Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindmans vandringar: Åbo visar sig från sin bästa sida då människor rör sig i staden på fel sätt

animerad bild på Mio Lindman
Mio Lindman animerad bild på Mio Lindman filosof,Mio Lindman

På flykt undan jobbstress irrar filosofen Mio Lindman omkring i Åbo och lägger märke till en rad saker som får staden att visa sig i ett nytt ljus; människor som struntar i regler, degar på terasser och platser i staden som känns som ett hem:

Jag sitter i min favoritstol på det som är min oas. Jag har druckit två koppar kaffe och nu lyssnar jag slött på samtalen i rummet.

I bakhuvudet ruvar känslan att jag borde fortsätta jobba, lite till, lite till. Datorn, musen, datorkabeln, häftet, pennorna - allt i en prydlig rad på det minimala bordet. Här sitter jag igen, efter en dag av promenerande, där varje vända var tänkt att leda fram till sträng koncentration och ingenting annat.

Det började som det alltid gör….

Upptäcktsfärd runt kvarteret

På hemmakontoret låg systemkollapsen nära en sådan här het eftermiddag. När det är varmt i Finland får man inte klaga utan man ska vara tacksam och njuta, punkt slut.

Jag var stressad och överlupen av jobb. Kanske går det bättre att jobba någon annanstans? Jag gick genom stan efter att ha lämnat min egen rövarkula åt sitt öde.

Mio LIndman traskar vid en damm
Mio flyr och spanar Mio LIndman traskar vid en damm Bild: Be Nordling människan (art),Mio Lindman

Jag har texter som jag borde läsa, mejl att skriva, och komihåglistan är full av saker som borde göras NU, inte sen.

Jag hade en känsla av att jag inte är effektiv nog och att jag systematiskt borde beta av den ena arbetsuppgiften efter den andra, istället för att irra runt.

Nu är det tänkt att jag ska hitta ett mörkt och svalt ställe där den koncentrerade ron infinner sig.

Men som så ofta förföll jag till dagdrömmeri där stadens intressanta skeenden och detaljer tornar upp sig och kollrar bort min uppmärksamhet.

Det är å andra sidan något jag tycker om; att uppmärksamheten drar iväg åt oväntade håll, att stegen leds iväg på irrfärder. Att gå på upptäcksfärd i det alldeles lilla, runt kvarteret bara.

Kiosk och bil
Kiosken i gryningsljus står plötsligt bara där Kiosk och bil Bild: Mio Lindman KIOSK

Vid Aura å slöade folk på terrasser och jag klafsade surt fram i mina för stora skor och en svettblommig skjorta. De nyss utslagna löven var så intensivt gröna att det nästan börjar tvinna i huvudet.

Jag satt en stund på ett av Åbo Akademis bibliotek och installerade en lugn läshörna.

Jag älskar bibliotek som har små prång, och det här är just ett sånt; kanske med en liten plastig, nyrenoverad touch, men det gör inget.

Jag bläddrade i filosofen Ludwig Wittgensteins Blå och bruna boken på jakt efter några citat.

Otåligheten knackar på

Wittgenstein skriver klurigt om språk och filosofiska missförstånd i boken som baserar sig på föreläsningar och som är ett slags förarbete till hans storverk Filosofiska undersökningar.

Texten är som en labyrint, och består av ett myller av liknelser och bilder. Jag satt på bibliotekets soffa och drogs in i labyrinten, tappade tråden och började om på ny kula.

Jag blev vad Wittgenstein varnar för: otålig. Ville ha en rak linje, pang på rödbetan.

Här var just ingen, utom några studenter som härjade med en bibliotekarie.

Biblioteket stängde men jag levde fortfarande i förhoppningen att jag ska fortsätta att beta av saker på min lista. Klockan är ju inte ens mycket - jag hinner med ett skift till.

Ute har värmen blivit behaglig, snarare än intensivt kladdig.

Selfie av Mio Lindman
Mio Lindman reflekterar kring stadsplaneringens kvotering av natur&rekreation i Åbo Selfie av Mio Lindman Bild: Mio Lindman filosof

Arkitektens pliktskyldiga planering

Småkryp strök runt lemmarna när jag vandrade uppför Lemminkäinengatan och vek av vid den där parken (har den ens ett namn?) som ser så artificiell ut att jag alltid när jag ser den blir nästan full i skratt.

Den ser ut som en pliktskyldighetspark, en grön remsa, snarare än en park som är gjord för att hänga timtals i.

Lite grönt piggar upp staden, måste någon ha suckat på stadsplaneringskontoret.

Men just därför blir jag alltid glad när jag ser folk umgås och drälla där. Platsens betydelse förskjuts.

Att människor tar staden i bruk på eget bevåg är vad som håller liv i den, och jag skulle önska att det skulle finnas ännu mera sådant i min hemstad.

Park, träd som kastar skuggor över en byggnad
Är detta en park? Park, träd som kastar skuggor över en byggnad Bild: Mio Lindman parker

Att människor frimodigt går på den fläck av gräsmattan där det inte är tänkt att man ska gå, sätter sig där det inte är meningen att man ska stanna till, samlas för att umgås där det inte är direkt meningen att man ska umgås.

Lindarna i parken är beskurna på ett sätt som påminner mig om hur man friserar hundar. Jag blir nyfiken och frågar min vän M som är som en encyklopedi när det gäller grönt.

Hon berättar att lindarna knuthamlas, och att man kan se tekniken på flera ställen i Köpenhamn. I parken här knuthamlas träden av estetiska skäl, tror hon.

Sol lyser upp rosa hus
Ett slags Akropolis Sol lyser upp rosa hus Bild: Mio Lindman Åbo

Från parken såg jag solen lysa upp det bastant rosa nyklassiska huset i hörnet av Gertrudsgatan och Karinsgatan. Mittemot det rosa huset finns galgbacken.

Namnet antyder en blodig historia. Backen användes, har jag läst, just som galgbacke ända till slutet av 1700-talet.

Kullen är ofta skräpig och tovigt vildvuxen. Inte heller där tycks det vara meningen att någon ska hålla till. Men det gör ju folk ändå.

Där rastas hundar och där hänger ungdomar med ölburkar.

Nu satt ett gäng högst upp och njöt av livet.

Staden blir bättre då vi lyder den mindre

Jag tänkte igen på det där med att ta staden i bruk. Vårt umgänge behöver färre inhägnader, och mera spontanitet.

Här finns det också rum för självrannsakan: varför känner jag mig själv lite blyg för att sätta mig på en bänk och läsa i t.ex. den där parken, där bänken ser mera ut som en prydnad?

Jag borde utmana mig själv mera i hur jag rör mig i det urbana rummet, tänker jag ofta när jag går och dagdrömmer på stan.

Park, höghus och träd
Bakom knuten börjar skogen, eller någon form av plantering Park, höghus och träd Bild: Mio Lindman Åbo

Häromdagen bad mig min kompis demonstrera glädjedans. Vi stod mitt i smeten vid torget.

Jag blev lite generad och vevade blygt med armarna. Inte kan väl jag dansa glädjedans mitt på blanka eftermiddagen? Eller visst kan jag.

Men nu har jag förlorat mig i tankar - igen.

Stamhaket - en whiskyoas

Min egentliga destination är den bar som ligger invid det brutalmodernistiska yrkesinstitutet. Baren ifråga är mitt stamställe, min tillflykt, mitt krypin.

Dit går jag med en vid det här laget smått febrig och virrig föresats att jobba effektivt ett par timmar till. Så att jag får styr på den här dagen till sist.

Lokalen är murrig och det finns ett litet kvavt bakrum som enligt mig är en jordens finaste platser. Där har jag en av mig insutten stol och om någon annan sitter i den stirrar jag fräckt.

Att detta etablissemang har en avsevärd whiskysamling stör förstås inte heller.

När jag kommer in hälsar damen bakom baren på sitt vänligt barska vis. Jag frågar ödmjukt om hon månne kan tänka sig att koka lite kaffe.

Dator i småsunkig restaurang, bruna paneler
På stamhaket, inget nytt Dator i småsunkig restaurang, bruna paneler Bild: Mio Lindman Café

Jag har gått i kaffe-och-bakelse-tankar hela dagen. Bakelsen fick jag försaka till förmån för arbetets knot, men nu får jag mig i varje fall en rejäl kopp.

- P, juotko säkin kahvia? ropar damen familjärt till ena hörnet av lokalen.
- Emmä.
En stund efteråt trugar hon:
- Noh, entäs tippa kahvia?

Teven spelar nån form av swing. Såvitt jag vet har baren aldrig visat något annat än Yle ett och två på sin lilla skärm, som tack och lov står diskret i ett hörn och visar riksdagens frågetimme eller någon kriminalserie med volymen nedskruvad.

Jag sitter i min svettiga skjorta medan tangentbordet ångar stumt. Och förlorar mig i dagdrömmar igen.

En gentleman lägger ut texten. Försöker att inte smyglyssna. Det är i princip möjligt att höra vad alla säger i den här pyttelilla lokalen.

Där har jag en av mig insutten stol och om någon annan sitter i den stirrar jag fräckt

De flesta som besöker baren verkar bo i kvarteren och ibland hälsar man på varandra just för att man sett varandra i baren.

Nu är allt som det ska. Men tankarna vandrar. Jag tänker på klichén att en bar är ett “vardagsrum”. I det här fallet är det sant, till den grad att jag ibland kommer på mig själv med att omedvetet sitta och humma åt en text eller släppa en brakare.

Hit kommer jag ofta för att läsa och skriva, och även om tankarna ibland far iväg åt alla håll är det en alldeles underbar miljö för att ägna sig åt sitt.

Träd i skymningen
Vårdberget Träd i skymningen Bild: Mio Lindman Vårdberget (kulle i Finland)

Ute har solen gått ner och jag bestämmer mig för att gå via Vårdbergsparken för att titta på utsikten och lyssna på vårfåglarna. I parken är det mycket tyst. Observatoriet lyser på sin kulle.

Ett par sitter på en bänk i skymningen. En fågel flaxar i ett träd. Jag smäller en insekt. Nu låter jag den här dagen flyga och fara.

Står i mörkret och pustar en stund med imma på glasögonen. Inga som helst storverk åstadkoms den här dagen.

Jag vandrade runt, dagdrömde och försjönk i min favoritstad här i världen - som så många andra dagar.

Mio Lindmans vandringar är en kolumnserie där filosofen Lindman promenerar, tittar på det vardagliga en gång till och reflekterar kring det hen ser.

Åbo i kvällsljus, siluetter
Som kvällsgraffiti Åbo i kvällsljus, siluetter Bild: Mio Lindman Åbo

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje