Hoppa till huvudinnehåll

Superhjältefilmen Deadpool 2 – coolt eller slentrianmässig action?

Affischen till Deadpool 2 med Ryan Reynolds poserande som huvudpersonen i Flashdance, 1983.
He´s a dream? Det regnar referenser när Deadpool (Ryan Reynolds) leker Flashdance. Affischen till Deadpool 2 med Ryan Reynolds poserande som huvudpersonen i Flashdance, 1983. Bild: Nordisk film Deadpool 2

En sak är säker; den som inte gillar populärkulturella hänvisningar kommer inte att gilla Deadpool 2. Inte heller den som ogillar våld. Eller svordomar. Eller vuxna män i maskeraddräkt.

Visst minns ni småskurken Wade (Ryan Reynolds) som i den superpopulära första Deadpoolfilmen (2016) drabbades av cancer, ställde upp på underliga experiment och fick kropp & ansikte sönderbrända innan han erhöll helandets superkraft?

Ok – han är tillbaka.

Lika envis, våldsam och våldsamt ironisk som senast. Och minst lika svår att få tyst på. Deadpool är antihjälten som bara inte kan hålla käft. Inte en sekund.

Deadpool utan mask förklarar sin situation för sin bartenderkompis Weasel.
Ingen förstår mig! Kan du förstå det? Deadpool utan mask. Deadpool utan mask förklarar sin situation för sin bartenderkompis Weasel. Bild: Nordisk film Deadpool 2,Ryan Reynolds,T. J. Miller

Och om ingen inom ramen för filmens handling orkar lyssna så refererar han det som sker i bild - för oss som tittar.

Enerverande? Yes.

Underhållande? Nja, det beror nog lite på hur man förhåller sig till vuxna män i maskeraddräkt.

Upplägget denna gång

Deadpool 2 inleds oväntat brutalt med att antihjälten mister någon som står honom nära – vilket naturligtvis triggar hämndlusten.

Skurkarna måste dö. En efter en. Eller varför inte många på en gång?

I samma veva försöker X-Men-falangen värva vår antihjälte. Som efter att ha betett sig illa fängslas tillsammans med den 14-åriga mutanten Russell (Julian Dennison).

Den eldfängde Russell jagas i sin tur av den robotliknande gestalten Cable (Josh Brolin) som anlänt från det förflutna för att reda upp saker i nuet för att säkra framtiden.

Och som socker på botten har den indiske taxichauffören Dopinder (Karan Soni) från den förra filmen bestämt sig för att byta bransch och bli professionell mördare.

Att sådant.

Taxichauffören Dopinder kör bil med Deadpool i baksätet.
Taxidriver? Dopinder (Karan Soni) kör hårt. Taxichauffören Dopinder kör bil med Deadpool i baksätet. Bild: Nordisk film Deadpool 2,Ryan Reynolds,Karan Soni

Se upp - hänvisningarna anfaller!

Utgående från Rob Liefelds & Fabian Nicieza Marvel-karaktär Deadpool (gestalten intrducerades 1991) har
Rhett Reese, Paul Wernick och Ryan Reynolds kokat ihop en sanslös explosion av populärkulturella hänvisningar.

Här viner visuella kommentarer, indirekta syftningar och direkta citat omkring som projektiler - det gäller bara att fånga dem i farten.

Eller också kan man försöka ducka.

Däremot är det stört omöjligt att undvika att halka på den glatta ytan av metanivåer.

Hela bygget vilar på en struktur som man leker friskt med från första stund. Och om man mot förmodan missar den biten så ägnar sig Deadpool med jämna mellanrum åt att slå sönder väggen mellan sig själv och åskådaren.

Deadpool tittar rakt in i kameran genom bilfönstret.
Talking to me?! Deadpool tittar rakt in i kameran genom bilfönstret. Bild: Nordisk film Deadpool 2,Ryan Reynolds

Antingen genom en blick rakt in i kameran - eller med hjälp av slängiga kommentarer om hur vi borde reagera på det som sker.

Dessutom spelar man på ett snyggt sätt med a-ha:s klassiska Take on me-video som 1985 vävde ihop en tecknad serie med verkligheten.

På gott och ont

Roligast har man på en film som denna om man känner igen referenserna. Mindre roligt är det när man känner igen dem så pass bra att en del blir övertydliga.

När Ryan korsar benen i en utmanande scen behöver vi inte höra att "han gör sin Basic Instinct". Och när Josh Brolin stolpar in som robot-Cable behöver vi inte höra en kommentar om John Connor.

Robotmannen Cable (Josh Brolin) siktar med ett stort vapen i närbild.
Du är bara en clown utklädd till sexleksak! väser Josh Brolins Cable. Robotmannen Cable (Josh Brolin) siktar med ett stort vapen i närbild. Bild: Nordisk film Deadpool 2,Josh Brolin

Däremot fungerar leken med olika far & son-konstellationer bra. Och så är det faktiskt lite småroligt när rollkaraktären Deadpool hänvisar till skådespelaren Ryan Reynolds.

Eller när han kallar Russell "the troubled kid from New Zeeland" och därmed automatiskt får en att associera till Dennisons rollkaraktär i den underbara Hunt for the Wilderpeople (2016).

I den spelar Dennison minsann en "troubled kid" från Nya Zeeland.

Russell iklädd gul dräkt på väg till sin fängelsecell.
The troubled kid. Julian Dennison spelar Russell. Russell iklädd gul dräkt på väg till sin fängelsecell. Bild: Nordisk film Deadpool 2,Julian Dennison

Och så där håller det på. I ett tempo som kan få vem som helst att tappa andan.

Än sedan då?

Så hur bra är då Deadpool 2 som film?

Tja, om man klär av den leken med populärkulturen i allmänhet och Marvelvärlden i synnerhet återstår inte särskillt mycket annat än slentrianmässig action och ett antal transportstreckor mellan diverse dramaturgiska vändningar.

Faktum är att man i något skede glömmer vad den röda tråden egentligen var tänkt att leda till.

Men vem bryr sig så länge persongalleriet är färgstarkt och jargongen kör på högsta växeln?

Och vem kan motstå ett soundtrack som varvar Dolly Parton med AC/DC?

Sedan är det ju också fullt möjligt att primärpubliken - det vill säga killar mellan typ 16 och 61 - bara applåderar det faktum att vålds- och svordomsfrekvensen är skränigt hög.

Men jag - jag blir ärligt talat lite trött. Trots att variationerna på ordet f*ck onekligen är innovativa. Och trots att det är lite fint när en sönderbultad Deadpool stönar:

Jag vill inte dö utan publik! Jag hoppas Akademin tittar nu!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje