Hoppa till huvudinnehåll

Virusdetektiven Peter Piot hittade ebolan 1976 – nu är det gigantiska maskviruset tillbaka men hans regler för att förhindra en epidemi håller än

Hälsovårdare iklädd skyddsdräkt förbereder sig på att undersöka patienter som kan ha smittats av ebola. Sjukhus i Bikoro 13.5.2018.
Hälsovårdare iklädd skyddsdräkt förbereder sig på att undersöka patienter som kan ha smittats av ebola. Sjukhus i Bikoro 13.5.2018. Hälsovårdare iklädd skyddsdräkt förbereder sig på att undersöka patienter som kan ha smittats av ebola. Sjukhus i Bikoro 13.5.2018. Bild: AFP / Lehtikuva Kongo-Kinshasa,Ebola,Smitta,smittsamma sjukdomar,sjukdomar (diagnoser),Bikoro

Man kan inte förutse var och när nästa utbrott av den fruktade sjukdomen ebola sker, trots att högriskområden har identifierats. Så länge människor har kontakt med djur finns det alltid en risk för att ebola återvänder, och nu har viruset har dykt upp igen - den här gången i Demokratiska republiken Kongo.

Världshälsoorganisationen WHO har erkänt att det begicks stora misstag under ebolaepidemin år 2014, och att dessa misstag inte får upprepas.

Det är omöjligt att veta vilka djur som bär på viruset. Men det finns ändå möjligheter att förhindra en epidemi, och hjälporganisationer har förstärkt sina insatser i det aktuella området.

Peter Piot var den man som år 1976 upptäckte själva viruset på ett spännande sätt. Det var också han som utarbetade de metoder som än i dag är i bruk vid bekämpning av ebola.

Virusdetektiven hittade ebola 1976

För 42 år sedan reste en 27-årig belgisk vetenskapsman till en avlägsen del av Kongo.

Han rörde sig i regnskogarna och hans uppgift var att ta reda på varför så många människor dog av en då okänd och mycket skrämmande sjukdom.

Det hela hade börjat med att institutet för tropisk medicin i Antwerpen i september 1976 tog emot ett paket som innehöll en blå termosflaska.

Den som råkade arbeta i laboratoriet den dagen var Peter Piot.

Det började med en termosflaska som innehöll blod och smältande isbitar

- Det var en helt vanlig termosflaska som höll kaffet varmt, minns Peter Piot som har intervjuats av BBC. Mikrobiologen Piot leder i dag The London School of Hygiene and Tropical Medicine.

- Men den här termosflaskan innehöll inte kaffe. Innehållet visade sig vara någonting helt annat. Inbäddat bland smältande isbitar låg där små flaskor som innehöll blod. Ett handskrivet meddelande var bifogat.

Meddelandet kom från en belgisk läkare som befann sig i det som då hette Zaire - i dag Demokratiska republiken Kongo. Han skrev att blodet kom från en nunna - också hon från Belgien - som hade drabbats av en mystisk och oidentifierbar sjukdom.

Blodflaskorna reste från Kongo till Belgien med flyg. En av passagerarna hade paketet med sig i handbagaget

Flaskorna hade skickats med flyg från Kinshasa. En av passagerarna hade tagit med sig paketet i sitt handbagage.

- Då vi öppnade termosen noterade vi att en av glasflaskorna hade gått sönder och att blodet hade blandats med den smältande isen, säger Piot till BBC.

Han och hans kolleger var totalt omedvetna om hur farligt det hela var. De visste inte att samtidigt som blodet hade läckt ut i det isiga vattnet så hade också ett okänt dödligt virus gjort det.

Provet sändes till laboratoriet för att testas på samma sätt som man gjorde med andra prover.

Då forskaren placerade några av cellerna under ett elektroniskt mikroskop syntes det något oväntat.

Vi såg en gigantisk maskformad struktur - gigantisk i virustermer mätt - något som vi aldrig hade sett förut

- Vi såg en gigantisk maskformad struktur - gigantisk i virustermer mätt, säger Piot.

virus
virus ebola

Den formen var väldigt ovanlig för virus. Det fanns bara ett annat liknande virus, och det var Marburg-viruset.

Marburg-viruset upptäcktes för första gången 1967 då 31 människor i de tyska städerna Marburg och Frankfurt samt i Jugoslaviens huvudstad Belgrad insjuknade i någon form av blödarfeber.

I Marburg kopplade man samman fallen med laboratoriepersonal som arbetat med infekterade apor som hade importerats från Uganda. Sju människor dog i sjukdomen.

Piot visste att Marburg-viruset var farligt, men efter att ha konsulterat experter runt om i världen fick han bekräftelse på att det han iakttog under sitt mikroskop inte var Marburg-virus. Det var något annat, något som aldrig hade setts förut.

Piot säger att det är svårt att beskriva hur det det hela kändes för honom. Han tyckte att det var otroligt spännande och att han hade en känsla av att vara mycket privilegierad. Det här var fråga om en upptäckt!

Det belgiska teamet reste till Afrika

Antwerpen nåddes sedan av nyheten om att nunnan - som hade vårdats av en läkare i Zaire - hade dött. Också andra människor hade dött i den mystiska sjukdomen som förekom i en avlägsen del av landet.

Symptomen var feber, diarré och kräkningar efterföljt av blödningar och småningom död.

Två veckor senare flög Peter Piot tillsammans med några andra till Afrika. Han skulle undersöka det nya viruset och försöka få kontroll över epidemin. Teamet skulle resa till en by inne i regnskogen.

Rädslan för den obehagliga sjukdomen var påtaglig. Inte heller piloten ville stanna länge på den plats där han släppt av forskarna.

Forskarna anlände till Bumba som var beläget vid Kongofloden. Där var rädslan för den obehagliga sjukdomen påtaglig. Inte heller piloten ville stanna länge där utan höll planets motorer påslagna medan teamet steg ut och lastade av sitt bagage.

- De som for iväg ropade "Adieu", konstaterar Piot. På franska brukar man säga "Au Revoir" (På återseende) och om man säger "Adieu" är det som att säga "Vi kommer aldrig att ses igen".

Teamet tog sig vidare till Yambuku, en gammal katolsk missionsstation. Där fanns ett sjukhus och en skola. Alla präster och nunnor kom från Belgien.

De präster och nunnor som mötte teamet hade dragit sig tillbaka till ett gästhus för att isolera sig från smittan. Sjukdomen hade redan tagit fyra av deras kolleger.

Forskarnas avsikt var att försöka stoppa epidemin. Men först måste det klargöras hur viruset rörde sig från en person till en annan.

Skedde det via luften, via maten, via direkta kontakter eller kanske via insekter?

Vi började ställa frågor. Det var faktiskt som en detektivroman

- Vi började ställa frågor. Det var faktiskt som en detektivroman, säger Piot till BBC.

Forskarna ställde följande tre grundläggande frågor:

  1. Hur utvecklade sig epidemin? Teamet redde ut tidpunkten för sjukdomsfallen för att försöka förstå vilken typ av infektion det kunde vara fråga om.
  2. Varifrån kom de människor som hade blivit smittade? Teamet besökte alla byar och noterade alla infektioner. Det blev klart att sjukdomsfallen var nära relaterade till områden som var anknutna till det lokala sjukhuset.
  3. Vem blev infekterad? Teamet upptäckte att kvinnor drabbades lättare än män, och framför allt kvinnor i åldern 18-30 år. Många av de drabbade var gravida och hade besökt en klinik i anslutning till sjukhuset.
Injektionsnålar var återanvända och de gravida kvinnorna blev smittade

Sedan upptäckte forskarna att alla kvinnor som hade besökt graviditetskliniken hade fått en speciell injektion.

Nålarna återanvändes vilket ledde till att viruset spreds mellan patienterna.

- Det var så här vi upptäckte det. Man pratar med människor, man tittar på statistik och drar logiska slutsatser, säger Piet.

Människor blev ofta sjuka efter att ha deltagit i begravningar

Teamet fortsatte med sina intervjuer och gjorde detaljerade anteckningar under hela processen.

Småningom upptäckte forskarna att människor ofta blev sjuka efter att ha deltagit i begravningar.

During an ebola outbreak, funeral rituals are most important contamination vectors. Here bodybags disinfected with chlorine.
During an ebola outbreak, funeral rituals are most important contamination vectors. Here bodybags disinfected with chlorine. Bild: Caroline Van Nespen / MSF bodybag

En person som dör av ebola har hela kroppen full med virus, och det betyder att varje direkt kontakt med kroppen - till exempel tvättning och förberedelser inför en begravning - utan skydd innebär en allvarlig risk för smitta.

Följande steg var att förhindra att smittan spred sig.

- Vi gick systematiskt från by till by. Om någon var sjuk placerade vi den personen i karantän. Också de som hade varit i direkt kontakt med den infekterade personen försattes i karantän, säger Piet.

- Dessutom såg vi till att alla kände till hur man skulle begrava en person som hade dött av viruset.

Sjukhuset stängdes, människor försattes i karantän och viktig information spreds ut - och småningom ebbade epidemin ut.
Närmare 300 människor hade ändå dött av viruset.

Sjukdomen döptes efter närmaste flod

- Vi ville inte döpa sjukdomen efter byn Yambuku eftersom det skulle ha varit så stigmatiserande. Ingen vill bli associerad med den sjukdomen, konstaterar Piet.

Teamet beslöt därför att sjukdomen skulle få samma namn som floden Ebola - den närmaste floden i området.

Information om ebola
Information om ebola Bild: EPA/AHMED JALLANZO Ebola,epidemier,Sjukdom,Kongo-Kinshasa

Råden och reglerna är i stort sett de samma också i dag

Det har förflutit 42 år sedan det första kända utbrottet av ebola.

I dag upplever Kongo åter igen en ebolaepidemi.

Dagens råd är ungefär de samma som för 38 år sedan: Tvål, handskar, isolering och karantän.

Mikrobiologen Peter Piot
Mikrobiologen Peter Piot Mikrobiologen Peter Piot Bild: AOP Peter Piot,Ebola,epidemier,Sjukdom,Kongo-Kinshasa,mikrobiolog

- Vi bör ändå vara medvetna om att den här sjukdomen är kopplad till fattigdom, till ett icke-fungerande hälsovårdssystem och till misstro. Enligt Piot förekommer det också skam över sjukdomen och i vissa områden vågar människor inte be om vård.

Piot vill också betona den stora betydelse som information och kommunikation har.

Ebola förändrade mikrobiologen Piots liv. Efter att han upptäckt viruset reste han omkring i Afrika för att undersöka aidsepidemin. I dag är han chef för FN:s program för hiv/aids (UNAIDS).

Hälsovårdsmyndigheter i Kongo effektiverar övervakningen av resenärer på Kongofloden, på land och i luften
Hälsovårdsmyndigheter i Kongo effektiverar övervakningen av resenärer på Kongofloden, på land och i luften Bild: EPA-EFE/AHMED JALLANZO Ebola,Hemorragisk feber, Ebola

Ebola är en utmaning för vilket samhälle som helst

Att få bukt med ebolaviruset är en stor utmaning för vilket land som helst.

Utmaningarna är speciellt stora i urbana samhällen där människor rör sig över stora områden och har kontakt med många människor.

Kongo är ett sårbart och instabilt land, och där blir problemen speciellt svåra. En otillräcklig grundläggande infrastruktur - sjukhus, vägar och elektricitet - utgör hinder för utveckling i många områden i Kongo.

Landet blev självständigt år 1960 efter att frigjort sig från Belgien.
Trots en utbredd förekomst av mineraler sitter landet fast i fattigdom.
Korruption och vanstyre är vanligt. Våldsamheter har förekommit i olika repriser.

WHO: Den här gången ska allt skötas på rätt sätt

WHO meddelade förra veckan att det skickas experter till staden Mbandaka som ska övervaka läget. Avsikten är att så snabbt som möjligt få tag i alla spår som kan leda till människor som har varit i kontakt med ebolaviruset.

Det är också viktigt att spåra människor som har varit i kontakt med människor som i sin tur har varit i kontakt med smittade.

WHO har lovat att ebolakrisen den här gången ska skötas på rätt sätt, och säger att frågan nu är mycket högt prioriterad. Enligt WHO är bekämpningsmetoderna i dag bättre än någonsin tidigare.

desinfektion pågår i ebolacentret i Monrovia
Desinfektion pågår i ebolacentret i Monrovia desinfektion pågår i ebolacentret i Monrovia Bild: Caitlin Ryan / MSF vector control

"Det nya ebolautbrottet har nått en ny fas i Kongo"

Det här är nionde gången som ebolaviruset påträffas i Kongo. De flesta utbrott har skett i avlägsna och isolerade områden.

Myndigheterna i Kongo har slagit larm om att viruset ser ut att ha spritt sig till staden Mbandaka i den nordvästra delen av landet.

- Det nya bekräftade fallet i Mbandaka är oroande, säger Henry Gray, Läkare Utan Gränsers (MSF) akutsamordnare i Mbandaka. Det bor över en miljon människor i staden, och epidemin är svår att tackla i stora städer.

Enligt Gray vore det nu viktigt att spåra alla misstänka fall så att man får en klarare bild av sjukdomens väg till staden.

Enligt MSF är fallet i Mbandaka kopplat till epidemins epicentrum i området Bikoro i den avlägsna provinsen Equateur, öster om sjön Tumba.

Minst 25 har dött

Sedan tidigare har 42 personer visat symptom på hemorragisk feber i Equateur-regionen. Av dem har två bekräftats som ebola.

Dessutom finns det 20 sannolika fall och 20 misstänkta fall. Hittills har 25 människor dött.

Vidare har 514 personer - som har varit i kontakt med smittade människor - underrättats av de nationella hälsomyndigheterna och hålls under övervakning.

Akutteam ingriper och isoleringszoner etableras på sjukhus

- Vi är inne i en ny fas som omfattar tre zoner, två på landsbygden och en i ett urbant samhälle, säger hälsovårdsminister Oly Kalunga.

Enligt Kalunga samarbetar nu landets hälsovårdsmyndigheter och världshälsoorganisationen WHO intimt för att få kontroll över epidemin.

Också organisationen Läkare utan gränser (MSF) trappar upp sina insatser i de drabbade områdena Mbandaka och Bikoro.

Akutteam är på plats, och isoleringszoner upprättas. Tonvis med medicinskt material är på väg till området.

MSF:s epidemiologiska forskningscenter Epicentre, Kongos hälsomyndigheter och Världshälsoorganisationen WHO samarbetar med ebolavaccineringar.

Till de grundläggande åtgärderna hör:

  • Behandling och isolering av sjuka i ett tidigt skede
  • Spårande av personer som varit i kontakt med smittade
  • Information om sjukdomen, hur man förhindrar den och var man ska söka vård
  • Stöd till befintlig hälso- och sjukvård
  • Förändring av kulturellt beteende i samband med begravningar
  • Det finns ingen botande medicin - men hygien och isolering har stor betydelse för kampen mot ebola

    Ebolaviruset orsakar ebolafeber, en blödarfeber med hög dödlighet. Ebola är mycket smittsamt.

    I väntan på en effektiv medicin försöker hälsoexperter vidta alla tänkbara andra åtgärder och använda traditionella metoder för att stoppa spridningen av viruset.

    Det viktiga är att få kontroll över spridningen. Experter försöker spåra och isolera de människor som har varit i kontakt med en person som smittats med ebola.

    Numera finns det rigoröst utarbetade skyddsregler som vårdpersonalen måste följa. Engångsdräkter som täcker hela kroppen, skyddsglasögon, handskar och desinfektionsmedel hör till grundutrustningen.

    Upplysningskampanjer för allmänheten är också av yttersta vikt.

    Ebolafeber. Sjukdomens utveckling i de mest drabbade länderna: Guinea, Liberia och Sierra Leone. Antal insjuknade personer (bekräftade fall) per vecka januari 2014 till och med mars 2015. Perioder utan uppgifter saknar markering. Källa: WHO (2015).
    Ebolafeber. Sjukdomens utveckling i de mest drabbade länderna: Guinea, Liberia och Sierra Leone. Antal insjuknade personer (bekräftade fall) per vecka januari 2014 till och med mars 2015. Perioder utan uppgifter saknar markering. Källa: WHO (2015). Bild: Data: WHO (2015). Grafik: Miro Johansson. Ebola,Stapeldiagram,Guinea,Liberia,Sierra Leone,Afrika,sjukdomar (diagnoser)

WHO: Vi begick stora misstag i Västafrika år 2014

Epidemin i Västafrika 2014-16 fick sin början i en liten gränsby i Guinea. Det första offret var troligen en två år gammal pojke som dog i december 2013.

Världshälsoorganisationen WHO har medgett att det begicks stora misstag då man försökte bekämpa sjukdomen.

Reaktionerna på ebolautbrottet var inte tillräckligt omfattande och dessutom skedde arbetet för långsamt. Det fanns brister i både information, koordinering och kommunikation.

Enligt kritikerna var WHO:s ovillighet att ge ut information en bidragande orsak till att ebolaepidemin år 2014 blev den värsta någonsin, med 28 000 insjuknade och 11 000 dödsoffer.

Ebolafeber

  • Ebolavirussjukdomen (EVD) klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom. Sjukdomen är ofta dödlig. Dödligheten är ungefär 50 procent - men varierar mellan 25 och 90 procent.
  • Ebola är en infektionssjukdom som hör till gruppen hemorragiska febrar och förekommer i centrala och västra Afrika nära tropisk regnskog.
  • Inkubationstiden, från smittillfället till de första sjukdomstecknen, är 2 till 21 dagar. Under inkubationstiden sprider den infekterade personen inte smittan vidare.

Symptom och diagnostisering

  • De första symtomen är plötslig hög feber, muskelsmärtor, huvudvärk och halsont. Följande skede är kräkningar, diarré, hudutslag, njursvikt och leversvikt. I vissa fall förekommer blödningar i inre organ och på huden (till exempel blödande tandkött och blod i avföringen).
  • Ebola kan diagnostiseras bara genom laboratorietest efter att sjukdomen brutit ut. Stora ansträngningar görs för att diagnostiska test ska kunna utföras snabbare och enklare.
  • De som tillfrisknar efter en ebolainfektion kan drabbas av olika slags men, till exempel problem med lederna, synrubbningar, ögoninflammation och hörselproblem.

Smittvägar

  • Sjukdomen orsakas av ebolavirus, ett virus i familjen filovirus. Det finns fem typer (arter) av ebolavirus, varav tre (Bundibugyo ebolavirus, Zaire ebolavirus, och Sudan ebolavirus) har orsakat utbrott av ebolafeber bland människor, alla i Afrika.
  • Virusets naturliga värdar anses vara flyghundar, och det överförs till människor via blod, kroppsvätskor eller vävnad från infekterade djur.
  • Överföring av virus från infekterade djur till människa sker sällan, och många utbrott av ebolafeber kan spåras till ett enstaka fall.
  • I Afrika har personer smittats efter att de hanterat sjuka eller döda flyghundar, schimpanser, gorillor, andra apor, dykarantiloper och piggsvin.
  • Mellan människor smittar ebolafeber genom direktkontakt med blod, kroppsvätskor, utsöndringar eller organ från infekterade personer.
  • Virus kan också överföras via ytor och material (till exempel sängkläder och kläder) som varit i kontakt med infekterade kroppsvätskor.
  • Smitta drabbar framför allt personer som vårdar sjuka familjemedlemmar och vårdpersonal som saknar tillräcklig skyddsutrustning. Smitta kan också överföras i samband med begravningar där människor rör vid den dödas kropp - vilket är tradition i en del kulturer.

Behandling och vaccinering

  • Svårt sjuka personer med ebolafeber behöver intensivvård med vätskeersättning. Säkerhetsåtgärderna underbehandlingen måste vara rigorösa så att vårdpersonal och andra patienter inte får smittan.
  • Det finns ingen behandling som botar sjukdomen. Det pågår experiment med olika slags mediciner.
  • Vård kan också ske via blodtransfusion med blod från personer som tillfrisknat och överlevt en ebolainfektion, och vars blod innehåller antikroppar mot ebolavirus.
  • Ett vaccin, VSV-EBOV, är under prövning och preliminära resultat har varit positiva.

Det första kända utbrottet 1976 - och det största utbrottet 2014

  • Det första kända utbrottet av ebolafeber skedde 1976 i södra Sudan samt i de norra delarna av nuvarande Kongo-Kinshasa, i en by nära floden Ebola vilken sjukdomen uppkallades efter.
  • Smittan spreds bland annat via injektionsnålar. Sammanlagt drabbades 602 personer, varav 431 personer dog. Mellan 1994 och 2012 skedde flera utbrott - de flesta mindre - i framför allt Kongo, Uganda och Gabon.
  • Det hittills i särklass största utbrottet av ebolafeber skedde i början av 2014 i sydöstra Guinea. Smittan spreds sedan till Sierra Leone och Liberia.
  • Efter att smittade personer rest och insjuknat har ett mindre antal personer, främst sjukvårdspersonal, smittats även i Nigeria, Senegal, Spanien, USA, Mali och Storbritannien.
  • Mellan 2014 och början av 2016 insjuknade totalt 28 637 personer i ebolafeber, varav 11 315 personer avled.
  • En överväldigande majoritet av fallen skedde i Guinea (3 804/2 536), Sierra Leone (14 122/3 955) och Liberia (10 675/4 809). I dessa tre länder var dödligheten 70 procent; motsvarande siffra för de som vårdats på sjukhus var cirka 60 procent.
  • Beräknat som andel av befolkningen i de värst drabbade länderna insjuknade 31 per 100 000 invånare i Guinea, 172 i Sierra Leone och 95 i Liberia. Högst andel insjuknade fanns bland personer över 45 år, totalt 55–288 insjuknade per 100 000 invånare i de tre länderna, jämfört med 41–216 per 100 000 för personer mellan 15 och 44 år respektive 11–82 per 100 000 för barn under 15 år.
  • Utbrottet i Liberia förklarades vara över den i maj 2015, men nya fall upptäcktes. I januari 2016 förklarades utbrottet åter vara över i Liberia, samt i Guinea och Sierra Leone.

Källa: Nationalencyklopedin, WHO

Källor: Reuters, AFP, WHO, BBC

  • Krämig rågstuvning

    Använd råg som ett inhemskt alternativ till ris.

    Vi borde använda mera av våra inhemska sädesslag som ersättning för till exempel ris. Rågstuvningen går att använda som tillägg till det mesta och är mättande.

  • Gör den smakrikaste grönsaksbuljongen själv

    Grönsaksbuljong används som bas i många rätter.

    Grönsaksbuljong är enkelt att göra och den blir absolut mest smakrik när man gör den själv. Grönsaksbuljong används som bas i många rätter och vår buljong är också både god och hälsosam att dricka som den är.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes