Hoppa till huvudinnehåll

Ojämn könsfördelning bland regissörer på landets största teatrar - Svenska Teatern strävar efter förbättring

Stängd ridå
Stängd ridå Bild: Mostphoto teater,Ridå

Vem är det som får regissera teater på våra största scener? Mest män, visar Alma Lehmuskallios utredning. Svenska Teatern är näst sämst i landet på jämställdhet bland regissörer, men nya chefen Joakim Thibblin lovar förbättring. Frågan är hur den strukturella ojämställdheten ska åtgärdas.

Regissören Alma Lehmuskallio har gjort en utredning för Finlands teaterregissörers och dramaturgers förbund om vilka som får regissera på statsandelsteaterarna, det vill säga de teatrar som lyder under teaterlagen och lyfter statligt understöd.

Under åren 2014-2017 var fördelningen bland regissörer på statsandelsteatrarna 61% män och 36% kvinnor (resten var grupp-regier).

Det är en ojämlikhet som inte förklaras med könsfördelningen inom branschen, eftersom över hälften av de regissörer som utexaminerats från Teaterhögskolan under de senaste 20 åren är kvinnor. Också över hälften av fackförbundsmedlemmarna är kvinnor.

- Det här är helt klart ett glapp som måste åtgärdas, säger Lehmuskallio.

Finland har en jämställdhetslag som förbinder arbetsgivaren att se till att män och kvinnor har samma utgångspunkter på jobbet. Det är dessutom en människorättsfråga att alla ska ha samma rätt att påverka samhället.

- Det är ju det en teaterföreställning gör, den påverkar samhället. Om vi inte har lika möjligheter att göra det, så uppfylls inte de mänskliga rättigheterna eller jämställdhetslagen, säger Lehmuskallio

Ohjaajan profiilikuva
Alma Lehmuskallio belönades i vintras med Ester-priset för modig teaterkonst. Ohjaajan profiilikuva Bild: Yle Kuvapalvelu hörspel,regissörer
.

Hon vill se ett mångsidigt teaterfält som representerar alla sidor av samhället, inte bara den heterosexuella vita medelålders mannen. Här måste vi dessutom komma ihåg att det finns fler än bara två kön.

Hon menar att det inte är en diskussion om känslor eller upplevelser av sexism, utan siffrorna talar för sig. Det handlar om fakta.

Svenska Teatern nästsämst i utredningen

Enligt Lehmuskallios utredning från år 2000 till 2017 har bara 32 % av premiärerna på landets största scener (Helsingfors stadsteater, Nationalteatern, Lahtis Stadsteater, Tampereen Työväen Teatteri, Åbo Stadsteater och Svenska Teatern) regisserats av kvinnor.

Helsingfors stadsteater var sämst på jämställdhet: Av hela 2000-talets 60 föreställningar på stora scenen hade bara tre stycken, det vill säga 5%, kvinnliga regissörer.

Svenska Teatern var bara snäppet bättre: 23% av föreställningarna på stora scenen regisserades av kvinnor.

Ett problem är att teaterchefernas beslut gällande repertoaren ibland sker bakom stängda dörrar. I värsta fall är det bara teaterchefen själv som vet på vilka grunder besluten har fattats.

- En bra chef diskuterar, säger Lehmuskallio.

Joachim Thibblin är chef för Svenska Teatern sedan ett år tillbaka. Den påvisade ojämställdheten bland teaterns regissörer är därmed inte hans fel.

- Det finns en myt om den envåldshärskande teaterchefen. Den känns väldigt främmande för mig. Det är klart att mina egna tankar finns i mitt huvud, men jag diskuterar hela tiden med personalen och med mina medarbetare på dramaturgiatet och bollar och pitchar med dem, säger Thibblin.

Enligt honom är Svenska teatern ute efter att ha det så jämställt som möjligt, men man måste jobba med lång framförhållning och hitta en balans över flera spelår. Han menar att innehållet kommer först, den bästa berättelsen och de konstnärliga kvaliteterna, men samtidigt vill han synliggöra och vara medveten om jämställdheten. Är det inte jämställt måste det finnas en förklaring till det.

Joachim Thibblin klädd i kostym i Svenska teaterns sal.
Joachim Thibblin efterträdde för ett år sedan Johan Storgård som chef för Svenska Teatern. Joachim Thibblin klädd i kostym i Svenska teaterns sal. Bild: Cata Portin Joachim Thibblin

Thibblin gör ingen heller ingen skillnad i prestige mellan stora scenen och teaterns andra scener. Däremot krävs ett visst arbetsledarskap för att kunna operera den stora scenen eftersom den är så tekniskt krävande.

- Det krävs kompetens och erfarenhet, det är inte alltid så lätt att hitta de inhemska svenska regissörskandidaterna.

Menar du att det finns färre kompetenta kvinnliga regissörer?

- Nej, det menar jag inte, men det finns överlag färre kompetenta regissörer på svenska i Finland. Det är en utmaning och därför jobbar vi mycket med finska och rikssvenska regissörer.

Innehållet ska inte styras

Ojämstäldheten sitter i strukturerna, och det är där förändringen måste ske. Innehållet ska däremot inte regleras eller vara demokratiskt, säger Lehmuskallio.

- Jag försvarar manliga regissörers rätt att sätta upp Sju bröder eller vad som helst för föreställningar om manlighet om det är det de vill göra. Man får göra konst ur sin egen synvinkel så länge processen är genomskinlig.

Det värsta är om beslutsprocesserna sker i skymundan eller av misstag, menar hon. Vi kan inte ha en situation där bästa broder-tänk styr våra skattefinansierade teatrar.

- Ifall största delen av regissörerna på en teater är män, bör det vara ett medvetet val som man tar ansvar för.

Hon menar ändå att också innehållet i längden skulle påverkas av mer jämställda strukturer. Då skulle det finnas utrymme för alla att göra konst ur sin egen synvinkel.

Det är inte heller så att kvinnor bara måste få göra teater om hur det är att vara kvinna.

- Kvinnor måste få regissera vad som helst på vilken scen som helst. Det finns inga kvinnliga och manliga ämnen. Men visst lider mångfalden av att det mest är män som får göra teater.

En föreställning filtreras alltid genom regissörens blick. Historiskt är den manliga blicken en annan än den kvinnliga. Den ena är van vid makten, den andra inte.

Lehmuskallio påminner också om att det finns många manliga regissörer som är mycket medvetna om könsmaktsordningen, och tvärtom kvinnor som inte alls är det. Hon tycker också att en bra regissör funderar på frågor om representation i varje produktion.

Efter #metoo

Tommi Saarikivi är verkställande direktör på Finlands Teatrar, en intressebevaknings- och arbetsgivarorganisation för de professionella teatrarna i Finland. Han säger att det här är frågor som ständigt dryftas branschorganisationerna emellan.

- Det räcker inte att ha en jämställdhetsplan i en skrivbordslåda eller ett dokument på datorn, det måste finnas tydliga regler för hur jämställdheten följs upp och rapporteras, säger han. Det är ändå svårt att hitta fungerande regelverk för konst och skapande verksamhet, som trots allt kräver en viss frihet.

För att få ett exempel på hur ett sådant arbete kunde gå till kan vi vända blicken mot Sverige, där Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet år 2006 gav ut ett betänkande under rubriken Plats på scen. Det är en 650 sidor lång utredning med konkreta åtgärder för jämställdhet inom scenkonstfältet.

Bland annat konstateras det att jämställdhet måste vara ett obligatoriskt kriterium på alla stadier av beslutsfattandet, att politisk styrning är nödvändig för att jämställdheten ska uppnås och att det är svårt att motivera offentliga stöd om de inte riktas jämlikt. Man understryker också att det handlar om styrning av resurser och makt, inte om en kontroll av innehåll eller de konstnärliga processer.

- Det här är ett arbete som borde göras också här hos oss, senast nu, säger Lehmuskallio.

Undervisnings- och kulturministeriet har nyligen tillsatt en utredare med anledning av de sexuella trakasserier som på den senaste tiden uppdagats på kulturfältet. Efterdyningarna av #metoo kunde enligt Lehmuskallio vara ett optimalt tillfälle att, förutom problematiken kring sexuellt ofredande, också i bredare skala ta upp den ojämna könsfördelningen inom teaterbranschen.

Under de senaste åren har ett förslag till reform av teaterlagen och finansieringen av teatrarnas, muséernas och orkestrarnas verksamhet arbetats fram av en grupp sakkunniga. I förslaget finns ingen särsklid jämställdhetsaspekt inskriven. Förlsaget har lagts på is av kulturminister Sampo Terho.

Varför är det då så viktigt att teater är jämställt?

- Frågan är inte är relevant, jämställdhet behöver inte motiveras. Icke-diskriminering är ett självändamål. Man kunde nämna olika ekonomiska- eller hälsoaspekter, men det ska man inte behöva göra, säger Lehmuskallio.

- Teatern är en del av verkligheten. Det är inte bara en spegel av verkligheten, utan en del av verkligheten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje