämde jag mig för att avsluta karriären. Det blev för frustrerande att jobba med en kropp som inte ville samarbeta. Kroppen är ändå ditt viktigaste verktyg.

Kalle, Felix, Marcel…

Som femåring debuterade Marcus Sandell i Grankulla IFK:s onsdagstävlingar och 25 år senare åkte han sin sista världcupdeltävling i Beaver Creek i USA.

På den resan har han träffat och umgåtts med en och annan personlighet inom den alpina skidsporten.

– Jag hade en enorm fördel att få träna och tävla med Kalle Palander under mina första år i världscupen. Jag utnyttjade situationen så gott jag kunde och frågade råd av honom om nästan allt.

– De flesta känner till hurudan han är. Han lärde mig både goda och dåliga saker. Som tur har jag så mycket vett i skallen att jag visste var jag skulle dra gränsen, berättar en skrattande Sandell.

Marcus Sandell åker storslalom i Beaver Creek.
Den sista världscuptävlingen gjorde Marcus Sandell i Beaver Creek i december. Marcus Sandell åker storslalom i Beaver Creek. Bild: JOHN G. MABANGLO / All Over Press Marcus Sandell

Under karriärens sista år åkte han med samma skidmärke som den tyska stjärnan Felix Neureuther och de blev goda vänner. Om den kanske största stjärnan genom tiderna, österrikaren Marcel Hirscher, har Sandell en intressant anekdot att berätta.

– Jag åkte till junior-VM i Flachau 2007 och var den största förhandsfavoriten. Sen kom en ung och relativt liten kille och snodde segern framför näsan på mig. Den killen hette Marcel Hirscher, berättar Sandell som slutade tvåa i tävlingen.

Inget svårt beslut

Det hände 2007 och elva år senare tackar Marcus Sandell för sig. Beslutet att lägga av har funnits i tankarna hela vintern och var till slut ganska enkelt att fatta.

– Det har varit en längre process då jag knappt tävlat under de två senaste säsongerna. Visst känns det aningen vemodigt men det här är nog det enda rätta beslutet.

– Mentalt har det varit tungt och nu känner jag mig mest lättad. Jag satte allt på spel och kan vara stolt över vad jag åstadkommit, sammanfattar en samlad Sandell sin långa karriär som kunde ha varit över efter olyckan 2009.

Mer tid för familj och flickvän

Nu väntar nya utmaningar för Sandell, men först ska han pusta ut efter de intensiva åren som professionell idrottare.

– Jag tänker återhämta mig både fysiskt och psykiskt under sommaren. På hösten tänker jag återuppta mina studier till tradenom och sen gäller det att hitta ett riktigt jobb.

– Som elitidrottare lever man ett ganska snävt liv. Det blir spännande att se vad jag hittar för utmaningar utanför den ”bubblan”.

Nu finns även mer tid för hans favorithobbyer: motorcykeln och fisket.

– Det stämmer men jag ska nog se till att ha mer tid för familjen och flickvännen. Boxning och tennis står också högt på min lista över saker som jag vill göra.

Som elitidrottare lever man ett ganska snävt liv. Det blir spännande att se vad jag hittar för utmaningar utanför den ”bubblan”

Och sist men inte minst vill Marcus Sandell rikta ett stort tack till en hel hop av människor som stöttat honom under karriären.

– Först vill jag tacka Mikko Heiskanen som funnits vid min sida under flera år. Med honom har jag kunnat tala om det mesta och han lade grunden då jag återvände från England.

– Tränare som Christian Leitner, Janez Slivnik och Alessandro Serra kan jag inte heller tacka tillräckligt. De gjorde verkligen allt för att jag skulle ha chansen att lyckas. Något jag uppskattar stort.

Ett gäng som sällan syns i medierna är fysiktränarna och servicemännen.

– På fysiksidan har Jarno Pirinen och Petri Halonen gjort ett jättejobb. Samma sak kan jag säga om Ali Kogler och Roba Kristan som har skött om mina skidor största delen av karriären. Utan mina långvariga sponsorer hade den här karriären inte heller varit möjlig, avrundar Sandell och betonar vikten av resurser för att kunna hävda sig på världstoppen i en gren som alpin skidåkning.

Sandell har sagt sitt. Trots att han inte blev en ny Ronaldo eller Alberto Tomba kan han blicka tillbaka på en framgångsrik karriär som enligt hans egna ord levde på stopptid från september 2009 och framåt.

Läs mera:

Efter två OS och fem VM – Marcus Sandell tackar för sig

Grankullas store son, den alpina skidåkaren Marcus Sandell meddelar idag på sitt Instagram-konto att han gjort sitt som idrottare på elitnivå.

Läs också