Hoppa till huvudinnehåll

Kan aktivism och vetenskap gå hand i hand? Genusvetenskapen får hård kritik, men är kritiken rättvis?

Åbo Akademis campuskomplex Arken, och fyra av de intervjuade personerna: Hanna Lindberg, Elina Oinas, Anders Ahlbäck och Salla Tuori.
Åbo Akademis campuskomplex Arken, och fyra av de intervjuade personerna: Hanna Lindberg, Elina Oinas, Anders Ahlbäck och Salla Tuori. Bild: bildcollage: Lotta Sundström. genusforskning

- Frågor om jämställdhet och rättvisa och förtryckande strukturer väcker hela tiden motstånd, så kritiken vi får hör väl till paketet, konstaterar biträdande professor Salla Tuori om kritiken mot genusvetenskap. Men varför väcker ämnet så mycket upprördhet? Är det för att det ses som ett slags aktivism? Och varför lockas så få män till genusstudier?

Februari 2018. Svenska Yle publicerar en artikel när det som en gång var Finlands äldsta institut för kvinnoforskning firar jubileum, och snabbt väcker artikeln reaktioner. Det sägs att det inte handlar om någon riktig vetenskap utan om feministisk aktivism, som gärna pekar ut mannen som roten till allt ont.

Då jag återvänder till ämnet, verkar varken forskare eller studerande och forskare speciellt överraskade över den kritik och de fördomar som genusvetenskapen möter.

- Människor tror så konstiga saker, som att man blir gynekolog eller sexualterapeut då man studerar genusvetenskap, ler andra årets studerande Annina Forsblom, och hennes kurskamrat Patricia Torvalds bygger på.

Patricia Torvalds, Iris Pallas och Annina Forsblom i ämnesföreningen Judiths utrymmen.
Patricia Torvalds, Iris Pallas och Annina Forsblom i ämnesföreningen Judiths utrymmen. Patricia Torvalds, Iris Pallas och Annina Forsblom i ämnesföreningen Judiths utrymmen. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning

- Jag förstår faktiskt inte varifrån alla fördomar kommer. Folk är ju så stolta över att Finland ska vara så jämställt, och ändå är det som om så många skulle provoceras av det. Kanske har det att göra med att genusvetenskap har sina rötter i feminismen, men varför feminismen ska ha så dåligt rykte är också underligt.

Men vi tar det från början.

Festaffisch från 1983.
Festaffisch. Festaffisch från 1983. Bild: Tomas Jansson / YLE kvinnoforskning

1986 hittar Kvinnovetenskapen till Finland

Då landets första institut för Kvinnovetenskap grundas 1986, utnämns Elianne Riska till institutets första föreståndare. Då har hon redan ett dussin års erfarenhet av ämnet från USA, där hon tidigare hade varit verksam.

Hon berättar om bakgrunden till att ämnet etablerades.

- Det var i mitten av 1970-talet då man levde i tider av Vietnamrörelse, och då vaknade kvinnorna när de märkte att de delegerades till att koka kaffe istället för att på allvar ses som jämlika med deras manliga kolleger.

Elianne Riska 1986.
Elianne Riska 1986. Elianne Riska 1986. Bild: Meddelanden från Åbo Akademi. Elianne Riska
Kvinnorna vaknade när de märkte att de delegerades till att koka kaffe istället för att på allvar ses som jämlika med deras manliga kolleger― Elianne Riska

- Då uppstod också i det akademiska livet en kritik av den etablerade vetenskapen, och av att de begrepp och metoder som användes var sådana att de osynliggjorde kvinnorna. Inom sociologin exempelvis använde man metoder som mätte männens livsvillkor, vilket gjorde att resultaten inte alls var giltiga för kvinnor.

När institutet i Åbo grundades, väckte det snabbt intresse.

Elina Oinas, idag professor vid Social- och Kommunalhögskolan i Helsingfors, hörde till den första generationens studerande. Hon berättar att det för hennes del inte handlade om någon feministisk aktivism att börja studera kvinnovetenskap. Istället:

- Det var mer för att de intressanta människorna hängde där, och att man fick en möjlighet att diskutera både politik och privatliv på ett mångtydigt sätt. Det handlade om en mycket bredare uppsättning frågor än bara kvinnor och jämställdhet, vi kunde fundera på hur makten fungerade i samhället eller hur maktbruk syns i det vi uppfattar för det normala. Det öppnade upp för att kunna se på samhället omkring en på ett helt nytt sätt.

Elina Oinas i arbetrummet, tidigt 90-tal.
Elina Oinas under sin Åbotid, sannolikt från Kvinnoinstitutets dåvarande utrymmen i det sk Blåkulla. Elina Oinas i arbetrummet, tidigt 90-tal. Bild: Meddelanden från Åbo Akademi. kvinnoforskning,Elina Oinas

Jag träffar också historikern Hanna Lindberg, som skrivit kapitlet om kvinnovetenskap till Åbo Akademis färska jubileumsskrift.

- För mej handlade det först bara om en nyfikenhet, berättar hon.

- Första kursen jag gick på hette Ursäkta blodspåren, den handlade om mäns våld mot kvinnor, och den öppnade mina ögon för världen och samhället på ett sätt som min egen vetenskapsgren historia inte hade gjort.

- Den förändrade också min syn på kunskap och vad som är kunskap, men framför allt tog den upp saker som jag själv hade funderat på, den manliga normen, varför jag som flicka kvinna hade så låg status gentemot pojkarna männen i min omgivning. Det var många pusselbitar som lades på plats i och med kvinnovetenskapen.

- Och det är så roligt att se att så mycket har hänt under de 30 år som ämnet har funnits, tillägger Elina Oinas

- Att det då var något så speciellt att få läsa saker om kvinnor känns absurt idag. Nu är det inte längre alls utmanande eller radikalt att fördjupa sej i litteratur som en kvinna har skrivit, men då var det radikalt.

- Då jag sedan skrev en avhandling i sociologi om menstruation, var det något som alltid väckte olika skämt på släktkalas. Men om man nu ser på vad som anses vara stora nyckelfrågor för dagens samhälle så... Tänk på diskussionen om homosexuella och abort, som är kärnfrågor inom genusforskningen. Det är otroligt att märka att sådana frågor kan avgöra presidentval i USA, just sådant som tidigare förlöjligades som inte särskilt politiskt.

Elina Oinas.
Elina Oinas 2018. Elina Oinas. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning,Elina Oinas
Nu är det inte längre alls utmanande eller radikalt att fördjupa sej i litteratur som en kvinna har skrivit, men då var det radikalt― Elina Oinas

Rötter i aktivism

Det är förstås så att ingen annan vetenskap har så tydliga rötter i ett slags aktivism som genusvetenskapen, men det har också sina orsaker.

Då Elianne Riska berättar om hur forskningen på 1970-talet gjorde kvinnan osynlig, pekar hon på ett konkret exempel; forskningen i hjärt- och kärlsjukdomar.

- I USA gjordes stora studier som var baserade enbart på män, och då feministiska grupperingar började kräva att kvinnor skulle undersökas på samma sätt fann man att resultaten inte alls var giltiga för kvinnor. Ur den kritiken växte sedan ämnet ”Womens health” fram, ett nytt område där man med feministiska glasögon började titta på hela kunskapsproduktionen inom medicinsk kunskap.

Men hur ställer man sig då idag till kritiken som hävdar att genusvetenskap inte är någon riktig vetenskap?

Genusvetenskapens biträdande professor vid Åbo Akademi, Salla Tuori, konstaterar att det ”väl hör till paketet”.

Biträdande professor Salla Tuori utanför Åbo Akademis Arken.
Salla Tuori. Biträdande professor Salla Tuori utanför Åbo Akademis Arken. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning,salla tuori
Idag finns det många politiska krafter som jobbar emot jämställdhet och är emot dem som jobbar mot förtryck― Salla Tuori

- Frågor om jämställdhet och rättvisa och förtryckande strukturer väcker hela tiden motstånd, det ser jag på olika sätt när vi är i offentligheten. Idag finns det många politiska krafter som jobbar emot jämställdhet och är emot dem som jobbar mot förtryck, så jag ser det som att det är en del av den kampen.

Anders Ahlbäck, lektor i historia vid Stockholms Universitet och känd också för sin mansforskning, tillägger:

- Kritiken hänger ihop med att genusvetenskap är ett väldigt samhällskritisk ämne, och att det till dess natur hör att utmana traditionella hierarkiska ordningar och traditionella privilegier.

- Genusvetenskap är en vetenskap som förändrar vår syn på kunskap, konstaterar Hanna Lindberg. Den ändrar också synen på hur vi ska lära ut vetenskap och kunskap, att sättet att lära sej är en interaktion och sker i en dynamik mellan läraren och studenten. Det kan provocera människor med en annan vetenskapssyn.

Vilja att förändra världen

Men detta att aktivism och vetenskap vävs ihop så starkt just inom genusvetenskapen, kan det vara ett problem?

- Visst kan det vara ett problem, men det måste inte vara det, svarar Anders Ahlbäck.

- Det blir ett problem om aktivismen påverkar forskningen så att man slutar följa god vetenskaplig praxis. Visst är det så att aktivismen inom genusvetenskapen påverkar valet av forskningsämnen, men inom alla samhällsvetenskaper finns det alltid skäl till att vi väljer att studera vissa saker. Också den mest konservativa historikern har sina skäl till hur val görs, varför vissa saker anses viktiga och värda att forska i.

Salla Tuori bygger på:

- Genusvetenskap hör till det man kallar för kritiska vetenskaper som har som mål att förändra världen, inte bara beskriva utan också förändra. Men nog vill ju de som forskar i cancer också förändra världen.

- Tänker man på forskningsetik så finns det inom genusvetenskapen stora krav på genomskinlighet i det man gör. Det ska alltid gå att öppna upp forskningen så att det blir tydligt varifrån frågorna man ställer kommer.

Den tanken finns planterad redan hos de första och andra årets studerande som jag träffar.

- Det förs mycket diskussion om det här med objektivitet, säger Patricia Torvalds.

- Och det känns som om de som kommenterar genusvetenskap på nätet inte har reflekterat över att vi diskuterar det, hur man uppnår kunskap som är nära sanningen, eller tillkännager sina egna positioner. Om jag är arg på systemet ska det också framgå i min text så att så de som läser kan dra sina egna slutsatser.

- Jag kan förstå att det uppkommer diskussioner kring huruvida en forskare kan ha en fot inne i aktivismen, men samtidigt anser jag definitivt inte att man kan förbjuda forskare att vara aktivister, tillägger Hanna Lindberg.

Hanna Lindberg utanför Arken.
Hanna Lindberg. Hanna Lindberg utanför Arken. Bild: Tomas Jansson / YLE genusforskning

- Ofta har forskare kunskaper som aktivismen kräver och behöver, så förhållandet mellan aktivismen och forskning kommer alltid att finnas. Det är oundvikligt, så har det varit speciellt starkt ända sedan olika medborgarrörelser började göra sina röster hörda, från 60-talet framåt.

Bakom kritiken finns väl också tanken att vetenskapen ska vara obunden och objektiv, men kan den någonsin vara det?

- Inom human- och samhällsvetenskaperna anser man idag att en sådan vetenskap inte existerar. Vi har gått bort från tanken att vi ska kunna bedriva vetenskap oberoende av det nutida samhällets syn på fenomen och de personliga ställningstaganden vi har, och istället gått in för en konstruktivistisk syn på vetenskap, att den sker i dynamik mellan det vi studerar och den position vi har som forskare.

- Mycket av kritiken bygger på ett djupt missförstånd för skillnaden mellan samhällsvetenskaper och naturvetenskaper, tillägger Anders Ahlbäck. Visst kan man föra den diskussionen men då måste man komma ihåg att det inte handlar uteslutande om just genusvetenskap utan om frågan varför samhällsvetenskaper inte kan vara exakta vetenskaper.

Varför studerar så få män genusvetenskap?

Frågan är om en del av kritiken gentemot genusvetenskapen har att göra med att så få män studerar ämnet. Men varför lockas så få män till genusvetenskapen?

- Män lockas överlag ganska litet av olika rättviseprojekt, så kanske man måste titta på manlighet och maskulinitet och konstruktioner av vad män vill engagera sej i, konstaterar Salla Tuori. Det är ju också likadant överlag inom humanvetenskaperna, att de lockar fler kvinnor än män.

- Det har att göra med ämnets tradition, säger Anders Ahlbäck.

Anders Ahlbäck
Anders Ahlbäck. Anders Ahlbäck Bild: yle/Maud Stolpe mansforskning,anders ahlbäck
Genusvetenskapen kan hjälpa män med många problem som män sliter med, som att förhålla sej till mansidealen i vårt samhälle― Anders Ahlbäck

- Genusvetenskapen har ju vuxit fram ur kvinnovetenskap som började som ett akademiskt frirum för kvinnor. På 1970- och 80-talen var den akademiska världen ingen lätt miljö för kvinnor som ville gå vidare, och då upplevde många kvinnovetenskapen som ett frirum där man äntligen fick ha en egen disciplin. Det förstår jag bra, men konsekvensen var att det blev ett akademiskt rum där man inte ägnade så stor uppmärksamhet för frågor som gällde män.

- Samtidigt så... Det som män har fått uppleva ensamma i ett rum med kvinnor var ju detsamma som kvinnor fick uppleva tidigare, så egentligen är det litet komiskt att män kan tycka att det är så jobbigt.

Vad kan man då som man få ut av att studera genusvetenskap?

- Detsamma som kvinnor får ut av det, det vill säga en mångdimensionell självförståelse, säger Anders Ahlbäck. Genus är ju något som genomsyrar förhållandet mellan individer på många plan, inte så att vi är bundna av det men vi styrs av det. Och att få upp ögonen för de strukturerna hjälper en att förstå sej själv och sin uppväxt och arbetslivet och maktstrukturer.

- Jag tror att genusvetenskapen kan hjälpa män med många problem som män sliter med, som att förhålla sej till mansidealen i vårt samhälle som fortfarande är krävande. Det finns många män som känner sej otillräckliga, och med genusvetenskapens hjälp kan man visa att det inte är dej utan strukturerna som det är fel på.

Lyssna också på radioprogrammet "Aktivismen som blev en vetenskap" där även rörelserna #metoo och #dammenbrister diskuteras. En länk till programmet finner man längre ner på sidan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje