Hoppa till huvudinnehåll

Tv-serien Roseanne vill förändra det politiska debattklimatet i Trumps USA - för det fanns en tid då en sitcom faktiskt kunde göra det

Donald Trump, tv-karaktären Archie Bunker och skådespelaren Roseanne Barr
Tre ikoniska amerikaner: Donald Trump, Archie Bunker och Roseanne Barr Donald Trump, tv-karaktären Archie Bunker och skådespelaren Roseanne Barr Donald Trump,Archie Bunker,Roseanne Barr

Minns någon den chauvinistiska och rasistiska tv-karaktären Archie Bunker? På 1970-talet öppnade han upp för viktiga samhällsdiskussioner. Är en sådan dialog ens möjlig idag eller är samhället för djupt polariserat?

Text: Oscar Winberg

Oscar Winberg är doktorand i amerikansk politisk historia och jämför dagens försök att föra politisk diskussion i situationskomedi-soffan med hur det var på presidenterna Nixons och senare Bush den äldres tid:

För tre decennier sedan var ett av de absolut populäraste tv-programmen i Förenta staterna situationskomedin Roseanne, som med Roseanne Barr i huvudrollen följde livet i en vit arbetarklassfamilj i en liten stad i Mellanvästern. 1971-1979 älskade amerikanerna All in the family och dess huvudperson Archie Bunker.

Den viktiga vita arbetarklassen

Allt sedan presidentvalet 2016 har just den vita arbetarklassen varit en av de mest diskuterade samhällsgrupperna i Amerika och därmed ter det sig som politiskt relevant när Roseanne gör comeback 21 år efter att det sista avsnittet sändes 1997.

Roseanne Barr från nyversionen av tv-serien Roseanne
Rosenne Barr i ny tappning Roseanne Barr från nyversionen av tv-serien Roseanne Bild: � 2017 American Broadcasting Companies, Inc. All rights reserved. Roseanne Barr

Roseanne Barr är själv en hängiven anhängare av Donald Trump. Hon har konstaterat att återkomsten till Roseanne är ett medvetet försök att öppna upp en viktig dialog.

I det första avsnittet av den nygamla serien, som hade premiär i slutet av mars, konfronteras Trump-supportern Roseanne med sin syster Jackie (spelad av Laurie Metcalf) för första gången sedan kontakten bröts i samband med presidentvalet.

Går det längre att föra en dialog?

Jackie är klädd i en stickad, ljusröd så kallad pussymössa som blev en politisk symbol i och med den stora kvinnomarschen som samlade miljoner av demonstranter över hela landet dagen efter att Trump svors in som president.

Tusentals röda s.k. pussy-mössor fotade uppifrån
Tusentals rosafärgade pussymössor på Women's March i Washington den 21.1.2017 Tusentals röda s.k. pussy-mössor fotade uppifrån Women's March on Washington

Hennes T-skjorta pryds av texten ”nasty woman”, en mening som blev ett slagord för feminister efter att Trump i en valdebatt med Hillary Clinton kallat henne för en otäck kvinna.

De två systrarna återkommer till valet i en hetsig debatt utan att någondera riktigt lyckas övertyga den andra, mot slutet är de tillbaka i det ansträngda men varma förhållande som tittarna känner igen från 1990-talet.

Jackie är klädd i en stickad, ljusröd så kallad pussymössa

”Vi hoppas vi kan återintroducera en slags [politisk] dialog”, förklarade producenten Bruce Helford i en intervju med Politico.

Som bevis för tv-komedins politiska potential hänvisade han till äldre situationskomedier: ”Amerika hade inga problem med att bjuda in Norman Lears program som gäster i deras hem”.

Skillnaderna mellan Helford eller Barr och Lear är ändå betydande. Tv-industrin i Förenta staterna har genomgått genomgripande förändringar sedan 1970-talet då Lears program dominerade underhållningsutbudet.

Trump tackar - men amerikanerna är för splittrade

Trots att Trump själv uppmärksammat tv-programmet, han har både gratulerat Barr för de höga tittarsiffrorna och tackat för hennes stöd, är det föga sannolikt att komedin är ett svar på de allt mera polariserade politiska debatterna.

Tittarna har idag avsevärt mera alternativ och amerikanerna är alldeles för splittrade för att ett tv-program skall kunna nå en tillräckligt stor och bred publik och skaka om den politiska och kulturella debatten såsom Lears program gjorde i tiden.

Dialog via en rasistisk chauvinist

När Lear 1971 för Förenta staterna presenterade Archie Bunker (spelad av Carroll O’Connor) den fördomsfulla huvudpersonen i komedisuccén All in the Family (som i Finland gick under namnet Perhe on Pahin), representerade han något helt nytt på TV.

Edith och Archie Bunker
Edith och Archie Bunker för en het debatt hemma Edith och Archie Bunker All in the Family

Situationskomedier hade under det tumultrika 1960-talet undvikit politisk humor till förmån för eskapism. Medan hundratusentals amerikanska soldater var stationerade i ett hopplöst krig i Vietnam, svarta demonstranter misshandlades brutalt av polisen i sydstaterna och politiska ledare föll offer för lönnmord följde tv-tittarna med flygande nunnor, talande hästar och livet i idylliska småstäder.

Runt middagsbordet eller vid tv-fåtöljerna debatterade familjen Bunker aktuella ämnen i stil med kriget i Vietnam, rassegregation, feminism och välfärdsstaten

I skarp kontrast till detta utbud som undvek all form av kontrovers var All in the Family medvetet politisk och kontroversiell. Programmet följde den chauvinistiska och rasistiska Archie som ständigt stred med sin dotter Gloria (Sally Struthers) och svärson Mike (Rob Reiner) medan hans fru Edith (Jean Stapleton) förgäves försökte uppehålla någon form av balans och harmoni.

Runt middagsbordet eller vid tv-fåtöljerna debatterade familjen Bunker aktuella ämnen i stil med kriget i Vietnam, rassegregation, feminism och välfärdsstaten.

Osminkad realism i sitcom-format

Medan vissa tv-kritiker såg de hetsiga och okultiverade debatterna som smaklösa, välkomnade andra kritiker strävan efter osminkad realism.

Inom ett år var programmet det populäraste i landet och mot slutet av 1972 stod Lear och hans produktionspartner Bud Yorkin för tre av de fyra mest sedda programmen på TV.

I Förenta staterna är tittarsiffror avgörande för tv-branschen, det är utgående från tittarsiffrorna som reklamprisen bestäms och således utgående från dem som intäkterna säkerställs. Sålunda garanterade Lears framgång att han gavs friheten att ta sig an även kontroversiella ämnen utan omfattande censur av tv-nätverkens interna censuravdelning.

Denna möjlighet att lyfta upp relevanta samhällsproblem inför en publik som räknades i tiotals miljoner var något Lear var väldigt medveten om och tog på största allvar.

Samtidigt ökade trycket på tv-bolagen från diverse särintressen och aktivister som uppskattade det inflytande tv-underhållning kan ha på publiken.

På kontoret fick manusförfattarna bekanta sig med de viktigaste tidningarna och Lear uppmuntrade dem att finna inspiration om aktuella ämnen i såväl pressen som i deras egen vardag.

Samtidigt ökade trycket på tv-bolagen från diverse särintressen och aktivister som uppskattade det inflytande tv-underhållning kan ha på publiken. Lear, som aktivt tog sig an politiska frågor, uppfattade tidigt denna trend och strävade efter att öppna en dialog med dessa grupper.

För uppgiften anställde han en ledare inom kvinnorörelsen, Virginia Carter, med förhoppningen att hon både kunde bemöta kritiker och samarbeta med intressegrupper under produktionen av programmet för att garantera att de politiska frågorna behandlades på ett ansvarsfullt sätt.

Genom att ta sig an ansvar som producenterna vanligtvis överlät åt tv-bolagen stärkte Lear sin position i förhållande till det politiska innehållet.

Aktivisterna fick påverka programmet

Produktionsbolaget välkomnade kommentarer från olika särintressen och aktivister, deras uppfattningar och bekymmer kom att prägla tv-programmet.

Ibland ordnade Carter och Lear förhandsvisningar för särintressen och aktivister, både i förhoppning att förebygga kritik och att positionera programmet i mitten av aktuella politiska debatter. I samma anda lånade de ofta ut kopior av vissa avsnitt, detta var före dvd-skivans eller videokassettens tid, till diverse organisationer, välgörenheter och bolag som önskade använda programmet för att motarbeta fördomar och undervisa om ämnen som välfärd, sexuellt våld eller feminism.

Med en publik på ungefär en tredjedel av alla hushåll med en tv, med andra ord tiotals miljoner tittare varje vecka, och ett intresse för det politiska lyckades programmet bli en del av den nationella diskussionen.

Runtom i landet debatterade amerikaner frågor som programmet lyfte upp, diskussionerna fördes hemma i tv-sofforna, runt kaffebordet på jobbet, på dagstidningarnas insändarsidor och i vetenskapliga tidsskrifter. Politiker, fackföreningar samt både lokal och nationella myndigheter försökte använda programmet för rekrytering och penninginsamling.

Archie Bunker användes i presidentkampanjer

I de demokratiska primärvalen inför såväl presidentvalet 1972 som 1980 använde de liberala kandidaterna John Lindsay respektive Edward Kennedy karaktären Archie Bunker i sina reklamkampanjer.

Trots att det var skådespelaren O’Connor som stödde kandidaterna, inte den fiktiva Bunker, anpassade han reklamerna för att ge sken av att landets mest älskade men trångsynte representant för arbetarklassen stod bakom dem.

Trots att Archie närmast representerade den konservativa tysta minoriteten som Richard Nixon såg som basen för en ny republikansk majoritet insåg de liberala demokraterna att Archie företrädde en avgörande del av väljarkåren, senare identifierade som Reagan-demokrater.

En nationell ikon

”Archie Bunker är en arbetarklassman som kämpar med att försörja sig [...] han är en väldigt effektiv budbärare för vad vi försöker säga”, konstaterade en av Kennedys rådgivare under primärvalen 1980.

Skådespelarna och producenterna bakom programmet blev även bjudna till Vita huset av Jimmy Carter, demokraterna i senaten hyllade dem för hur de motarbetade fördomar och stolarna från Bunkers vardagsrum donerades till Smithsonian museet där de bevaras som nationella skatter.

Archie företrädde en avgörande del av väljarkåren, senare identifierade som Reagan-demokrater

Archie Bunker och All in the Family förändrade tv genom att öppna diskussioner i vardagsrum runtom landet. Samtidigt är det viktigt att förstå att programmet själv var följden av förändringar inom branschen, förändringar som slutligen skulle göra det svårt att återskapa dess politiska inflytande.

Tv-branschen förändras

Som konstaterats är reklamintäkter och därmed även tittarsiffror avgörande inom amerikansk tv. I jakten på högsta tittarsiffror strävade tv-direktörer under 1960-talet att utveckla program som var minst stötande i hopp om att samla publiken.

Unga och förmögna stadsbor blev den mest eftertraktade publiken för tv-bolagen, en trend som håller i sig än idag

Mot slutet av decenniet och i synnerhet i början av 1970-talet hade dock teknologiska framsteg gällande precisionen med vilken man kunde mäta tittarsiffrorna, inklusive demografisk information, i kombination med reklambyråernas växande intresse för specifika tittare förändrat tv. Istället för att söka den största möjliga publiken ville tv-direktörerna nu nå den rätta publiken.

Lantliga och gamla tittare undanbedes

Unga och förmögna stadsbor blev den mest eftertraktade publiken för tv-bolagen, en trend som håller i sig än idag. I samband med ett generationsskifte bland direktörerna vid tv-bolaget Columbia Broadcasting System (CBS) i början av 1970-talet inhiberades flera av de långvariga och populära programmen som uppfattades ha för gamla och lantliga tittare. Istället presenterades program man hoppades skulle locka en annan publik, program i stil med All in the Family med politisk relevans och aktuell komedi.

När Roseanne hade premiär nästan tjugo år senare, 1988, hade teknologiska framsteg och avreglering av tv-branschen gjort slut på det de facto monopol som de tre tv-nätverken CBS, National Broadcasting Company (NBC) och American Broadcasting Company (ABC) länge åtnjutit. Marknaden var drastiskt mera splittrad än på 1970-talet och tv-bolagen riktade in sig på allt mera specifika segment av publiken.

dess öppna fokus på en arbetarklass familj under en tidsperiod då de flesta programmen skildrade förmögna människor, garanterade att programmet blev ett kulturellt fenomen

Framväxten av kabel-tv, hemvideo och ett fjärde tv-nätverk, Fox som hade premiär 1986, hade lett till ett mera konkurrenskraftigt tv-landskap. Inte ens the största succéerna nådde liknande tittarsiffror som programmen hade åtnjutit bara ett decennium tidigare.

Roseanne var en framgångssaga i detta tv-landskap. De höga tittarsiffrorna, och dess öppna fokus på en arbetarklass familj under en tidsperiod då de flesta programmen skildrade förmögna människor, garanterade att programmet blev ett kulturellt fenomen.

Mot slutet av serien konstaterade New York Times att komedin hade spelat en ”avgörande roll i att definiera social klass [under 1990-talet]”. Trots denna succé, under de sex första säsongerna var det ständigt ett av de fem populäraste programmen, nådde programmet aldrig ens samma tittarsiffror som All in the Family hade under sin sista säsong innan den lades ner 1979.

Tv-publiken splittras

Sedan 1990-talet har tittarsiffrorna för nätverks-tv i Förenta staterna fortsatt dala i takt med att tittarna erbjuds ständigt ökande alternativ. Enligt uppskattningar sändes nästan femhundra manusskrivna underhållningsprogram förra året på tv när man inkluderar kabel-tv och online-tjänster.

Tittarsiffrorna för det populäraste programmet, The Big Bang Theory, var under hälften av de som Roseanne hade haft på 1990-talet och endast en tredjedel av vad All in the Family lyckades uppnå på 1970-talet.

Gamla fans och konservativa vita tittar på nygamla Roseanne

Trenden att återuppliva gamla favoriter med en existerande följarskara skildrar det nya tv-landskapet. Under senaste åren har vi sett andra program från 1990-talet likt Full House, Murphy Brown och Will & Grace få ett ansiktslyft.

Tv-bolagen kan endast drömma om tittarsiffrorna som tidigare publikfavoriter hade, men genom att rikta in sig på en publiknisch kan de hitta en tillräckligt stor, lojal tittarbas.

Både presidenten och hans son har hyllat programmet, som de tydligen uppfattar som representativt för deras väljarbas.

I Roseannes fall verkar denna bas bygga på gamla fans samt vita och konservativa tittare i det rurala Amerika. Tanken stöds av reklaminslag som beskrev familjen Conners i Roseanne som ”familjen som ser ut som vi”, Barrs vana att i intervjuer se den vita arbetarklassen som representativ för hela arbetarklassen samt kontroversiella skämt på bekostnad av dagens mera diversifierade tv-miljö.

Hoppas på Trump-anhängare

Tv-direktörerna hoppas att programmet skall fånga upp tittare runtom landet, i synnerhet Trump-anhängare och de som efter presidentvalet försökt förstå sig på den vita arbetarklassen.

Både presidenten och hans son har hyllat programmet, som de tydligen uppfattar som representativt för deras väljarbas.

Konservativa är skeptiska - för mycket liberalism smyger sig in

Konservativa kommentatorer, likt Ben Shapiro, har varit mera skeptiska eftersom programmet anammar en socialt progressiv agenda som rimmar illa med den konservativa rörelsen.

Så är till exempel Roseannes syster homosexuell och ett av hennes barnbarn har en flytande könsidentitet medan ett annat är svart. Trots dylik kritik möttes programmet, och i synnerhet rapporteringen av dess starka tittarsiffror, huvudsakligen av jubel från högern.

Så är till exempel Roseannes syster homosexuell och ett av hennes barnbarn har en flytande könsidentitet medan ett annat är svart

Även om Roseanne är en succé mätt med moderna mått har tv-bolaget ABC varit försiktiga när det gäller den politiska kontrovers som omringar programmet, och i synnerhet huvudrollsinnehavaren.

Liberala tar avstånd från Barr

På sociala medier möttes premiären av liberala röster som krävde att programmet skulle läggas ner på grund av Barrs okänsliga och ogenomtänkta politiska uttalanden. ABC har varit noggranna med att inte låta hennes pressframträdanden i samband med premiären urarta och har stundvis avbrutit intervjuer då de blivit för politiska eller kontroversiella.

Barr själv har raderat gamla inlägg på sociala medier där hon bland annat anammat konspirationsteorier och understött politiskt extrema åsikter. Tv-bolagen är fortfarande obekväma med alltför politiskt innehåll, oroliga över att stöta bort tittare i ett allt mera polariserat land.

Barr själv har raderat gamla inlägg på sociala medier där hon bland annat anammat konspirationsteorier och understött politiskt extrema åsikter

Tidigare i vår framgick det till exempel att ABC dragit tillbaka ett avsnitt av situationskomedin Black-ish som behandlade frågan kring amerikanska fotbollsspelare som knäböjer inför matcher i tyst protest mot polisvåld. Likaså har de senaste avsnitten av Roseanne, trots höga om än inte fantastiska tittarsiffror, inte strävat efter att delta i samhällsdebatten.

I dagens polariserade landskap, å andra sidan, delar Roseanne endast ännu mera upp de som i dagens splittrade situation väljer att bänka sig framför tv:n

Denna tendens att undvika det politiska i underhållnings-tv begränsar producenterna på ett sätt som Norman Lear inte upplevde på 1970-talet.

Oscar Winberg
Doktoranden i historia Oscar Winberg forskar i amerikansk politisk historia och tv-underhållning. Oscar Winberg Bild: Yle oscar winberg

Med väljarkåren djupt splittrad både vad gäller politik och underhållning är det svårt, om inte omöjligt, att positionera en tv-komedi mitt i den politiska debatten på samma sätt som Lear gjorde utan att riskera en motreaktion eller rentav organiserade bojkotter.

Dialog omöjlig idag?

I dagens tv-landskap är det inte möjligt att påverka den nationella diskussionen i stil med det som All in the Family lyckades med.

Archie Bunker blev en publikfavorit genom att engagera ett brett segment av amerikaner, inte minst som följd av att det endast fanns tre huvudsakliga tv-kanaler i början av 1970-talet, han blev en politisk ikon som följd av den enorma publiken och Lears direkta strävan efter att delta i politiska debatter.

I dagens polariserade landskap, å andra sidan, delar Roseanne endast ännu mera upp de som i dagens splittrade situation väljer att bänka sig framför tv:n.

Oscar Winberg är doktorand i historia vid Åbo Akademi.

Den här texten ingår i vår serie Tänkaren, en text där skribenten reflekterar, analyserar och ger ny kunskap ur sin särskilda expertis och erfarenhet, då ämnet aktualiseras av samhällsdiskussionen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje