Hoppa till huvudinnehåll

Från bortskämd överklassflicka till charmig och världsvan värdinna - Emelie Enckell skildrar en kvinna som överlever en vidrig mor och en härsklysten mormor

pärmen till Generalens dotter
Dagmar Enckell pärmen till Generalens dotter Bild: Schildts & Söderströms dagbok,Wilhelm Thesleff,emelie enckell

Har du sparat dina gamla brev? De kan förändra dina anhörigas bild av dig. På gott och ont. Det är tanken som slår mig när jag läser Emelie Enckells bok om sin mor Dagmar Daggi Enckell i Generalens dotter.

Nästa tanke är sorgsnare. Det kommer knappast att finnas brev att hitta för framtida generationer. Kanske det istället kommer att gå att samla allt som ens far eller mor skrivit i sociala medier. Det kanske inte alls blir en så trevlig läsning.

Tre kappsäckar fulla

Emelie Enckell hittade efter sin mammas död tre kappsäckar fullproppade med brev och dagböcker från ett långt och färgstarkt liv.

Hennes mor Dagmar Enckell var dotter till Wilhelm Thesleff och Harriet Dippel. Wilhelm var stabsofficer, sedermera general, och skickades till fronten i Riga 1915, Harriet följde med, i hast utbildad till sjuksköterska.

Daggi tillbringade sin ungdom på franska Rivieran och sitt vuxna liv som fyrabarnsmor, hustru och värdinna i ett stort, vedeldat hus i Grankulla.

Där fanns alltså de brev som Daggi skrivit och fått tillbaka av mottagaren. Vilket gör att läsaren får en sorts överblick av ett helt liv. För Daggi var en skrivande människa, även om hon inte publicerade för allmänheten.

pärmen till Generalens dotter
pärmen till Generalens dotter Bild: Schildts & Söderströms dagbok,Wilhelm Thesleff,emelie enckell

En egen bok

Breven visade sidor av hennes mamma som Emelie Enckell inte hade en aning om och som tvingade henne att skriva en bok även om sin mamma. Redan tidigare har hon skrivit om sin pappa, litteraturprofessorn Olof Enckell i boken Olof Enckells liv. I centrum av en kulturepok. I den kartlägger hon en man som är vän och släkt med med de tongivande inom modernismen och som trots unga år av oro och motgångar når framgång och ro under senare år tillsammans med sin hustru.

Ett digert arbete

Tillsammans med blir det drygt niohundra sidor om paret Olof och Daggi, och Emelie Enckell behandlar sitt material skickligt. Epoken 1900-talet med tre krig är dessutom så dramatisk och persongalleriet så färgstarkt att det hela skulle fungera som en roman.

Emelie Enckell
Författaren Emelie Enckell Emelie Enckell Bild: Cata Portin dotter

Generalens dotter beskriver en kvinna som under hela sitt liv kämpar med en känsla av att ha blivit övergiven. Hennes barn uppfattar det som martyrskap när hon förväntar sig kompenserande kärlek av dem.

Ett övergivet barn

Daggi föds 1912, några år innan första världskriget, och får bara bo bara en kort tid tillsammans med sina föräldrar innan hon som treåring tas om hand av en faster medan hennes föräldrar deltar i kriget. Hennes far Wilhelm Thesleff är utbildad militär och valdes till krigsminister när kriget väl var slut och Mannerheim lämnade landet.

Mannerheim protesterade mot att Finland bad om hjälp av tyskarna för att vinna de röda. Men när Tyskland förlorade kriget valde tysksinnade Thesleff att avgå.

Vid det laget var hans hälsa förstörd av inflammationer i tjocktarmen och syfilis som gav upphov till nervsmärtor. De tvingar honom att uppsöka behandlingar på olika kurorter.

Kriget lockar fram de sämsta sidorna

Men kriget gick även illa åt Daggis mamma Harriet som utbildat sig till sjuksköterska. Hon är nöjeslysten, känslomässigt labil och begiven på romanser. Som sjuksköterska har hon tillgång till morfin och blir småningom morfinist. När kriget är slut har Harriet och Wilhelm gått skilda vägar och Daggi förlorar kontakten till sin mor.

Hon flyttar som åttaåring till sin stormrika mormor, Dagmar Dippel. Mormodern bor i en villa i Nizza omgiven av lyx och tjänstefolk. Det tar många år innan Harriet kommer på besök till Nizza för mormor Dagmar har förskjutit sin besvärliga dotter.

Läkarnas pantfånge

Daggi blir ett överbeskyddat och bortskämt barn. Hon längtar efter sin pappa, men hindras att träffa honom dels för att mormodern är svartsjuk på hennes längtan till Finland och för att fadern har gift om sig och ägnar sig åt sin nya familj och sin hälsa.

Det som även präglar Daggis barndom är sjukdom. Vid fem månaders ålder drabbas hon av dubbelsidig lunginflammation och när hon är åtta anses hon ha ett så förstorat och försvagat hjärta att man redan diskuterar var hon ska begravas.

Barndomen präglas sedan av olika läkare som inte vill att hon ska resa till Finland.

— De franska läkarna ville förstås hålla kvar sin lukrativa patient, konstaterar Emelie Enckelli en intervju i Hbl 6.5.18 och säger att Daggis uppgift blev att kompensera mormor Dagmar för den dotter hon förskjutit och att Dagmar var svartsjuk på Wilhelm och Daggis längtan till Finland.

Breven är länken till fadern

Med detta utanförskap i bagaget är det en längtande flicka som skriver till sin pappa. Och en pappa som försöker trösta sin dotter så gott det går. Eftersom relationen till mormor inte alltid är så lätt så är det pappa som får förtroendena.

Dagmar Thesleff som ung
Den unga Daggi Dagmar Thesleff som ung Bild: Schildts & Söderströms Ungdom,Dagmar Thesleff

Det handlar mycket om flirtande. Daggi växer upp och blir en skönhet som väcker uppmärksamhet. Wilhelm är oroad för hennes flirtiga natur och varnar henne för män som bara vill komma åt de pengar hon eventuellt kan ärva. Eftersom mormor är spelberoende så finns det en risk att förmögenheten går upp i rök. Det gör den också delvis under åren, dock inte helt.

Den räddande mannen

Men vid det laget har Daggi växt upp, konstaterats vara frisk, och som 21-åring mött den 12 år äldre och frånskilde Olof Enckell i Finland. Det visar sig vara ett möte som på sätt och vis räddar dem båda. Enckell målar en bild av två personer som båda lider av ångest på olika sätt, men som klarar av den tillsammans.

De har mycket gemensamt och isynnerhet det att de kan uttrycka sig i skrift. När det är svårt att tala så skriver de brev till varandra. Daggi är en gudabenådad brevskrivare som med liv och lust kan beskriva vad som händer, vad hon känner och de iakttagelser hon gör om människor i sin omgivning. Olof är en eftertänksam person som bättre kommer till skott när han får formulera sina tankar till pappers.

När kärleken hotade falna var otvivelaktigt humorn och förmågan att uttrycka sig och kommunicera i skrift de stöttepelare som höll äktenskapet ihop― Emelie Enckell

Religionen som tröst

Daggis brev, dagböcker och böcker för Stilla Stunder där hon skriver med religiös introspektion, skiljer sig till ton och tema. I breven är hon underhållande i dagböckerna pendlar hon mellan att vara underhållande eller klagande. I sina andaktsböcker är hon deprimerad, självkritisk och hård mot sig själv, skriver Enckell.

Hon anklagar sig för att inte klara av att uppfostra barnen Johannes, Patrick, Alexandrine och Emilie utan att utsätta dem för min andliga och fysiska misshandel, för min irriterande orättvisa, min aldrig sinande svada av kränkande nedsättande omdömen och adjektiv – en fruktansvärd lista av synder!”

Religionen ger henne tröst, men tvingar henne också att skärskåda och döma sig själv på ett sätt som inte egentligen hjälper henne vidare i sina tankebanor. Hennes stämning tycks färga av sig på familjen, på ett sätt som är mycket mänskligt och igenkännbart för någon som själv har eller har varit barn.

”hos mig idel trassel, härvor, förvirring och motsägelse”. ”Om jag bara för en gångs skull skulle bli ordentligt befriad från `jaget´ och upphöra att känna alla dessa häftiga omkastningar, hat, kärlek, sorg och glädje, snarstuckenhet, högmod – och istället bara tänka på andra, känna för andra, förstå andra”

När barnen blir äldre tar sig Daggis utanförskap sig uttryck i ett krävande martyrskap som känns pinsamt och som barnen inte kan svara på.

— Jag är fortfarande fullständigt allergisk mot människor som är martyrer. Jag kan inte med dem, säger Emelie Enckell i en intervju i Kyrkpressen 9.5.18.

två kvinnor och en baby
Daggi med Harriet och det första barnbarnet hon inte njuter av att ha i famnen. två kvinnor och en baby Bild: (c)Matti Valve barn,mormor,Dagmar Enckell

Den onda modern

En mörk skugga över Daggis kamp att bli en god kristen kastar förstås Harriet, hennes mor som terroriserar familjen med elakheter och krav. Skräcken för att bli som Harriet och mormor Dagmar plågar Daggi.

Om det här var en roman skulle det finnas en klar skurk i berättelsen. I en av fotnoterna berättas att Harriet antas ha utfört ett mord i hastigt mod under kriget. Uppgiften är obekräftad och hon blev inte fälld. Men händelsen påverkade henne mentalt och misstanken finns kvar hos offrets släktingar.

— Harriet var en mardröm, konstaterar Enckell. Daggi, som ville ha sin mors godkännande led av sin mors narcissistiska elakheter.

I slutet av boken framkommer tydligare Enckells egna minnen av sin mor. Hon sticker inte under stol med att Daggi ofta var ansträngande och när hon som sista barnet i familjen som 20-åring ”på bristningsgränsen av irritation mot sin mor” lämnar hemmet håller Daggi ett tänt ljus på skrivbordet i det lilla tömda rummet. ”Som efter en död”.

Att bryta arvssynden

Men kontakten bröts aldrig. Till skillnad från sin mor och mormor förmådde Daggi tygla sina inre demoner så att hon inte lät dem gå ut över sina närmaste i alltför hög grad.

Hennes Jakobsbrottning med sig själv i dagböcker, år efter år, skildrar en människa som är medveten om vilket arv hon bär på och som har självinsikt nog att medvetet försöka låta bli att föra arvsynden av egoism och narcissism vidare.

Att det är hennes dotter som skildrar den här kampen gör det hela ännu mer autentiskt och djupt mänskligt.

Denna förmåga att skildra de finstämda nyanserna människor emellan lever också nu vidare hos Emelies dotter Milja Sarkola som med sina pjäser till exempel Något annat och Allt som sägs undersöker familjeband, sexualitet och offentlighet kontra privatliv.

Milja Sarkola
Teaterregissör , dramatiker och barnbarn Milja Sarkola Milja Sarkola Bild: Yle/Jessica Edén milja sarkola

Som läsare kan vi vara tacksamma att Daggi inte förde vidare det onda arvet att inte se människor i sin omgivning. Hennes dotter och dotterdotter förvaltar ett arv som gör att både att läsare och teaterbesökare lär sig något om vad det betyder att vara människa.

Rättelse 29.5 kl 13.18 Daggi föds några år innan första världskriget, inte inbördeskriget.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje