Hoppa till huvudinnehåll

Svenska Yle i Nordirland: 20 år efter fredsavtalet har allt och inget förändrats

Kvinna framför en väggmålning i Nordirland.
Kvinna framför en väggmålning i Nordirland. Bild: EPA Nordirland,Irland,väggmålningar,Väggmålningar i Nordirland,Shankill Road

Den 11 april hade det gått 20 år sedan den amerikanska senatorn George Mitchell stegade fram efter två år av fredsförhandlingar och riktade sitt meddelande till ”våldets män” som skulle stiga åt sidan. Det skulle bli fred i Nordirland.

Finland spelade en liten roll i händelseförloppet, då den tidigare statsministern Harri Holkeri deltog i fredsförhandlingarna.

Fredsavtalet gick till folkomröstning, där folket röstade fram ett rungande ja både i republiken Irland och i Nordirland.

Det skulle bli fred, de beväpnade grupperna skulle lägga ner sina vapen och nordirländarna skulle själva i sista hand få rätten att demokratiskt besluta om den eviga frågan – ska Nordirland höra till Storbritannien eller utgöra en del av ett enat Irland?

Nordirland används i dag ofta som ett lyckat exempel på hur konflikter kan lösas och städa bort vapnen från politiken.

Nordirlands blodiga konflikt - vad handlade det om?

  • Konflikten i Nordirland sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden
  • Trots att man talar om protestanter och katoliker, handlar det i första hand inte om religiösa motsättningar utan om social diskriminering
  • Irland blev självständigt från Storbritannien år 1922, medan de sex nordirländska grevskapen stannade kvar under brittiskt styre
  • Den nordirländska provinsen styrdes av en protestantisk majoritet som diskriminerade den katolska befolkningen
  • Mot slutet av 1960-talet började en fredlig medborgarorganisation kräva lika rättigheter för alla
  • Protestanterna såg sin maktställning hotad och svarade med våld
  • Konflikten eskalerade till en väpnad konflikt där IRA slogs för ett enat Irland medan olika protestantiska paramilitära grupper slogs för att Nordirland skulle förbli brittiskt
  • Den brittiska armén skickades till Nordirland för att uppehålla ordningen år 1969 och gjorde sig också skyldig till mycket våld
  • Under konflikten förekom militärkontroller på motorvägarna men hela gränsen mot Irland kunde aldrig kontrolleras
  • Över 3 700 personer dödades i konflikten
  • År 1998 slöts ett fredsavtal, Långfredagsavtalet, som gav Nordirland ett begränsat självstyre
  • Avtalet löste inte alla problem och det nordirländska samhället är fortfarande mycket delat
  • Konflikten anses ha tagit slut år 2007 när Nordirland fick en provinsregering där både protestanter och katoliker är representerade
En man framför en politisk väggmålning i Derry.
Händelserna under Bloody Sunday är förevigade på en husvägg i Derry. En man framför en politisk väggmålning i Derry. Bild: EPA väggmålningar,Väggmålningar i Nordirland,Nordirland,Derry,Londonderry,Blodiga söndagen

I Derry i nordvästra hörnet av Nordirland, nära gränsen till republiken, har stadens namn genom åren utgjort en del av konflikten.

För de pro-brittiska, protestantiska unionisterna heter staden Londonderry, medan Derry är namnet som används av irländska nationalister, i regel katoliker.

I dag används bägge namn parallellt.

För drygt 46 år sedan - söndagen den 30 januari 1972 - utspelade sig här i Derry en av de mest kända händelserna under Nordirland-konflikten. 14 obeväpnade demonstranter sköts då ihjäl av brittisk militär. Händelsen kallas Bloody Sunday - den blodiga söndagen.

I dag står ett nybyggt museum på platsen där blodbadet ägde rum, och turister går omkring i guidade grupper för att höra om områdets historia innan de hoppar på bussen för att ta sig vidare.

Men i köpcentret i centrum av Derry, bland de multinationella caféjättarna, finns ändå inget som talar om de blodiga konfliktåren, som krävde 3 700 dödsoffer.

Therese Forrester och Chloe Deeny i Derry.
Chloe Deeny och Therese Forrester är nästan lika gamla som fredsavtalet. Therese Forrester och Chloe Deeny i Derry. Bild: Yle / Johannes Waris Nordirland,Irland,Londonderry,Derry,Konflikten i Nordirland

Therese Forrester och Chloe Deeny var båda bara ett år gamla då fredsavtalet undertecknades.

- Det finns människor som fortfarande är bittra, men vi tänker inte på det. I vår kompiskrets är det inte något man talar om, säger Deeny.

Skillnaden till föräldragenerationen är enorm

- Mina föräldrar var i 20-årsåldern innan de egentligen träffade någon från den andra gruppen, eftersom det helt enkelt inte hörde till, säger Deeny.

Forrester menar att man helt enkelt kommer bättre överens i Nordirland i dag.

- Jag gick i det enda integrerade gymnasiet i staden. Det var fantastiskt. Jag skulle säga att det gjorts massvis med framsteg under de senaste 20 åren, säger Forrester.

I Derry bor det runt 100 000 människor. Deeny säger att man ändå på det stora hela ändå kan säga att katolikerna bor på västra sidan om floden Foyle och protestanterna på den östra.

Det gäller även Deeny och Forrester.

"Man kan inte lita på dem"

Men det finns ett undantag.

The Fountain är det enda protestantiska bostadsområdet på västra sidan om floden Foyle, som löper genom staden.

I duggregnet vajar brittiska flaggor och ett minnesmärke för männen från the Fountain, som stupat i Första och Andra världskriget, pryder väggen till ungdomsgården Cathedral Youth Club i mitten av Fountain.

Historien om konflikten i Nordirland är också en berättelse om flyttrörelser. Människor har tvingats bort från sina hem, områden som tidigare varit så gott som uteslutande katolska har blivit protestantiska och vice versa.

En av flyttrörelserna har varit att protestanterna flyttat från västra Derry över floden till östra delen av staden.

I The Fountain får man en annan bild av situationen i Nordirland 20 år efter fredsavtalet.

Bostadsområdet Fountain i Londonderry.
The Fountain är det enda protestantiska bostadsområdet i västra Londonderry. Bostadsområdet Fountain i Londonderry. Bild: Yle / Johannes Waris Nordirland,Derry,Londonderry,Irland,väggmålningar,Väggmålningar i Nordirland

I Cathedral Youth Club i The Fountain tillbringar Steven, Mervin och Ross eftermiddagen med att spela biljard och Play station.

De har inte en speciellt positiv syn på försoningsprocessen.

- De kommer hit och kastar stenar och flaskor, säger Steven om katoliker i närliggande Bogside. Trion säger att de känner sig omringade.

Busstationen, som ligger bara några hundra meter bort, beskriver grabbarna som ett no-go-område för protestanter.

Då det blir oroligheter är det ofta i samband med de olika historiskt förankrade festligheterna på sommaren.

- De vill bara förbjuda våra parader och hindra oss från att utöva vår kultur, säger Steven.

Protestanterna firar segern för kung William III i slaget vid Boyne år 1690 i mitten av juli.

Katolska nationalister har sina egna brasfestligheter senare i augusti. Runt de här marscherna och brasfestligheterna hettar det ofta till.

Polisen i Nordirland registerar fortfarande årligen runt 1 000 brott med ett tydligt sekteristiskt motiv.

- Man kan inte lita på dem. Jag vet människor som har umgåtts med dem och mitt i allt har de vänt sig mot honom och sparkat in skallen på honom, säger Steven.

Tre pojkar utanför Cathedral Youth Club i Londonderry.
Steven, Mervin och Ross bor i The Fountain. Tre pojkar utanför Cathedral Youth Club i Londonderry. Bild: Yle/ Johannes Waris Nordirland,Londonderry,Derry,Irland

Jeannette Warke är eldsjälen bakom Cathedral Youth Club. Hon har jobbat med ungdomsverksamheten i området i 45 år.

- Det kräver mycket arbete, det måste jag säga. Vi har nyligen avslutat ett gemensamt treårigt projekt med katolska ungdomar. Det tog över ett år att få ungdomarna att lita på varandra, säger Warke.

Hon anser ändå att det på många sätt är svårare att föra samman katolska och protestantiska ungdomar idag, än det var då oroligheterna i staden var som värst på 1970-talet.

- Jag brukar säga att man ska vara stolt över sin kultur och historia, men man måste respektera varandra, säger Warke.

Jeanette Warke utanför Cathedral Youth Club i The Fountain.
Det krävs mycket arbete för att få katoliker och protestanter att lita på varandra, säger Jeanette Warke som har arbetat med ungdomar i The Fountain i 45 år. Jeanette Warke utanför Cathedral Youth Club i The Fountain. Bild: Yle/ Johannes Waris Nordirland,Londonderry,ungdomsgårdar

Det kommer att ta en tid ännu före muren kommer ner, säger Warke och pekar på det flera meter höga stängslet som skiljer The Fountain från det katolska Bishop Street.

Den typen av peace walls, fredsmurar, sattes ursprungligen upp av den brittiska militären och finns framför allt i Belfast och Derry.

Warke är ändå säker på att Fountain, staden Derry/Londonderry och hela Nordirland sakta men säkert går mot det bättre.

- Om två veckor kommer vi att delta i en fotbollsturnering i Brandywell (katolskt bostadsområde). Det skulle inte ha hänt för bara två år sedan.― Jeanette Warke

Creggan

Några stenkast från the Fountain ligger Creggan. Ja, eller stenkast är inte ett särskilt lyckat ordval när vi talar om Nordirland.

Både Creggan och Fountain är till skillnad från stadskärnan i Derry områden där konflikten fortfarande är synlig. Det handlar om politiska väggmålningar, om målade slagord på väggarna och om flaggor.

Brittiska flaggor i The Fountain, irländska i Creggan. Creggan är ett område där så gott som 100 procent av invånarna är irländska nationalister eller katoliker.

Men Creggan och Fountain har också något annat gemensamt.

De ligger i toppen av listan över de mest utsatta områdena i hela Nordirland med fattigdom, hög arbetslöshet, hälsoproblem och narkotikaproblem.
Peter Nixon framför St.Marys Youth Club.
- Många av ungdomarna påverkas fortfarande av händelser som hänt innan de ens var födda, säger Peter Nixon, som jobbar som ungdomsledare på ungdomsgården i Creggan. Peter Nixon framför St.Marys Youth Club. Bild: Yle/ Johannes Waris Nordirland,Irland,Derry,ungdomsgårdar

På ungdomsgården St. Mary's Youth Club har ungdomsarbetaren Peter Nixon inlett sitt arbete för dagen.

- Jag skulle vilja säga att vi har kommit helt över konflikten, men det har vi inte, säger Nixon.

- Våra ungdomar har ett internaliserat trauma. Då de hör helikopterljud tänker de genast att "nu har någon blivit skjuten", eller "nu gör polisen en räd mot någon grannes hus", säger Nixon.

- Man skulle ju önska att de skulle tänka att det bara är turister på flygtur, säger Nixon.

Nixon berättar att St. Marys i Creggan och Cathedral Youth Club har ett visst samarbete.

Det finns planer för en gemensam workshop kring att bygga trummor - något som både de unionistiska och nationalistiska ungdomarna behöver under marschsäsongen.

- En del av ungdomarna har tydligt sagt att de inte vill delta, medan andra har varit positivare.

I St. Marys satsar man på att göra till exempel kanotutflykter under de mest eldfängda datumen under sommaren.

- Det handlar om att erbjuda ungdomarna en adrenalinkick som inte leder till slagsmål och en prick i brottsregistret, säger Nixon.

- Jag anser att vi här i St.Mary's och i Creggan gör ett gott jobb.

"Bestraffningsattacker" ett stort problem

Även om de största paramilitära grupperna har gått med på fredsavtalet, finns det fortfarande mindre utbrytargrupper som motsätter sig fredsavtalet.

En politisk väggmålning i nordirlänska Derry -  uppmaningar till att gå med i kampen.
En politisk väggmålning i nordirlänska Derry - uppmaningar till att gå med i kampen. Bild: EPA Nordirland,väggmålningar,IRA

I Creggan är fyra av grupperna aktiva. I en miljö, där många fortfarande inte anser att Police Service of Nortern Ireland PSNI är en polismyndighet som representerar hela folket, bildas lätt ett tomrum som fylls av paramilitära grupper som gör anspråk på att hålla ordning i området.

De dömer ut och genomför straff på ungdomar som enligt grupperna är inblandade i knarkaffärer eller är allmänt "stökiga" och gör sig skyldiga till bilstölder och så kallad "joy riding" - ett vanligt fenomen i Derry.

Det så kallade straffet kan vara misshandel med baseballträ eller att offret skjuts i benet. Begreppet har ett eget namn. Det kallas "kneecapping".

- Även om jag till en del en förstår synen som går ut på att polisen
är en brittisk polis, så är i sista hand polisens sak att gripa brottslingar, inte någon annan, säger Nixon.

Peter Nixon spelar biljard i St.Mary´s Youth Club.
Peter Nixon spelar biljard i St.Mary´s Youth Club. Bild: Yle/ Johannes Waris Nordirland,Irland,Derry,ungdomsgårdar

Bor åtskilt, studerar åtskilt

Colin Coulter är forskare och universitetslektor i sociologi vid Maynooth University i republiken Irland. Han är också född och uppvuxen i norra Belfast, i ett unionistiskt område.

Coulter ser att det finns två processer som pågår samtidigt i Nordirland.

- Nordirland är ett samhälle som har förändrats en hel del på 20 år. Det är också ett samhälle där det inte hänt så farligt mycket på 20 år.

Det finns runt 300 000 skolelever i Nordirland och bara 20 000 går i så kallade integrerade skolor där katoliker, protestanter och andra studerar tillsammans.― Colin Coulter, sociolog

Det är bara sju procent av eleverna. Utbildningsmyndigheterna i Nordirland har spikat det blygsamma målet att öka andelen till tio procent fram till 2021.

I katolska skolor ligger fokus till exempel på irländsk historia, medan skoleleverna i protestantiska skolor studerar brittisk historia.

Sociologiprofessor Colin Coulter.
Sociologen Colin Coulter vid Maynooth University. I bakgrunden Belfasts store son, fotbollslegenden George Best. Sociologiprofessor Colin Coulter. Bild: Yle / Johannes Waris Nordirland,Irland,Brexit

De två stora befolkningsgrupperna i Nordirland bor på olika ställen. Av de kommunala bostäderna i Nordirland är över 90 procent belägna i områden där det bor så gott som uteslutande katoliker eller protestanter.

Framtiden oviss

Hur kommer då Nordirland att se ut om 20 år?

- Nordirland kommer vara ett samhälle där det bor betydligt fler katoliker än protestanter, säger Coulter.

Faktum är att Nordirland som länge hade en tydlig protestantisk majoritet i dag kännetecknas av att befolkningsgrupperna är lika stora.

Utvecklingen beror delvis på att katoliker än i dag får i medeltal fler barn än protestanter. En annan viktig orsak är att medelklassprotestanter ofta åker till Skottland eller England för att studera – och långt ifrån alla återvänder.

Vad det här kommer att betyda på ett politiskt plan återstår att se. Det irländsk-republikanska partiet Sinn Fein har vind i seglen och talar om ett enat Irland inom en snar framtid.

Enligt Coulter ligger problemet helt enkelt i att protestanterna i regel inte vill ha ett enat Irland - och kommer garanterat inte att rösta för det.

Han anser att unionisterna är en grupp som är:

- Kulturellt oartikulerad, politiskt splittrad, har ingen koll på politisk strategi - de röstade i regel för brexit - vilket är som om kalkonerna röstade för sin egen slakt - men det de är överens om är att de inte vill se ett enat Irland, säger Coulter.

Vad vill de irländska nationalisterna egentligen?

- Flera nationalister vill ha ett enat Irland, andra känner att de kanske vill ha se ett enat Irland och andra vet helt enkelt inte vad de vill, säger Coulter.

Frågan om provinsens framtid har naturligtvis aktualiserats av det brittiska och därmed också nordirländska utträdet ur EU.

- Det kan hända att vi får en lösning där Nordirland blir ett område som samtidigt är i Europeiska unionen och i Storbritannien. Det öppnar för ekonomiska möjligheter, i alla fall för halvskumma pengar, säger Coulter.

Samtidigt måste också invånarna i republiken Irland på allvar ta ställning till hur de vill ha det.

- Min magkänsla är att de fortfarande vill lägga huvudet i sanden. Nordirland är något man inte tänker på i republiken, förutom möjligen vid gränsen eller man har en direkt koppling till området.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes