Hoppa till huvudinnehåll

Waterloo blev startskottet för Abbas karriär, men Portugals låt, som kom sist i Eurovisionen samma år, blev startskottet för en hel revolution

En man gör victorytecknet framför en av fordonen som hade använts i nejlikerevolutionen
En man gör victorytecknet framför en av fordonen som hade använts i nejlikerevolutionen En man gör victorytecknet framför en av fordonen som hade använts i nejlikerevolutionen Bild: EPA/MARIO CRUZ Nejlikerevolutionen,Portugal

När det svenska bandet Abba vann Eurovisionen 1974 med låten Waterloo var det samtidigt startskottet för en osannolik världskarriär som väl de flesta känner till. De blev helt enkelt historiska som det så fint heter. Historiska inom musikens värld.

Men samtidigt skrev också en annan låt historia. En låt som kom sist i samma tävling i Brighton. Få hade väl då, den 6 april 1974, anat att också förloraren skulle bli en vinnare.

Låten som kom sist var Portugals bidrag: Paulo de Carvalhos E depois do Adeus (Och efter avskedet). Låten lämnade knappast några spår i det finska medvetandet, men i Portugal känner alla till den. Och alla kan den utantill.

Och döende blev jag pånyttfödd― Citat ur Paulo de Carvalhos låt E depois do Adeus

Låten blev inte bara startsignalen för den revolution, nejlikerevolutionen, som bara två veckor senare, den 25 april 1974, gjorde slut på den då äldsta diktaturen i Västeuropa.

Låten blev också startsignal för självständigheten av samtliga kvarvarande portugisiska kolonier: Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Kap Verde, São Tomé och Príncipe och, i det långa loppet, också Östtimor.

Så även om Paulo de Carvalhos låt kom sist i tävlingen var den ändå en vinnarlåt för otroligt många människor. Och skrev historia i ordets sanna bemärkelse.

Men hur gick det till och vad hände i Portugal för 43 år sedan?

Den nya staten

Trots att låten kom sist i tävlingen blev den snabbt populär i landet. Ett land som var fullständigt på dekis, dvs. nergånget och förfallet. I nästan ett halvt sekel hade Portugal hållits i diktator Salazars järngrepp.

Han var med om att ta makten i en statskupp år 1926 som blev slutet på den unga portugisiska demokratin, som hade inrättats efter att kungen störtades år 1908.

Så småningom lyckades Salazar ta över all makt och senast 1933 var han envåldshärskare över Portugal och kolonierna. Han kallade sin stat för O estado novo (Den nya staten).

Antonio Oliveira de Salazar
Antonio Oliveira de Salazar (1940) Antonio Oliveira de Salazar Portugal,Nejlikerevolutionen,António de Oliveira Salazar

Den nya staten var snarast en eufemism för en gammal och bakåtsträvande diktatur som upprätthölls med benägen hjälp av den romersk-katolska kyrkan och den fruktade hemliga polisen PIDE.

Den vägrade in i det sista förhandla med sina kolonier om självständighet och förde därför krig i dem alla. Det fanns fler portugisiska soldater i Afrika än i moderlandet och den obligatoriska militärtjänsten hade höjts till hela fyra år.

Portugal var Västeuropas fattighus och hade bland annat den högsta barndödligheten. Nästan en tredjedel av befolkningen var analfabeter. Det här var alltså utgångsläget.

Potemkinkulisser

Då diktator Salazar dog 1970 ersattes han med en ny diktator, Marcelo Caetano. De facto regerade hans efterträdare redan från år 1968. Men det hade Salazar ingen aning om.

Salazar hade skadat sig allvarligt i ett fall och var därefter inte vid sina sinnens fulla bruk. Men man lät honom förstå att han fortfarande styrde landet.

Han hölls isolerad i sitt hem, där han svårt sjuk höll "regeringssammanträden" med sina gamla, huvudsakligen avgångna ministrar och till och med gav intervjuer. Lite som man gjorde med Finlands president Kekkonen i slutet av hans långa regeringstid.

Caetano fortsatte med samma politik och läget blev mera och mera ohållbart.

Revolutionsnatten

Inom armén började en grupp unga officerare skissa upp planerna för en kupp som skulle föra landet mot en demokrati.

Under den strategiska ledningen av Otelo Saraiva de Carvalho förberedde man i hemlighet maktövertagandet. (Jag hittade inga bevis för att de två, Otelo Saraiva de Carvalho och sångaren Paulo de Carvalho är släkt med varandra.)

Otelo Saraiva de Carvalho
Otelo Saraiva de Carvalho (2014) Otelo Saraiva de Carvalho Bild: EPA/TIAGO PETINGA Portugal,Otelo Saraiva de Carvalho

Den 24 april 1947, 18 dagar efter att E depois do Adeus kom sist i Brighton, valde man att försöka sig på kuppen.

Kuppmakarna var spridda lite varstans över landet och man hade kommit överens om att startskottet skulle bli Paulo de Carvalhos låt.

Sent på onsdagskvällen spelades den omtyckta låten i den portugisiska radion. Klockan var 22:55.

Det här var det hemliga tecknet för deltagarna att de skulle påbörja sin militärkupp.

En efter en och i små grupper satte sig de sammansvurna i rörelse mot Lissabon för att ockupera strategiskt betydelsefulla platser, byggnader och institutioner. De var få. Väldigt få. Men de fick snabbt ett stort stöd bland befolkningen.

Efter bara några timmar spelades ännu en låt i radion. Den här gången en förbjuden låt. Två gånger spelades den: Grândola, vila Morena (Grândola, den brunbrända staden) av protestsångaren José (Zeca) Afonso.

Den portugisiska protestsångaren José (Zeca) Afonso
Graffiti med Zeca Afonso och en rad ur hans låt Grândola, vila morena: Em cada esquina um amigo Den portugisiska protestsångaren José (Zeca) Afonso Bild: 69joehawkings José Afonso,Grândola
Vid varje hörn en vän― Citat ur Zeca Afonsos låt Grândola, vila morena

Det var tecknet för att kuppen hade börjat bra. Att upprorsmännen skulle sätta allt på ett kort. Och det gjorde de, med ett fortsatt enormt stöd från befolkningen.

Revolutionen lyckades och genomfördes på ett dygn. Bara fyra personer fick sätta livet till. Alla var de upprorsmän.

Idag är kuppen känd som Nejlikerevolutionen eftersom befolkningen stack röda nejlikor i de upproriska soldaternas gevärspipor. Som ett tack för deras mod. Och som en fredens symbol.

Graffiti som hyller nejlikerevolutionen i Portugal
Nejlikerevolutionen hyllas fortfarande med många graffiti i Portugal Graffiti som hyller nejlikerevolutionen i Portugal Bild: JotaCartas Portugal,muralmålning,Nejlikerevolutionen

Kuppmakarna genomförde därefter sina planer. Kolonierna släpptes fria och ett år senare hölls det allmänna och fria val som vanns av socialistpartiet under ledningen av Mário Soares.

Han valdes därefter flera gånger om till Portugals utrikesminister, premiärminister och senare också president. Mário Soares blev en garant för det demokratiska Portugals tillblivelse.

Men allt började alltså med en oskyldig eurovisionslåt. En låt som kom sist i tävlingen som vanns av Abba med en låt som ironiskt nog handlar om ett nederlag.

Båda blev de vinnarlåtar, til syvende og sist. Och startskott. Startskott för en osannolik karriär och startskott för en osannolikt fredlig revolution: nejlikerevolutionen.

25 april-bron i Lissabon
25 april-bron i Lissabon 25 april-bron i Lissabon Bild: Jose Manuel Lissabon,25 April-bron

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje