Hoppa till huvudinnehåll

Över 15 års väntan på att få fira mors dag: "Hoppet är det sista som lämnar människan"

Anneli Heikkilä-Nordmyr.
Anneli Heikkilä-Nordmyr har väntat länge på att få fira mors dag. Anneli Heikkilä-Nordmyr. Bild: YLE/Markus Bergfors mors dag,Ofrivillig barnlöshet,barnlöshet

Anneli Heikkilä-Nordmyr och hennes man har försökt få barn sedan 2001. Nu väntar de på ett telefonsamtal från Filippinerna som kan innebära att de får fira mors dag nästa år.

Korsnäsbon Anneli Heikkilä-Nordmyr är i väntans tider. Hon och hennes man är nämligen i slutprocessen för att få adoptera en flicka från Filippinerna.

- Det är väldigt spännande tider. Man väntar på att telefonen ska ringa när som helst och man är färdig att kasta allt och fara iväg och hämta hem en liten dotter.

Två mjukisdjur sitter nära varandra.
Två mjukisdjur sitter nära varandra. Bild: Yle Nallebjörn,leksaker,närhet,barn (familjemedlemmar)

Resan hit har varit lång för paret. De har genomgått hormonbehandlingar, provrörsbefruktningar, en graviditet som slutade i missfall och två adoptionsprocesser som avslutats på grund av yttre omständigheter.

Paret har varit inne i adoptionsprocesser sedan 2011.

Samarbetet mellan länderna avbröts

Ursprungligen var de intresserade att adoptera från Ryssland, men då bröt Ryssland adoptionssamarbetet med Finland på grund av den könsneutrala äktenskapslagen.

Därefter blev de tipsade om att gå med som pilotfamilj i ett nytt projekt i Kirgizistan. Ett projekt som avbröts efter att familjen varit med i drygt två år.

- Vi var med som första finländska familj som skulle inleda samarbetet med landet. Av någon anledning stupade samarbetet. Vi har inte satt in oss i detaljerna, men de ringde och sa att samarbetet är slut och alla handlingar avbryts. "Nu får ni välja nytt land igen", berättar Heikkilä-Nordmyr.

Att ha kommit så långt i processen och få det avbrutet blev ett hårt slag.

- Utan att skoja kändes det nästan som att få ett missfall på nytt. Vi förlorade ett tvillingpar med IVF (provrörsbefruktning) och det var lite samma känsla när de ringde och sa att samarbetet avbrutits.

"Någonstans inifrån söker man styrka"

Paret gav ändå inte upp och efter Kirgizistan ville de inleda en ny process med ett land som Finland har ett gott samarbete med. Det landet blev Filippinerna.

- Någonstans inifrån söker man styrka. Man blir ju väldigt van när man är inne i sådana här processer. Du stänger helt enkelt av dina tankar och börjar kryssa av en ny lista.

- Först i det ögonblick när du börjar få respons från landet dit du skickat dina papper kommer känslorna. Före det går det på ren rutin.

För oss lever det här barnet i våra tankar varje dag.

De är väldigt nöjda över hur adoptionsprocessen i Filippinerna gått till.

- Det enda negativa är att adoptionsprocesser överlag är jättelånga och man blir uppkollad och uppkollad igen, man får nya och nya förfrågningar, man samlar papper och man måste kanske göra en film. Det är ganska ändlöst.

Kan ni tänka på annat under processen?

- För oss lever det här barnet i våra tankar varje dag, men vi har nu lärt oss och tar situationen som den kommer och lever livet och njuter av varandras sällskap. Vi tänker att det här är den tiden som vi har tillsammans och att nästa projekt är när barnet kommer hem.

Efter 50 år får man inte längre adoptera

Även om Heikkilä-Nordmyr och hennes man är väldigt optimistiska så har det funnits tvivel. År 2012 förnyades nämligen den finländska adoptionslagen.

Enligt den får inte en person som fyllt 50 år inte längre adoptera.

- Vi hade någonstans på resan hoppats kunna adoptera fler barn, men tyvärr blir vi också äldre med åren så nu har vi kommit fram till den punkten att vi är glada om vi får hem ett barn.

Heikkilä-Nordmyr undrar ibland varför det inte går snabbare.

- Jag såg just ett program från Manila i Filippinerna och tänkte "jösses, att det inte går snabbare. Barn i världen svälter".

Har fungerat som stödfamilj åt andra

För två år sedan blev Heikkilä-Nordmyr vald till lyssnarnas sommarpratare i Vega för att berätta om deras historia.

Anneli Heikkilä-Nordmyr och hennes man Mikael Nordmyr sitter på en bänk på en gård i Vasa.
Anneli Heikkilä-Nordmyr och hennes man Mikael Nordmyr sitter på en bänk på en gård i Vasa. Bild: Yle/ Tiina Grönroos internationell adoption,barn (familjemedlemmar),barnlöshet,vegas sommarpratare 2016

Hon ville vara med bland annat för att göra det lättare att prata om ofrivillig barnlöshet.

- Jag tror tabustämpeln blivit lite lättare och det är inte lika spänt läge som förr, hoppas jag i alla fall.

Ännu idag får hon respons på sommarpratet.

- Folk tar ännu kontakt och vill diskutera. Vi har fungerat som stödfamilj, min man och jag, åt personer och familjer som varit med om samma sak som vi. Det är härligt att folk vågar ta kontakt och det är från ände till ände i det här landet.

Det är helt otroligt vad en människa orkar, inte bara vi utan många, många andra.

Paret har också blivit beviljade stödpengar för ett bokprojekt som de planerat sedan sommarpratet. Boken ska handla om deras historia och fungera som stöd och tröst åt familjer som gått genom samma saker som dem.

Heikkilä-Nordmyr säger att hon också kunnat bearbeta sin egen sorg genom att hjälpa andra.

- Du blir medveten om att du inte är ensam och att vi är väldigt lyckligt lottade som fått komma in i en adoptionsprocess, eftersom alla familjer inte har den möjligheten.

- Det är helt otroligt vad en människa orkar, inte bara vi utan många, många andra.

Mors dag väcker både sorg och förhoppningar

Det var i december förra året som paret äntligen fick ett barnförslag från Filippinerna. Det är då man börjar vänta på riktigt, säger Heikkilä-Nordmyr.

- Det är först nu när vi är inne i slutskedet som väntan blir jättesvår, för du har läst information om barnet och faktiskt fått lära känna en del av den lilla personen som ska få komma hem till din familj. Så jag tänker nog mer på mors dag i år.

Det är tudelade känslor när Heikkilä-Nordmyr tänker på mors dag.

- Så klart känner man en slags sorg, det kommer man inte ifrån. Men hoppet är det sista som lämnar människan, så man tänker kanske nästa år och kanske nästa år.

- Men vi är väldigt realistiska människor min man och jag. Vi accepterar läget och hoppas naturligtvis att vi är tre i huset nästa mors dag.

Vad kommer du att säga ifall det ringer och ni får veta att ni ska åka till Filippinerna?

- Jag vet inte om jag vågar svara på det, men jag vet att jag kommer att vara världens lyckligaste och det kommer min man att vara också. Jag tror att första mötet kanske inte kommer att bli som man tänkt sig, men ändå jättebra.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten