Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Därför vinner Washington – därför vinner Vegas

Marc-André Fleury intervjuas efter match.
Marc-André Fleury har fått ge många segerintrevjuer i vår. Och fler kan det bli. Marc-André Fleury intervjuas efter match. Bild: �Icon Sportswire (A Division of XML Team Solutions) All Rights Reserved Marc-André Fleury,Vegas Golden Knights,NHL,Stanley Cup

Motivation slår talang cirka nio gånger av tio. Men vad händer när maximal motivation drabbar samman med maximal motivation? Det är fallet i årets Stanley Cup-finalserie då ”The Lost Boys” från Vegas skall ta sig an ”de största förlorarna i amerikansk proffsidrott”, Washington Capitals. Blir det då talangen som avgör?

En sammandrabbning som ingen människa i hela hockeyvärlden hade förutspått då NHL-säsongens första tekningspuck föll i isen den 4 oktober 2017. Finalspel mellan Washington och Vegas skulle ha fungerat som en godbit för en hockeyinspirerad standupkomiker.

Här är vi ändå nu med facit på hand efter att 29 av ligans 31 lag har gått sitt öde till mötes. Ut ur de parallella slutspelsrören i öst och väst forsar två extremt motiverade energiladdningar som båda två redan nu är vinnare med enormt stort ”V”.

Finalserien kommer att ge NHL-ligan en helt ny mästare. Före mästardebutanten koras bjuds vi sannolikt på en minnesvärd duell, med en unik specialkrydda: lagen känner inte varandra egentligen alls. Capitals och Golden Knights har bara mötts två gånger och något sådant har aldrig tidigare skett.

Till och med då St. Louis tog sig till final våren 1968 under sitt första år som NHL-lag, hade Blues och finalmotståndaren Montreal Canadiens drabbat samman fyra gånger under grundserien. Montreal vann alla, precis som alla fyra matcherna i finalserien.

Jämnt 50 år senare är det helt andra bullar i ugnen: Golden Knights var bättre i båda matcherna mot Capitals under säsongen och nollade dessutom Ovetjkin et consortes hemma i Vegas. Målskillnaden på två matcher visar på 7–3 för Vegas.

Men det är allt i det förflutna och saknar relevans i juni – vem vinner nu när det gäller? Här följer argument för båda lagen i den här ”förhandsanalysmardrömmen”

DÄRFÖR VINNER WASHINGTON

Skallrande förlustskelett i garderoben

Hela slutspelsvåren har det snackats om att inget lag är lika motiverat att visa vad det går för som Vegas Golden Knights. Undrar just om inte Washington Capitals är undantaget som bekräftar regeln?

Här är ett lag som tippats gång på gång ha vad som krävs för att vinna Stanley Cup. Senast ifjol var det ”nu eller aldrig”. Alltid har det gått åt skogen redan i ett tidigt skede av slutspelet. Ofta i en sjunde och avgörande match – och mycket ofta mot ärkerivalen Pittsburgh Penguins.

I år skulle det vara något av ett mellanår, efter att ännu ett ”vinnarlag” vek ner sig förra våren. Cocktailen av ouppfyllda drömmar, kollektiv ”jävlaranamma” och grym potential puttrade ändå under ytan.

Först ledde den till en divisionsseger före plågoanden Penguins. Lite senare visade ”Caps” förbluffande kraft då 0–2 mot Columbus i första slutspelsomgången vändes till 4–2.

Det slutliga beviset på att laget är mentalt på topp var hur Sidney Crosbys Pittsburgh inte egentligen gavs en chans i den tidigare så dystra andra omgångens avgörande skeden.

Tampa Bay var sedan aldrig riktigt nära att kunna utmana Capitals om en seger i matchserien efter den förlösande vinsten över Pittsburgh.

Washington är vad man kallar ”a team on a mission”. Till och med i högre grad än Vegas.

Rysk gryning – Aleksander Ovetjkin, Jevgeni Kuznetsov, Dimitri Orlov

116 slutspelsmatcher hann Aleksander Ovetjkin med innan han som 32-åring tog sig förbi andra omgången i slutspelet. Ända sen han inledde sin NHL-karriär i Washington säsongen 2005–2006 har nummer 8 dundrat in puckar i mål under grundserien bara för att ta ett tidigt flyg till hockey-VM efter ännu en slutspelsbesvikelse.

Trots att Ovetjkin de facto alltid haft bra personlig statistik i slutspelet – något som blivit i skymundan.

Den här säsongen såg ut att följa samma mönster: 49 burar i grundserien och sen 0–2 mot Columbus efter två matcher i första playoffomgången. Men mönstret bröts. Efter tre serier och 19 matcher är Washingtons kapten tvåa i slutspelets poängliga med 22 poäng (12+10).

Etta är Ovetjkins center, 25 år gamla Jevgeni Kuznetsov med 11+13. Det var Kuznetsov som sist och slutligen slog den sista spiken i Penguins kista med sudden death-målet i match nummer sex. Också han drev bort några demoner som förföljt honom. ”Så skicklig, så mjuk när det gäller”, så har det låtit i några år. Inte längre – Kuznetsov är nu Capitals främste anfallare.

Skicklig, bra på att tackla men ojämn och opålitlig – en hasard. Så har även Capitals tredje ryska spelare, Dimitri Orlov, beskrivits gång på gång under sina sju säsonger i Washington. Den här våren har han varit enormt bra.

Tuff, bra med pucken och framför allt stabil i ”Caps” andra par tillsammans med Matt Niskanen . 16 poäng för duon på 19 matcher och 24–25 minuter per match.

Svensk sommar – André Burakovsky lånar den blågula huvudrollen av Nicklas Bäckström?

Nicklas Bäckström ligger trots sin handskada, som höll honom borta från fyra matcher, på över en poäng per match i slutspelet med 16 poäng på 15 matcher. Det vill säga att den svenska stjärncentern igen en gång är otroligt effektiv, nyttig och pålitlig.

”Bäckis” är den största orsaken till att Washington har två verkligt starka offensiva kedjor i finalen. Hans framspel till måltjuven T.J. Oshie är något Vegas får se upp med.

Lite kul då att 23 år gamla André ”Roberts son” Burakovsky var den svenske matchvinnaren i match nummer sju mot Tampa Bay. Hans två mål på genombrott tog Capitals från 1–0 till 3–0 och knäckte Lightnings ryggrad så att smällen hördes ända till en soffa i Esbo. Det efter att han var ratad från uppställningen i match nummer fem.

Breddspelarna stiger fram då de behövs som mest

Burakovsky är en av dem, hans center i tredje linan, dansken Lars Eller en annan, Jakub Vrana en tredje och Devante Smith-Pelly en fjärde. Ingen av den här kvartetten hör till Capitals egentliga ”go to guys”, men alla har i tur och ordning stigit fram och gjort matchvinnande mål.

Precis det är vad ett vinnarlag behöver. Till exempel Boston, Pittsburgh, Tampa och Winnipeg hade inte sådana guldkorn i bakfickan då det gällde som mest.

Och så finns såklart hyper-elake Tom Wilson som aldrig missar en chans att orsaka motståndarlaget fysisk smärta och psykisk obalans. En spelare av modell Jarkko Ruutu – men styggare och faktiskt bättre på att spela hockey.

Wilson har lyckats i det närmaste perfekt med att rubba alla tre motståndarlag såhär långt i slutspelet. Han har på sitt sätt varit en viktig kugge under resan mot finalen.

Första powerplayfemman är mördande

17 mål på 19 slutspelsmatcher – bakom Sergei Bobrovski, Matt Murray och Andrei Vasilevski. Det är g-r-y-m-t. Capitals powerplay har gjort mål på mer än vart fjärde försök (28,8 %), vilket kanske inte låter så revolutionerande giftigt, men bara Bostons omänskliga toppformation har bättre statistik. Tills det roliga tog slut efter 12 matcher (12 mål / 12 matcher, PP %: 36,4).

Capitals är däremot kvar i leken. När kvintetten med fyra forwardar: Oshie, Bäckström, Kuznetsov, Ovetjkin som ”point man” och ligans poängbästa back, John Carlson, skrinnar ut på isen, börjar domedagsklockorna ringa för motståndarlaget. Varje spelare i första formationen är en målskytt i världsklass. 37 mål har de sammanlagt skjutit på 19 slutspelsmatcher.

Powerplay är ett tungt ”därför” i Washingtons kolumn. Vegas har gjort ynkliga 9 mål på 15 matcher i playoff.

Viktigast av allt – Braden Holtby är bättre än någonsin

Vezina-vinnaren från 2016 och finalisten 2017, Braden Holtby, var något skakig i grundserien och började slutspelet på bänken. Philip Grubauer spelade de två första matcherna mot Columbus, Capitals förlorade, Holtby fick sin chans – och har varit suverän sen dess.

Och det med en stigande prestationskurva. Två nollor och drygt sextio räddningar i matcherna nummer sex och sju mot Tampa Bays fantastiska skyttar är helt sjukt. För att vara exakt så har Holtby hållit nollan i drygt 159 minuter inför finalserien.

Så galet som det kanske låter, så kan faktum vara, att Washington till och med har målvaktsfördelen mot Vegas. Eller att Holtby inte i alla fall tar stryk av ”Blomman från öknen”. Så kyligt perfekt spelade han mot skyttar som är vassare än vad Vegas bjuder på.

Holtby har också hela tiden längs med våren fått njuta av ett bättre och bättre lagförsvar. För närvarande är Washington ett lag som jobbar ypperligt hemåt och håller rent hus framför sin målvakt.

DÄRFÖR VINNER VEGAS

Medvind, fräsch fysik och positivt tänkande

“All you need's a strong heart and a nerve of steel” sjöng Elvis Presley i den odödliga hitten som handlar om Golden Knights hemmastad. Och visst har både en stark aerobisk kapacitet och ett iskallt psyke varit viktiga i nykomlingslagets sagolika framfart den här säsongen. Och framförallt i slutspelet.

Vegas har spelat tre playoffserier, vunnit de tolv matcherna som behövts för att ta sig till final och förlorat sammanlagt tre matcher. Det är näst intill omöjligt att acceptera som fakta, men så är det bara. Inget tycks kunna stoppa de här riddarnas jakt på hockeyvärldens heliga skål.

Så småningom kan man börja glömma det här med att vara nederlagstippade, bestå av överflödsspelare, och ”laglösa”-snacket. Vegas Golden Knights i detta nu är helt enkelt ett lag och en organisation där varenda medlem känner sig viktig, stark och beslutsam – som en vinnare.

Spelarna är utvilade i jämförelse med Washington, hockeylivet ler bredare än någonsin mot varje enskild spelare i truppen och finalserien börjar med två matcher hemma framför ligans mest tacksamma publik. Sämre förutsättningar kunde ett lag ha.

Spelsättet har fungerat sedan dag ett.

Coachen Gerard Gallant var med om att bygga truppen tillsammans med GM George McPhee. Spelarna valdes i expansionsdraften sommaren 2017 för att passa den stil av hockey som Gallant vill se: högt tempo, aktiv och outtröttlig kamp om pucken på varje kvadratmeter av isen och spel rakt mot motståndarmålet. Av alla fyra kedjor.

Och det har Vegas gjort från och med att ligan körde igång i oktober. Inga förändringar har behövts i spelstilen som varenda spelare har accepterat till hundra procent. Spelsättet var helt inarbetat redan i god tid före årsskiftet och nu då vi är inne i slutet av maj förverkligar Vegas sitt system med en automatiserad säkerhet. Spelet skulle antagligen fungera även i beckmörker.

Toronto Maple Leafs nuvarande president, forne storspelaren Brendan Shanahan, berättade tidigare i veckan till lokal media, att han aldrig sett ett lag jobba hemåt – eller backchecka som det heter – lika aggressivt, lika outtröttligt och på lika bred front (= alla spelare) som Vegas.

Också i anfallsspelet är spelarna plikttrogna – skott på mål så snabbt som möjligt följt av en blodtörstig jakt på returer. Och om returen i alla fall hamnar hos motståndaren, så gör Vegas-spelarna allt och lite till för att genast vinna pucken tillbaka och vända spelet bara några meter från motståndarens mål. Röda lampan nästa.

Vegas spelsätt har varit rena rama giftet för alla motståndare hittills. Ingen spelar ett lika snabbt anfallsspel och det skall ännu en gång sägas att lagets alla fyra kedjor och tre backpar gör sitt för framgången till 100 procent i varje match.

Ändå är det några som sticker ut lite extra: backarna Nate Schmidt och Shea Theodore, forwardarna James Neal, Erik Haula och Alex Tuch.

Och sen har vi de här grabbarna.

Marchessault – Karlsson – Smith

Ligans anonymaste första kedja har varit en omöjlig nöt att knäcka i tur och ordning för Los Angeles, San José och Winnipeg. Inför varje matchserie tippades det att nu kommer linan att sluta producera. Nix. 47 poäng på 15 matcher i slutspelet.

Och mycket jämt fördelat: 18 poäng för Jonathan Marchessault, 16 poäng för Reilly Smith och 13 poäng för William Karlsson. Ingen i trion är en kandidat för att vinna slutspelets poängliga. Men då det gäller att slå in ett ”tungt mål” som verkligen äter upp motståndarens moral och hålla rent hemma är Vegas paradkedja rena rama dynamiten.

Bland annat fem matchvinnande burar på 15 matcher och ett sammanlagt plus/minus på +24 för trion i slutspelet. Kedjan har kort och gott knäckt alla formationer som de ställts emot.

Världens bästa hockeyspelare just nu: Marc-André Fleury

12 segermatcher på 15 starter, 1,68 insläppta mål per match i genomsnitt, 94,7 i räddningsprocent. Ingen är ens i närheten av att hota den trefaldige Stanley Cup-segraren från staden Sorel-Tracy i Quebec-provinsen om titeln som den här vårens kung.

Håller Fleury sin nivå i finalserien och på det sättet leder Vegas till att vinna Stanley Cup, är det fråga om en av alla tiders bästa individuella prestationer i slutspelet. Att han vinner Conn Smythe-priset som slutspelets bästa spelare är en självklarhet.

Fleury genererar dessutom en otrolig massa energi till spelarna framför sig. När utespelarna vet att keepern i princip tar alla skott som går att ta, så ger de dem en grym mängd mod och trygghet med och utan puck.

Ryan Reaves – finalseriens precisionsvapen

Muskelberget från fjärde kedjan blev till slut spelaren som med säsongens första mål säkrade Vegas finalplats. Målskytte var ändå inte orsaken till att Golden Knights-ledningen ville ha honom från Nashville till Vegas vid trejddeadlinen.

Reaves – 186 cm och 102 kg – är inte en traditionell ”goon”, men nog en spelare som vid behov förtydligar sin fysiska närvaro bättre än de flesta. Han skaffades till Vegas för att ingen skulle ta sig friheter gällande lagets ganska småväxta nyckelanfallare. Det har fungerat.

I finalserien kommer Ryan Reaves uppgift vara att göra livet surt för Tom Wilson. Det blir första gången i slutspelet som Washingtons fuling hamnar ut på isen med en motståndare som han verkligen inte vill möta ”mano a mano”.

Sannolikt är att Wilson inte vågar sig på liknande smutsiga grejer mot Vegas som under de tidigare matchserierna. Och därmed tappar Washington en liten konkurrensfördel.

Eller så tappar Wilson ett ordentligt antal tänder. I fallet Tom Wilson måste jag medge att det inte skulle kännas helt fel om han hamnar betala för sin ytterst motbjudande och farliga vana att rikta tacklingar mot huvudet.

Natten mot tisdag kör det igång.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport