Hoppa till huvudinnehåll

Michael Cronström: ”Det här är ju bara skit!” – Hur jag blev besviken på Jimi Hendrix som 11-åring

Yhdysvaltalainen rock-muusikko Jimi Hendrix soittaa sähkökitaraa Yleisradion "Pop-kontrasteja" -televisio-ohjelman nauhoituksissa 22.5.1967.
Jimi Hendrix, vars musikaliska arv inte förvaltades speciellt väl till en början. Yhdysvaltalainen rock-muusikko Jimi Hendrix soittaa sähkökitaraa Yleisradion "Pop-kontrasteja" -televisio-ohjelman nauhoituksissa 22.5.1967. Bild: Johannes Mattila / Yle Jimi Hendrix

När jag var 11 år gammal och nyligen hade upptäckt rockmusikens värld köpte jag två LP:n med Jimi Hendrix på ett skivantikvariat. Jag visste inte mycket om olika artister på den tiden men jag visste att Jimi Hendrix var bra.

Besvikelsen var stor då jag kom hem och lyssnade på skivorna. Den ena bestod av sångaren Curtis Knight halvtaskiga material från 1965 som Hendrix spelade gitarr på.

Den andra var någon hembandning med instrumentalmusik där Hendrix påstods medverka.

Det gick flera år före jag köpte nästa skiva med Hendrix. Då visste jag mera och hade bättre tur.

Men hade det varit någon mera obskyr artist hade jag kanske hoppat över hens skivor då jag rotade i skivlådorna i butiken.

Så länge som artisten lever och har någorlunda koll så hålls de värsta skeletten kvar i skåpet och ryktet intakt. Men när hen dör beror det på vem som får tillgång till och bestämmanderätt över materialet.

I värsta fall ger giriga släktingar och/eller managers och skivbolag ut en massa halvfärdigt skräp och pinsamma hemmabandningar vilka tär på artistens kredibilitet.

Jimi Hendrix-skivorna jag köpte hade omslag som pryddes av bilder från en helt annan period än musiken.

De var helt tydligt paketerade på ett sätt som skulle få den godtrogna skivköparen att tro att det var färskare material.

Dagens konsument blir inte lurad lika lätt. Blir man intresserad av någon artist till den grad att man vill äga hens skiva kan man kolla den på förhand på nätet.

Här vilar medlemmar i 27-klubben
Vila i frid? Här vilar medlemmar i 27-klubben brian jones

Hur mycket får man rota i en avliden artists musikaliska arv? Är det moraliskt rätt att ge ut sådant som var menat för privat bruk? Dagböcker, hemmabandningar och liknande.

Är det OK att använda ofullständiga demobandningar för att skapa ny musik? Med hjälp av typer som aldrig ens träffat upphovsmannen eller kvinnan?

RCA Studio B
RCA Studio B i Nashville RCA Studio B RCA Studio B

“Vi fixar det i mixningen” – hur man kan sjunga och spela med döda artister

En sak som ofta stör mig är när man tar en död artists demo- eller hemmabandningar och spelar in nytt komp.

Ibland görs det också duetter där man plockar bort hälften av den ursprungliga sången och ersätter den med en annan artist.

Det här är möjligt för den som har tillgång till det omixade bandet (den .s.k. "kakan" på studiojargong) där sången och instrumenten finns på olika spår.

Man kan ersätta delar av sången med en annan röst eller byta ut musiker i efterhand.

En av de första som gjorde det här var Natalie Cole som återupplivade sin karriär genom att duettera med sin avlidna far Nat King Cole på låten Unforgettable.

Den duetten gjordes ändå ganska bra och man kunde tänka sig att far och dotter kunde ha bandat in den "på riktigt" ifall båda varit vid liv.

Det som däremot inte verkar så troligt är att en 73-årig Elvis Presley hade sjungit duett med finländska Idols-vinnaren Hanna Pakarinen år 2008.

Det här skedde virtuellt på den finländska upplagan av Elvis-skivan Christmas Duets.

Det var ursprungligen meningen att alla länder skulle ha en egen sångerska som duettpartner, men till slut var det bara Kanadas och Finlands bidrag som godkändes av Elvis dödsbo.

Sångaren Hanna Pakarinen på presidentens slott 2005.
Hanna Pakarinen, Elvis virtuella duettpartner Sångaren Hanna Pakarinen på presidentens slott 2005. Bild: Touko Yrttimaa / Yle ssd13

Jimi Hendrix igen...

Under sin livstid gav Jimi Hendrix ut tre studioalbum med Jimi Hendrix Experience och ett live-album med Band of Gypsys.

Enligt Wikipedia är antalet officiella album nu uppe i närmare 100 stycken. Dessutom finns det massor med bootlegs, halvofficiella album och fake-album där Hendrix påstås medverka.

Jimi Hendrix koncentrerade sig på musiken och litade till en början på sina managers när det gällde pengar, kontrakt och liknande.

Hans skumma manager Mike Jeffrey brukade ge Hendrix kontanter vid behov. Skatter och liknande detaljer ignorerades till stor del.

När sedan Jeffrey dog år 1973 i en flygolycka lämnade han efter sig ett rättsligt kaos. En stor del av pengarna hade gått upp i rök och bokföringen lämnade minst sagt en del att önska.

Jimi Hendrix staty i Seattle
Jimi Hendrix var tydligen också skyldig Jabba the Hutt pengar Jimi Hendrix staty i Seattle Jimi Hendrix

När Hendrix dog hade han bandat ganska mycket material. De här mera eller mindre halvfärdiga bandningarna har sedan bearbetats av diverse typer.

De tre första postuma albumen Cry of Love, Rainbow Bridge och War Heroes var ännu ganska bra, men sedan tog en figur vid namn Alan Douglas över.

Han levde loppan med bandningarna, raderade friskt spår och anställde studiomusiker för att komplettera sin vision av hur Hendrix musik borde låta.

Samtidigt som Douglas huserade i studion med skumma album som Crash Landing och Midnight Lighting så sysselsattes domstolarna av frågan om vem som egentligen borde ärva Hendrix och rättigheterna till hans musik.

År 1995 segrade Hendrix familj och fadern James "Al" Hendrix beviljades rättigheterna. Nu sköter släktföretagen Experience Hendrix och Authentic Hendrix gitarristens arv.

Deras musikaliska policy har varit mera pietetsfull än Alan Douglas men de har däremot kritiserats för att licensera Hendrix namn och bild i samband med helt ovidkommande produkter.

Bild av 27-klubben på en vägg i Tel Aviv
"27-klubben" på en vägg i Tel Aviv Bild av 27-klubben på en vägg i Tel Aviv 27 Club

Skumma managers och giriga släktingar - en farlig kombination

Musikbranschen är full av diverse managers och producenter och liknande figurer som ofta lyckas övertala den döda artistens släktingar att ge ut diverse material.

Det kan röra sig om stora pengar.. S.k. "Delebrities" (= Dead celebrities) utgör en stor del av licensbranschens verksamhet.

Vissa licenseringsföretag har speciella avdelningar som bara sysslar med sådant som har med avlidna personer att göra.

Artister som dör vid ung ålder kanske inte lämnar efter sig mycket annat värdefullt än rättigheterna till sina låtar och sina bilder.

Släktingarna som trodde att de skulle ärva massor med pengar får till sin förskräckelse veta att de gått åt till studio- och marknadsföringskostnader.

Då kan frestelsen att börja gräva i skåpen efter kassetter och band med låtskisser och liknande bli ganska stor.

Det är kanske också orimligt att kräva att någon taxichaufför eller försupen trädgårdsskötare mitt i allt skall vara kapabel att administrera rättigheter värda miljoner bara för att hen är förälder till en begåvad artist.

I värsta fall hamnar släktingarna in i dyra rättsprocesser om artisternas kontrakt och liknande inte är 100% i skick.

De kanske blir tvungna att ge ut sådant som gärna hade kunnat hållas i skåpet bara för att kunna betala sina rättegångskostnader.

I synnerhet i USA cirklar skumma advokater som hajar kring möjligheten att förtjäna pengar på artistens dödsbo.

Amy Winehouse

amy winehouse
Amy Winehouse amy winehouse Bild: Felipe Trueba / EPA / All Over Press amy winehouse

Amy Winehouse hann ju bara ge ut två album under sin allt för korta karriär. Det postuma albumet Lioness: Hidden Treasures är ett sammelsurium av alternativa versioner av redan utgivna låtar och diverse annan skåpmat.

Det oaktat måste man ju medge att Amys skåpmat ändå är betydligt bättre än många av hennes kollegers mera polerade och bearbetade material.

Soundtracket till filmen Amy innehåller liknande stuff plus en massa ovidkommande bakgrundsmusik ur filmen.

Själv tror jag att det är mera på kommande. Det ryktas om att det finns ett tredje album som inte godkändes av skivbolaget.

Som låtskrivare torde Amy också ha haft en hel del hemmabandade utkast och låtskisser i sina lådor då hon dog.

Få se vad som ännu får se dagens ljus.

Mitch Winehouse äger rättigheterna till dottern Amys musik. Den som har sett dokumentärfilmen Amy har knappast någon alltför positiv bild av hur han skötte saker under hennes livstid.

I den fick man en bild av att han inte bryr sig speciellt mycket om dotterns rykte ifall det finns pengar att förtjäna.

Släkten är värst?

Muusikko Frank Zappa tupakoi haastattelutilanteessa Helsingissä 1973
Frank Zappa Muusikko Frank Zappa tupakoi haastattelutilanteessa Helsingissä 1973 Bild: Tommi Liuhala Frank Zappa

Den här sortens arv kan också leda till konflikter och splittring inom familjer.

Före Frank Zappa dog gav han hustrun Gail rådet att sälja allt och att under inga villkor ge sig in i skivbranschen.

Tyvärr ignorerade hon hans visa ord. När hon i sin tur dog lämnade hon efter sig en hopplöst splittrad familj där broder står mot broder, syster mot syster.

Allt detta en följd av meningsskiljaktigheter om hur det musikaliska arvet efter Frank Zappa skulle förvaltas bäst.

Jimi Hendrix halvsyster Janie som nu är chef för Experience Hendrix har varit i konflikt med Jimis bror Leon och andra släktingar.

Kurt Cobains släktingar, de övriga musikerna i Nirvana och änkan Courtney Love har varit av olika åsikt om vad som bör ges ut.

Kurt Cobain
Kurt Cobain ritad av Rose Robin Kurt Cobain Kurt Cobain

Själv tvivlar jag på att Kurt hade varit speciellt begeistrad över att hans dagböcker och materialet i soundtracket till filmen Montage of Heck gavs ut.
People need to understand that 90% of Montage of Heck is bullshit― Buzz Osborne, en av Kurt Cobains närmaste vänner.

Änkan Courtney Love och dottern Frances Bean Cobain står bakom filmen och det tillhörande soundtrack-albumet.

In 21 years, the posthumous Nirvana industry has gone from releasing the band’s astonishing MTV Unplugged in New York performance to literally putting out recordings of Kurt Cobain making farting noises― Alexis Petridis i The Guardian.

Caveat emptor

Som konsument har jag ett tudelat förhållande till den här sortens utgåvor.

Att få en inblick i hur Amy Winehouse, Kurt Cobains, Jimi Hendrix och andra artisters material lät i ett tidigt skede före det blev polerat och producerat är ju intressant.

Samtidigt är det ofta litet pinsamt. Ungefär som att tjuvtitta i sin systers dagbok då hon går på WC och glömmer den framme.

Vissa saker önskar man kanske senare att man inte hade hört eller läst. Men det finns helt tydligt ett intresse för den här sortens inblick i de hädangångna idolernas liv.

Som konsument av rockmusik med starka drag av samlarpersonlighet förstår jag ändå bra att någon vill äga diverse obskyrt stuff. Åtminstone om det gäller Rolling Stones eller Kate Bush :)

Samtidigt är det ju också så att om det obskyra stuffet inte ges ut officiellt så sprids det ändå på bootlegs och på nätet. Då ser varken skivbolag eller släktingar röken av några intäkter.

Three unreleased recordings of Crosby, Stills, Nash and Young fighting in the dressing room at the Fillmore East!― Flo & Eddie ger exempel på samlarobjekt på Zappa live-albumet Fillmore East June 1971

Om ingen skulle köpa de här böckerna och skivorna så skulle inte släktingar och managers skrapa bottnen på varje tänkbar tunna för att hitta ännu någonting att ge ut på marknaden.

Men till skillnad från 11 år gamla Michael som använde sina ihopsparade veckopengar på två Jimi Hendrix-skivor som visade sig vara stora besvikelser så har åtminstone dagens 11-åringar tillgång till mera information om produkterna som är till salu.

Which is nice.

Art is making something out of nothing, and selling it.― Frank Zappa

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje