Hoppa till huvudinnehåll

Lejonanalysen: Sumpad chans, farhågor som besannades och historiskt dåligt tränarsaldo

Finland efter kvartsfinalförlusten mot Schweiz.
Deppiga miner efter sortin mot Schweiz. Finland efter kvartsfinalförlusten mot Schweiz. Bild: Yle / Tomi Hänninen Finlands herrlandslag i ishockey

Ridå för Finland. Farväl till Lauri Marjamäki. Lejonen blev kvar med Svarte Petter i handen efter den snöpliga kvartsfinalförlusten mot Schweiz.

Helhetsintrycket: En sumpad chans

Finland hade inte förlorat en storturneringsmatch mot Schweiz på 30 år.

Finland hade vunnit gruppspelet och tagit välförtjänta segrar över Kanada och USA – två lag som avancerade till semifinal.

Finland spelade i sina bästa stunder, och de var förhållandevis många, en högklassig och modern ishockey.

Allt grusades, alla drömmar sprack, inom loppet av fyra minuter. Det här var en förlust som ska svida i skinnet på både laget och fansen.

Lejonens högsta nivå var hög – dessvärre var lägsta nivån alltför låg.

Avgörandet: Paniken i mittperioden

Tecknen fanns där redan innan. Schweiz höjde sig och lyckades stressa finländarna till dåliga beslut genast från första bytet i andra perioden.

Det var häpnadsväckande att se hur snabbt det finländska spelet sist och slutligen rasade ihop. Avstånden mellan backarna och anfallsspelarna växte, stressnivån ökade, de dåliga besluten duggade allt tätare. Snöbollen var i rullning och det blev en momentan kollektiv kollaps som Schweiz utnyttjade med kirurgisk precision.

Tre mål på knappa fyra minuter skojar man inte bort med en axelryckning. Inte en enda finländsk spelare går skuldfri ur den sekvensen.

Underhållningsvärdet:

Ingen kan klaga på att matchen inte skulle ha bjudit på dramatik. All heder till Lejonen som lyckades samla sig och komma med en formidabel slutspurt.

All heder till Schweiz som gjorde en fin match. Ett mentalt svagt lag skulle inte ha rest sig efter första perioden eller försvarat sig så disciplinerat i tredje perioden då Finland trummade på.

För den neutrala åskådaren var matchen garanterat en höjdare. Det tröstar knappast de finländska ishockeyvännerna.

Snackisen: Marjamäkis historiskt usla saldo

Finlands huvudtränare Lauri Marjamäki hade fyra chanser att ta en medalj som Finlands huvudtränare. Hans lag kammade noll varje gång. I World Cup, i OS och i två VM.

Som Hannu Jortikka skulle uttrycka det: Noll plus noll är noll.

Den senaste finländska chefstränaren med samma saldo? Svar: Rauno Korpi som var chefstränare för landslaget 1986–1987. Och i ärlighetens namn var Korpi mycket närmare att lotsa Lejonen till en medalj än Marjamäki.

Utropstecknet: Den finländska ishockeyns framtid

Det känns paradoxalt att skriva det efter ytterligare en storturneringsmiss, men faktum är att Finlands ishockeyframtid ser ljus ut.

Finlands U18-landslag vann VM-guld för några veckor sedan efter en fantastisk turnering.

Den finländska ishockeyfamiljen producerar supertalanger i en sällan skådad takt.

Finlands bästa spelare i NHL är närmare 20 än 30 år. Och listan på världsklass spelare är längre än på länge.

Det är bara att hoppas att NHL-pamparna tar sitt förnuft till fånga och låter NHL-spelarna delta i OS om fyra år. I så fall har Lejonen ett OS-lag som har kapacitet att spränga banken.

Frågetecknet: Farhågorna som besannades

Finlands första plats efter gruppspelet dolde Lejonens svaghet. Laget var komponerat att spela ett kompakt men rörligt och snabbt passningsspel.

Då det blåvita korthuset rasade ihop i andra perioden besannades de farhågor vi haft om Lejonen inför turneringen. Då avstånden mellan lagdelarna blev för stora, eller då en del av anfallsspelarna endera tjuvstartade eller placerade sig fel i rinken eller inte följde taktiken fick de förhållandevis klena finländska backarna problem.

I man-mot-man-situationerna var de finländska backarna korta i rocken.

Ett bra exempel är Schweiz 2–1-mål. Schweizarna snodde pucken och Miika Koivisto var inte stark nog att stoppa den framfusigt avancerade motståndaren.

Finland balanserade i det avseendet på en skör lina genom hela turneringen.

Lejonkungarna:

Tre stjärnor: Sebastian Aho

Det är tjatigt att lyfta fram samma kille match efter match, men faktum är att Aho igen var Finlands vassaste offensiva vapen. Han skapade mångfalt mer i anfallszonen än Mikael Granlund, som gav ett blekt intryck i kvartsfinalen.

Två stjärnor: Markus Nutivaara

Finlands bästa back i turneringen (jämte Miro Heiskanen). Tog för sig och vågade ta risker. Också i kvartsfinalen blev det tydligt varför Nutivaara har slagit igenom i NHL, medan Ville Pokka och Julius Honka inte gjort det.

En stjärna: Miika Koivisto

Var fullständigt bländande i första perioden. Därefter sjönk hans formkurva i stil med lagkamraternas men de första 20 minuterna ger honom en stjärna.

VM-stämningen:

Slutspelet är VM-turneringarnas publikmässiga gissel. De fans som har råd att resa utomlands på kort varsel för att följa sitt favoritlag är lätt räknade.

Lyckligtvis hade några tusen danskar köpt biljett till drabbningen, men något som skulle ens påminna om en euforisk atmosfär blev det aldrig.

Fortsättningen:

Turneringen är över för Lejonen. Lauri Marjamäkis sejour som landslagets chefstränare i och med det.

Jukka Jalonen tar nu över som huvudtränare. Ett byte som de flesta Lejonfans är glada över.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport