Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Folk trängdes för att fota en drunkningsolycka och fick en upprörd opinion mot sig - men vad är mediernas ansvar?

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Svenska Yle,jonas jungar

En tragisk drunkningsolycka i Sverige ledde till en upprörd debatt i helgen, när det visade sig att folk stod och fotade händelsen med sina telefoner. Det hade dessutom enligt polisen försvårat räddningsarbetet. Men man kan också fråga sig vilket ansvar medierna bär - vi som i tid och otid uppmanar publiken att skicka in just bilder.

Är du på plats? Har du en bild? Skicka den till oss! Den uppmaningen har varit ett stående element i mediernas nyhetsrapportering redan länge.

Då alla i dag har möjlighet att dokumentera ett dramatiskt skeende i realtid med sin mobil, har medierna inte varit sena att nappa på de möjligheter som det innebär.

Den allra första bilden från plats och ställe har ett självklart nyhetsvärde även om den skulle vara tagen med en skakig mobiltelefon. Och eftersom kampen om publikens uppmärksamhet är stenhård har inskickade läsarbilder- och videor blivit begärlig vara.

När frågan om olycksbilder nu aktualiseras är det på sin plats att självkritiskt granska mediernas del i det hela.

Bidrar vi journalister till hetsen att få den där dramatiska bilden som gör att blåljuspersonal inte kommer fram?

Eller hade den skett helt oberoende av oss?

Tränger sig faktiskt folk fram med sin mobil uttryckligen i hopp om att få den där bilden publicerad någonstans? Eller vill man bara “bevisa” för sig själv att man var där?

Och detta ständiga behov av att överlag dokumentera allt med sin mobil - varifrån kommer det? För vem gör vi det? Vilka psykologiska mekanismer finns bakom?

Diskretion vs nyhetsrapportering

Faktum är att vi på Svenska Yle rätt sällan gör oss skyldiga till en jakt på just olycksbilder. Det är oftast i mycket mer vardagliga och oskyldiga sammanhang som vi begär om publikens bidrag.

Men när det sker och det handlar om till exempel olyckor eller andra känsliga situationer finns det framförallt två olika hänsyn att väga mot varandra. I Journalistreglerna står följande (punkt 28):

“I informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott ska diskretion alltid iakttas”.

Det ena nyckelordet handlar alltså om diskretion. Att begära bilder av publiken är en sak, att publicera dem en helt annan. Att vi får en bild betyder inte att vi använder den.

Det betyder också att en begäran om bilder av läsarna alltid borde föregås av en diskussion: är det här ett så akut nyhetsläge att det finns skäl att efterlysa just läsarbilder, eller kan vi få dem på något annat sätt, till exempel av myndigheterna?

Och om bilden inte tillför någon egentlig ny information - måste vi ens ha den, och måste det vara så förtvivlat bråttom att få ut den?

Den eftertänksamheten borde gälla alla journalister, men lika mycket dem som sprider olycksbilder på sociala medier. Den som lägger ut en bild på Facebook kan i dag nå en flera gånger större publik än en nyhetsartikel någonsin gör.

Att begära bilder av publiken är en sak, att publicera dem en helt annan

Oberoende av hur tragisk en olycka är för alla inblandade är bilder oftast ändå en självklar del av nyhetsrapporteringen. "Har vi bilder?" är oftast den första frågan på en nyhetsredaktion då något stort hänt.

Det tror jag också är en förväntan hos publiken, att få se vad som hänt, inte bara läsa om det.

Yles etiska regler igen: “Utgångspunkten i Yles journalistik är att vi ska ge publiken möjlighet att skapa sig en världsbild utgående från korrekta fakta och exakta observationer”.

Framför allt är bilden ofta viktig för att begripliggöra exempelvis omfattningen av en bilolycka (eller egentligen vilken större olycka eller dramatisk händelse som helst).

En bild berättar som bekant mer än tusen ord, ger en mer exakt bild (“fakta”) av vad som faktiskt skett. Och det kan ju eventuellt vara just en läsarbild som bidrar med den informationen, och som vi därför gärna vill ha.

Då blir Journalistreglernas allra första punkt en del i ekvationen:

“Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.”

Publikens rätt att få veta (nyhetsvärdet och relevansen) kan alltså ibland stå i konflikt med vikten av diskretion.

Bildens informationsvärde i kombination med allmänintresset kring det som skett kan då komma att väga tyngre än de eventuella hänsyn vi bör ta till eventuella offer eller anhöriga.

Går det att försvara publiceringen av en specifik bild med hänvisning till allmänintresset och bildens informationsvärde? Eller är det oansvarigt och taktlöst med tanke på dem som drabbats?

Kan vi beskära eller annars behandla bilden så att den inte yppar mer än nödvändigt?

Publikens rätt att få veta kan alltså ibland stå i konflikt med vikten av diskretion

Det är ungefär i de här banorna som vi resonerar då vi ställs inför avgöranden av det här slaget. Jag tror och hoppas att vi har så pass mycket folkvett i ryggmärgen att det inte sker övertramp.

Och jag hoppas att ni reagerar om vi inte lever som vi lär.

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes