Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Israel vann Eurovisionen och gjorde Palestinafrågan till ett samtalsämne igen

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Hur kommer det sig att Palestinafrågan dök upp så snabbt direkt efter att Israel vann Eurovisionen? Sebastian Bergholms kolumn funderar på hur vissa stora händelser lyser upp politiska frågor.

Vi ses i Jerusalem nästa år och jag älskar mitt land - Netta Barzilais feministiska, sprudlande och kacklande pop tog Europa med storm och gav Israel ytterligare en seger i Eurovision Song Contest.

Men knappt hann strålkastarna släckas ner i Lissabon innan den där lite obehagliga känslan kröp fram ur många människors undermedvetande; hur ska det hela gå ihop med Palestina?

Dessutom sammanföll Israels ESC-seger med de blodigaste protesterna på flera år i.o.m. öppnandet av USA:s ambassad i Jerusalem.

Och så var diskussionen igång i de sociala medierna där kasten ofta är tvära.

Postningen om hur mycket man gillade Israels seger kunde följas av mera fundersamma uppdateringar.

Hur skall jag tycka om det här, nästa år hoppas jag att media rapporterar om palestinierna, inte bara om musiken – funderingarna var många.

Bild av Jeruslaem i Israel
Allas huvudstad? Bild av Jeruslaem i Israel Bild: EPA Jerusalem

En sak är i alla fall klar: stora händelser gör slumrande politiska frågor till nyuppväckta samtalsämnen.

Men – är det plötsliga intresset för palestiniernas sak genuint?

Eller är det bara såhär som media fungerar nuförtiden?

Förträngd problematik

Palestinafrågan har funnits med i den politiska diskussionen i årtionden. Den var på ropet under 1970-talet och har plikttroget förvaltats av vänstern sedan dess.

Vissa kanske gäspar vid den meningen, polariseringen av de här diskussionerna har gjort att det som sägs är väntat.

Vänsterns Israelkritik är lika förutsägbar som de kristna debattörernas försvar för allt som händer i det förlovade landet, där alla kränkningar berättigas av att vara Guds utvalda folk.

Det allmänna intresset har det varit si och så med, kanske har det faktiskt att göra med att synvinklarna varit så absoluta?

Nämligen, publiken sliter minsann inte något program om till exempel en palestinsk musiker som sjunger om sitt liv under en ockupation ur händerna på oss journalister.

Det vet jag eftersom jag själv gjort sådana program.

Palestinska Rasha Nahas på scen med gitarr i grepp
Rasha Nahas Palestinska Rasha Nahas på scen med gitarr i grepp Bild: sebastian bergholm Palestina (staten),artist

Om bland andra Rasha Nahas som är en ung palestinier som i rockmusiken hittat ett språk att både sjunga ut sin frustration över den politiska situationen, bristen på vissa rättigheter till en visshet om att livet och konsten trots allt ger henne frihet.

Politiskt att inte uppdatera?

Nåja, att diskussionen om Eurovisionen 2019 och Israel ändå var igång så snabbt uttrycker hur bra folk känner till problematiken – det brister alltså inte i grundkunskap.

Ockupation, lidande och ett till synes olösligt politiskt läge är inte intressant nog vanligtvis – varför är det det nu?

Livsvillkoren i Palestina är ju desamma oavsett om Netta vann eller inte.

Jag tror att det finns minst två trådar här.

Den första handlar om när och hur något blir aktuellt.

Flygräd i centrala Gaza
Då freden är långt borta Flygräd i centrala Gaza Bild: EPA/MOHAMMED SABER konfilkt

Sedan 1948 då Israel grundades kan man säga att situationen i landet har varit aktuell, det vill säga olöst och det har genererat lidande för såväl judar som palestinier.

I något skede slutar sådant vara en aktuell fråga, allmänheten tappar sitt intresse eller trycker det neråt i sitt medvetande.

En plötslig schlagerseger tvingar oss människor att ta ställning.

Vi vet att vi inte kommer runt den politiska dimensionen av en musiktävling i Israel men vet kanske inte heller vad vi skall säga eller vad vi ens tycker.

Uppmärksamheten kring ett evenemang kan tvinga oss att ta ställning. Vi vet också vad det betyder att vara politiskt naiva, att vi inte kan bedra oss själva om vissa saker.

Den grekiska filosofen Platon betonade just att sitt samvete kan man aldrig fly. Idag kan man nog inte fly det sociala trycket i de sociala medierna heller.

Att inte uppdatera kan ses som ett ställningstagande, det också.

Men vi känner oss också maktlösa inför politiska gigantiska problem som det här:

Vad spelar det för roll att statusuppdatera på Facebook då inte ens Peres, Rabin eller Arafat lyckades lösa det hela, trots att de fick Nobels fredspris hela bunten.

Jasser Arafat, Shimon Perez ja Jitzhak Rabin saivat Nobelin rauhanpalkinnon vuonna 1994.
Nobels fredspris 1994 Jasser Arafat, Shimon Perez ja Jitzhak Rabin saivat Nobelin rauhanpalkinnon vuonna 1994. Bild: EPA Jasser Arafat,Shimon Peres,Yitzhak Rabin,1994,Nobels fredspris

Att ta vara på chansen

Det andra spåret är inte lika maktlöst – det handlar om att se sin chans.

Medier är ganska dåliga på att hålla långvariga politiska konflikter vid liv. De är också beroende av folks intresse – och det är svårt att säga vad som är hönan eller ägget.

Rapporterar man, vi, inte om Palestina varje dag eftersom publiken inte är intresserade i längden eller är man inte intresserad eftersom det inte rapporteras?

En plötslig schlagerseger ger en plötslig möjlighet att kräva berättelser om brist på vatten, hur livet under en ockupation kan vara, om det israeliska medborgarsamhället eller om livet med muren.

Frågan är då om man kan säga att uppmärksamheten som nu kommer att riktas mot Israel är genuin eller inte.

Svart, vitt eller någon annan färg?

Då Israel och Palestina diskuteras så är det rätt ofta ur låsta politiska positioner.

Andra berättelser om Israel

Min egen kulturella och moraliska medvetenhet har, tyngd av berättelser om förintelsen, lett mig till att läsa den österrikiska sekelskiftesförfattaren Theodor Herzls bok Judestaten.

Under sent 1800-tal argumenterar han för varför judarna måste lämna sina europeiska hemländer och skapa en egen stat, som skydd mot exempelvis pogromer.

Göran Rosenberg
Göran Rosenberg Göran Rosenberg Bild: Yle/ Johannes Söderberg Göran Rosenberg,journalist

Att läsa sådant hjälper en att förstå den sionistiska drömmen, läser man författaren Göran Rosenbergs Det förlorade landet så inser man att den judiska stat som vi ser i dag kunde ha sett annorlunda ut – att Israel inte var tänkt att bli såhär.

Han skriver också om att Israels första president var medveten om att världen skulle bedöma landet för hur de behandlade sin arabiska befolkning.

Berättelsen om de låsta positionerna är förenklad och nyckeln till lösning är politisk.

Så - vad har det med mig och dig att göra?

Nettas låt handlar om mångfald och #metoo och visar att hon är lyhörd för kränkningar.

Man kan förstås dividera i om hennes patriotism är besvärlig eller om det finns något skenheligt i sammanhanget, givet att showen bara rullar på som alltid förr.

Men man kan också vända blicken inåt och fundera på varför man själv ens funderar på sambandet mellan Jerusalem 2019 och Eurovisionen.

Netta Barzilai efter Eurovisionsvinsten.
Netta firar Netta Barzilai efter Eurovisionsvinsten. Bild: EPA-EFE Eurovision,Eurovision Song Contest,Eurovision Song Contest 2018,Netta Barzilai

Hur tänker du själv på det och varför?

En sak är säker – massmedierna kommer att slå upp Eurovisionen i Israel stort och så kommer man att dra vidare mot nästa stora evenemang och lyfta upp demokratiproblem under musiktävlingar och fotbollsmästerskap.

Frågan är bara vad vi gör av den ökade medvetenhet som det här leder till.

Det är det som kommer sen, vad vi alla gör, som i grunden är vad relationen mellan information och demokrati.

Ingen annan håller demokratin livskraftig än vi alla tillsammans i diskussioner och handlingar – vilken sida av den här konflikten vi själva än må sympatisera mest med.

Uppdaterad 17:45 då jag märkte att jag felaktigt hade skrivit att staten Israel grundades 1947 och reagerade på det - 14.5 1948 utropades staten/Sebastian Bergholm.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje