Hoppa till huvudinnehåll

"Det går inte att leva de tidigare generationernas kamp" - Golnaz Hashemzadeh Bonde skriver för att möta sanningar om sej själv

golnaz hashemzadeh bonde
golnaz hashemzadeh bonde Bild: ©Helén Karlsson/Otava författare,golnaz hashemzadeh bonde

Golnaz Hashemzadeh Bonde besöker Helsinki Lit-festivalen för att tala om sin roman Det var vi. Ida Henrikson träffar henne i ett samtal om hur moderskärlek kan ta olika former, om vem som har lyxen att förändra sitt livsöde och om att skriva för att förstå sej själv.

Golnaz Hashemzadeh Bondes roman Det var vi berättas med Nahids arga röst. Som ung flydde Nahid och hennes man revolutionen i Iran, de offrade sina rötter för att deras dotter skulle få leva ett fritt liv i Sverige. Nu har den 50-åriga Nahid diagnosticerats med cancer och läkarna tippar på att hon har sex månader kvar att leva. Är den vuxna dottern tillräckligt tacksam, hon som har fått allt?

Hashemzadeh Bonde har själv kommit till Sverige från Iran med sina föräldrar då hon var ett litet barn och i boken ställer frågor om hur trauman kan färdas från en generation till nästa.

Hej Golnaz, hur mår du?

Tack bra, roligt att vara i Finland! Jag är här med familjen, eller de är kvar på hotellrummet. Den yngre av mina två barn är bara tre månader gammal, så det här är första gången jag är ifrån honom.

Stort grattis till babyn! Får jag fråga, var du alltså gravid medan du skrev boken?

Jag blev gravid precis när boken blev klar. Det var svårt att undvika nästan! Jag var så inne i berättelsens värld - med bebisen som är hoppet om den positiva förändringen och fortsättningen.

Du har skrivit en så vacker bok, som är både lättläst men samtidigt innehåller hela världens mörker. Det var en stor upplevelse att läsa den. Hur var den att skriva?

Oj, tack. Skrivandet var en upplevelse som jag hoppas jag kan få igen. Jag hade tänkt på de här temana länge, speciellt på det med arvet mellan generationerna, vad vi får av våra föräldrar och deras föräldrar samt vad vi ger vidare åt våra barn.

Men det var först när Nahids röst kom till mej som jag började skriva. Hennes röst är lika viktig för mej som handlingen i boken. Hon har den råa ilskan och besvikelsen men också kärleken i sej.

Det fantastiska var att boken bara kom ur mej, nästan som i trans. Jag grät och jag grät och jag grät. Det var underbart att lära känna karaktären och fylla henne med mina egna funderingar och frågor, egentligen om min föräldrageneration och om deras förluster och uppoffringar.

Jag förlorade båda mina föräldrar plötsligt, min pappa dog för fem år sen, plötsligt över en natt, och bara en månad senare fick min mamma en cancerdiagnos. Samtidigt förlorade en nära vän med samma bakgrund sin pappa.

De var alla nyss fyllda 50, alltså unga personer. Då uppstod en massa frågor i mej: Varför händer det här? Vad är det som gör att den här gruppen blir sjuka? Bilden av trauman och hårt arbete och kamp som sätter sej i kroppen och växer, det symboliska med cancern, att den äter en inifrån. Man kan inte fly från det man upplevt.

Jag tänkte på hur stora drömmar och ambitioner de hade, hur det gick med revolutionen och hur tufft livet blir efter att man har flytt. Allt det här ville jag utforska.

Min förra bok hade jag först skrivit i jag-form, men jag visste inte riktigt vart jag var på väg eller vad som skulle hända med karaktären. Jag har en vän i New York, en 80-årig konstnär som jag satt och pratade med, och jag hade alltså utslag över hela kroppen av panik.

Då sa han: “Have you asked her? Have you talked to your character?” Det var då jag förstod att hon inte är jag. Det är så boken heter: Hon är inte jag. Då började jag skriva boken i tredje person istället, så jag fick skriva om allt.

Det blev som att flytta något inifrån ut, att lyfta ut det ur mej själv. Då kan man betrakta det istället för att våndas i det. Det är samma sak med Nahid. Att bara lyfta ut frågorna och känslorna och skapa en karaktär...

Då blir det kanske också lättare att vara ärlig, för det handlar inte bara om dej.

Bra poäng, jag får ofta frågan om Nahid är min mamma. Om hon hade varit det hade historien blivit mycket plattare. Det som är fantastiskt med fiktionen är att i den här karaktär kan jag koka ner en massa erfarenheter och frågor och fylla henne med mycket mer än det bara min egen relation till en person hade kunnat vara. Den processen är typ det jag lever för! Processen att lyfta det ur mej själv.

Men det är också förfärligt svårt. Att hitta karaktären. När jag väl hade hittat Nahid skrev jag boken på bara några månader, alltså verkligen intensivt.

När jag ser orden på skärmen har jag aldrig tänkt dem förut, det är som att möta en sanning om mej själv som jag aldrig tidigare har formulerat.― Golnaz Hashemzadeh Bonde, författare

Det finns många svåra ämnen i Det var vi: Att fly från sina rötter, våld i nära relationer, att insjukna i cancer. Varför så många tunga ämnen i samma berättelse?

Det är ju inte något frivilligt. Det är Nahid, det är hennes liv. För mej är det väldigt logiskt att de här grejerna följer på varann. Det är det jag menar med arvet och att trauman lever kvar. När man har upplevt det Nahid har gjort, hur lever man vidare? Hur lever man i en kärleksfull relation, hur ger man kärlek åt sitt barn?

Det säger nåt om att mörker föder mörker, att trauman föder trauman - om man inte bearbetar dem. Det gäller även cancern. Så mycket kamp och så mycket vånda - hur skulle kroppen komma undan? Jag tror att om man inte aktivt själv har möjlighet att ta tag i och bearbeta trauman, är det så här det funkar.

Snarare kanske det förstärks genom generationer, om det inte finns en kraft som vill eller har förmågan att vända det. Hela min poäng med Nahid är ändå att när man möter hennes ilska och råhet ska man också få en viss empati för det. Kanske till och med tänka: Vad hade jag själv gjort om det hade hänt mej? En fråga som jag själv ställer mej är vad som hade krävts för att hon skulle ha blivit annorlunda. Man inser att det är ganska extrema saker. Om man har ett sånt bagage kanske man inte sådär bara åker till Bali för att hitta sej själv - allt sånt är en lyx.

Ja, det är en lyx att kunna ställa den frågan jag just ställde dej.

Det är det jag menar. Jag kan göra det, för jag är en generation bort, jag kan sitta och reflektera och skriva en bok om det. Men om du är den personen, när och hur skulle du få chansen att bryta dej loss?

Nahid har ändå en underbar humor, och ett slags trots - det är lite som att hon blir ett barn igen i och med sjukdomen...

Det är fascinerande. Jag tänker mycket på det i och med mina egna barn. Hon kommer mycket tillbaka till det hon känner att hon inte fick då hon själv var barn. Förutom det hon upplevde under revolutionen, får man också möta hennes barndom och hennes mamma som giftes bort väldigt ung och fick barn ung och inte var förmögen att ge kärlek på det sättet vi är vana att tänka att man ska ge sina barn kärlek.

Jag tror att man kunde ha tagit bort flykt och misshandel och sjukdom och ändå suttit där med samma känslor. För att kunna ge till andra, måste du nånstans kunna känna att du själv har fyllts. Men om du är tom, vad ska du då ge av? Man är som en hink med hål i, hur mycket nån än fyller en rinner det bara ut.

Jag hade kunnat skriva enbart om barndomen, om hur man blir som Nahid. Då handlar det inte längre om vilken kultur man kommer ifrån eller ifall man har upplevt krig eller så, såna här fall har vi runt omkring oss hur mycket som helst.

Det är jätteförbjudna saker - att vara missunnsam mot sitt barn! Därför är det också intressant, för det är väldigt mänskligt. Att varför har du det så lätt?― Golnaz Hashemzadeh Bonde, författare

Just det berörde mej väldigt starkt, kanske för att jag själv också ganska nyligen har blivit mamma. Vad händer med en då man får barn? Medan jag läste din bok funderade jag mycket på de själviska aspekterna i ens förhållande till sitt eget barn.

Det jag tycker är intressant är att Nahid blir jätteglad över barnbarnet, men det är för sin egen skull, för att hon själv känner att hon får leva vidare. Barnbarnet är en slags clean slate för henne. Delvis också för att det är hennes förtjänst att barnbarnet får ett bra liv. Det är ju jättesjälviskt att tänka så!

Jag kan känna med mina barn… det här med att man försöker överkompensera åt andra hållet. Att jag har aldrig fått det här, då vill jag ge dubbelt mer åt dem - på det sättet går ju arvet också vidare. Det behöver inte vara negativt, men det är hur som helst ett resultat av generationer. Det finns absolut något själviskt i att ha barn.

I Nahids fall kräver eller får hennes dotter för mycket av vad hon hade velat ha själv. En poäng som jag tyckte om att utforska var att man flyr för sina barn, man bygger upp ett bra liv för sina barn, man vill ge sina barn möjligheter. Och jag menar inte bara flyktingar, utan människor generellt.

Men den känslan av att ens barn får det lättare än en själv, eller som Nahid säger, att dottern får skörda frukten. Det är jätteförbjudna saker - att vara missunnsam mot sitt barn! Därför är det också intressant, för det är väldigt mänskligt. Att varför har du det så lätt?

Då blir det så tydligt att ditt barn är inte du. Hur är det med förväntningen av tacksamhet gentemot sina föräldrar? Det gäller väl överlag, inte bara barn till flyktingar. Jag märker att jag ofta hoppas att mitt barn en dag ska förstå allt jag gjort för honom. Men det blir också en börda för barnet.

Det var en del av processen att skriva det här. Jag växte upp med att höra att jag hade haft tur som fick växa upp i Sverige med frihet och möjligheter. Jag skulle alltid tänka på flickorna som var kvar i Teheran som inte hade min frihet och mina möjligheter. Det har jag gjort hela livet med enorm ödmjukhet, men också med en känsla av skuld, att om jag inte skaffar en riktigt bra utbildning och jobb och ekonomi så har jag sumpat allt det som mina föräldrar har gjort för mej. Det är nästan som att de har gjort en investering och jag ska få avkastningen.

Den skulden har kunnat vara en belastning. Samtidigt, eftersom mina föräldrar var traumatiserade, har jag för min del fått upplevelser av dem som de nog skulle känna skuld över, om du förstår vad jag menar. Det jag landar i tack vare skrivandet är att det finns en stor tacksamhet i det jag har fått - men det sociala arvet blir så intressant. Alla är på sin egen resa. Det går inte att i nästa generation leva föregående generationers liv.

Jag tänker också mycket på min dotter, som har en helt annan barndom än jag hade. Hon kommer aldrig att veta hur mycket bättre hon har det jämfört med mej, hur mycket jag än skulle vilja att hon förstod. Det kommer inte att bli en erfarenhet för henne, hon kommer inte att inse sträckan hon förflyttades innan hon föddes.

Det är en intressant dynamik. Den tidigare generationen vill att den nästa skall förstå: Förutsättningarna för ditt liv kommer från min kamp! Men ingen människa kan leva för den tidigare generationens kamp.

Det kan handla om de stora värderingarna, som att när jag föddes var det krig och det föll bomber från himlen och vi sprang till skyddsrum och gömde oss fram tills jag var tre, då vi flydde till Sverige där jag inte kunde språket och blev kallad svartskalle. Det är min barndom.

Sen är det de små sakerna, som att vi inte hade så mycket pengar, att jag bara hade två tröjor att växla mellan, att min goda kompis alltid hade med sig frukt till skolan och jag brukade äta hennes äppelskrutt eftersom vi inte hade råd med frukt. Min dotter kommer aldrig att uppskatta äpplen på det sättet! Det spelar ingen roll hur mycket jag än berättar.

Det är samma sak som när äldre generationer berättar att “Då jag var ung gick vi en mil i snön till skolan!”. Det går inte att leva med den insikten. Det är nåt jag har förstått när jag fått barn, deras verklighet är deras egen. Då förstår jag också mina föräldrar på ett annat sätt. De försökte överföra sin verklighet på mej och blev så frustrerade då det inte lyckades. Jag förstår både varför de försökte och varför de inte lyckades.

TiIlvaron är en jakt på flow― Golnaz Hashemzadeh Bonde, författare

Hur känns det att prata om allt det här personliga, samtidigt som boken som konstverk såklart måste stå för sej själv? Blir det tungt?

Det är just processen att lyfta det ut ur mej själv och lägga fram det, som jag var inne på tidigare. Då är det inte längre personligt. Det är personligt på det viset att det intresserar mej, men det handlar inte om mej.

Det ser jag som en stor rikedom, att lyfta fram de stora frågorna ur mej själv och vrida och vända på dem på ett objektivt sätt. Jag tycker det är väldigt svårt att skriva, eller det svåra är att komma in i rätt zon där den här processen kan ske. Jag jagar den känslan som en knarkare. Man vill ha fixen. TiIlvaron är en jakt på flow…..

Men när skriver du, helt konkret? Du är vd för ditt eget företag och har två barn - när och hur har du tid för skrivandet?

Just nu med en bebis är det lite klurigt. Man kan inte säga det här, för man skriver ju när man sitter i stolen och skriver, men jag är i processen hela tiden. Jag tänker hela tiden på karaktärerna och deras röst.

Det var fem år mellan min första och min andra bok och under de åren förlorade jag mina föräldrar och blev mamma, men som sagt tog det bara några månader att skriva Det var vi. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa bok.

Men skapandeprocessen befinner jag mej i hela tiden, för det är den rollen skrivandet har för mej, att bli klokare på mej själv och det som händer i min omgivning. Därför blir det en så stor längtan också - “Nu måste jag bara få ur mej det här”. När jag väl är i flowet, då stjäl jag 45 minuter här, en timme där.

Med den här boken satt jag kvar på kontoret på kvällarna efter att de andra gått hem och lyssnade på soundtracket till filmen La La Land på full volym och skrev. Det soundtracket har blivit lite av en trigger, en påminnelse om hur härligt det var att vara inne i den världen.

Skrivandet är inget jag gör för att jag vill vara författare, utan för att det finns ett urge, en drift. Jag skriver av själviska skäl, för att få flowet och fixen. När jag ser orden på skärmen har jag aldrig tänkt dem förut, det är som att möta en sanning om mej själv som jag aldrig har formulerat.

Litteraturfestivalen Helsinki Lit pågår mellan den 25 och 26 maj på Savoy-teatern.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje