Hoppa till huvudinnehåll

Hur ska man bevara ett minne?

Pyramider, runstenar, gravstenar och donationer. En önskan att undgå förgängligheten. Familjen Nelin-Cronström saknade arvingar, drabbades av Estoniakatastrofen och donerade sin egendom till Vasa stad och Stiftelsen för Åbo akademi. Vad finns kvar av familjens minne idag?

Paradiset - eller det övergivna lusthuset i skogen

Vi är på skogspromenad med barnen en hösteftermiddag. Solens sista strålar letar sig mellan granarna, då ett lusthus plötsligt uppenbarar sig i skogskanten. Med utsikt över vass och vatten står det ensamt och övergivet. Stämningen är nästan spöklik och vi närmar oss tveksamt. Vad är det här för ställe? Vems lusthus är det?

Lusthusets tak, blått inuti och mossa ovanpå.
Lusthusets tak, blått inuti och mossa ovanpå. Lusthusets tak, blått inuti och mossa ovanpå. Bild: Svenska Yle/Louise Bergman Nelin,Cronström,sommarstugor,stugliv,minne,arv,donationer

Paviljongens golvplankor riskerar att trampas sönder av vår tyngd. Vi sätter oss försiktigt på bänken. Mellan träden på den igenvuxna tomten blänker ett fönster på en husgavel mot oss som ett mörkt öga.

Det övergivna lusthuset.

Villan som skymtar mellan träden.

Var finns förvaltarna?

Känslan av övergivenhet är påtaglig. Det märks att det varit ett älskat och omhuldat ställe. Men det är många år sedan någon ägare rört sig här. Stora träd ligger omkullblåsta och det växer mossa och tallplantor på hustaken.

Avsaknaden av liv är påtaglig. Vad hände? Varför har sommarparadiset övergivits?

Var finns barn och barnbarn som skulle ta över och sköta om? Bor de för långt borta? Men ändå brukar man inte låta en egendom bli så här vanskött. Var finns förvaltarna?

Långsamt men säkert förfall. Nelins villa Paradiset.
Långsamt men säkert förfall. Långsamt men säkert förfall. Nelins villa Paradiset. Bild: Svenska Yle/Louise Bergman Nelin,Cronström,fritidshus,stugliv,arv,minne,donation

FÅR INTE ANVÄNDAS UTANFÖR PROJEKTET "HUR BEVARA ETT MINNE". Bilden inköpt för engångsbruk.




FÅR INTE ANVÄNDAS UTANFÖR PROJEKTET "HUR BEVARA ETT MINNE". Bilden inköpt för engångsbruk.
Bild: Österbottens museum
sommarstugor,arv,donation,tradition,minne,glömska,släktingar,Nelin,Cronström

”Det är Nelins villa”

Stigarna är så djupt trampade att de fortfarande är lätta att följa över den vildvuxna och vidsträckta tomten. De löper från lusthuset, där någon en gång brukat sitta och se ut över vattnet, till villan.

Vid själva villan finns en upp och nervänd skottkärra och spår av planteringar och stenpartier. I stora träkärl växer perenner på rad.

Vi fotograferar lusthuset i skymningen och lägger upp en bild på Facebook. Det tar inte länge innan vi får veta att stället kallas Nelins villa. Någon skriver: ”Det är nog ett så vemodigt ställe. Allt är så omsorgsfullt undanstädat för vintern, båtarna ordentligt intäckta under presenningar... Det var nog meningen att någon skulle komma dit till våren igen”.

Lusthuset vid Nelins villa.
Via Facebook och den här bilden på lusthuset fick vi svar på vem som ägt den övergivna villan. Lusthuset vid Nelins villa. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney Nelin,Cronström,fritidshus,villa,Lusthus
Anne-Marie Cronström (född Nelin) i båten på väg till villan. Hemmet på Strandgatan i Vasa skymtar till vänster i bakgrunden.

Offer i Estoniakatastrofen

Med namnet Nelins villa öppnar sig sommarstugans tragiska historia. Den hör ihop med Nelin-Cronströms konsthem på Strandgatan i Vasa. Det var Alfred och Elin Nelins samlarhem som donerades till Vasa stad och Österbottens museum år 1997.

Donationen gjordes av svärsonen Nils-Gustav Cronström. Han blev änkling när hustrun Anne-Marie Cronström (född Nelin) omkom i Estoniakatastrofen. Nils-Gustavs egna föräldrar hade dött tidigt och familjen Nelin hade varit hans närmaste.

Grinden till "Paradiset", familjen Nelin-Cronströms villa.
Grinden till Paradiset, familjen Nelin-Cronströms villa Grinden till "Paradiset", familjen Nelin-Cronströms villa. Bild: Svenska Yle/Louise Bergman Nelin,Cronström,minne,fritidshus,stugliv,arv,donationer

Anne-Marie forskade i estlandssvenskarnas språk och folkkultur vid Uppsala Universitet. Det var med anledning av sin forskning hon hade besökt Estland i september 1994.

Vid 73 års ålder stod Nils-Gustav Cronström ensam kvar. Svärfadern Alfred dog redan år 1974, svärmodern Elin dog år 1991 och nu var också hustrun borta. Paret hade inga barn.

För att bevara hustruns, svärföräldrarnas - och säkert också sitt eget - minne testamenterade Nils-Gustav Cronström dessutom Nelins villa till Stiftelsen för Åbo Akademi.

Första gången stiftelsen får höra om Nelins villa är i samband med bouppteckningen efter Nils-Gustav. År 2008 får Stiftelsen för Åbo Akademi, med huvudsäte i Åbo, lagfart på fastigheten.

I huset på Strandgatan 15 fanns Nelin-Cronströms konsthem.

Inte lätt att hålla liv i familjens minne

Trots Nils-Gustavs ansträngningar visade det sig att det inte var så lätt att bevara familjens minne för eftervärlden. Konsthemmet var beläget på en besvärlig plats, i ett vanligt bostadshus och besökarantalet begränsades kraftigt.

Budgetnedskärningar i kombination med konsthemmets begränsningar bidrog till att konsthemmet monterades ned och samlingarna splittrades. Sista lasset med föremål lämnade lägenheten i februari 2018.

Vitsippan blommar vid Nelins villa.
Vitsippan blommar vid Nelins villa. Vitsippan blommar vid Nelins villa. Bild: Svenska Yle/ Rolf Granqvist Nelin,Cronström,fritidshus,villa

Villabesök med grannen

När vårgrönskan börjar spira besöker vi Nelins vila på nytt för att få veta mer. Den här gången i sällskap med grannen Gunn-Britt Sundholm.

– I min barndom på 1950-talet gick jag ofta förbi här. Då gick man bara och tittade. Det var så vackert, som i en park. På den tiden hade folk det inte så fint på sina gårdar.

I ett senare skede tillkom rododendronplanteringar och lusthus. Gunn-Britt Sundholm har en känsla av att de jobbade med trädgården hela tiden.

– Jag kände dem inte. Men gamla fru Nelin lämnade alltid sina stövlar i lidret hos oss när hon tog turbåten hem till stan. Med tiden skaffade maken Alfred Nelin en liten grön tjugofots motorbåt med ”tuff-tuffmotor”. Senare när Elin Nelin blivit änka kom hon ofta med bussen. Jag minns hennes vita hår och hur snäll hon såg ut.

Rododendronen då de var nyplanterade.

Vem målade lejonet på stenfoten?

Naturen håller sakta på att ta över.

”Sorgligt att det förfaller”

Vi går runt på tomten. Kryper under trädstammar och böjer oss för tall- och grankvistar. Av brunnshuset finns bara ett skelett kvar. På den stenlagda bryggan växer stora träd och vassbältet sträcker sig flera tiotals meter och skymmer vattnet.

Stora träd har blåst omkull och landat precis bredvid båten, som sover sin törnrosasömn under presenningarna.

Det finns ingen skadegörelse på huset, trots att det syns spår av att folk rör sig på tomten. Allt är statt i långsamt förfall, naturen tar över långsamt, sakta men säkert.

– Det är mycket sorglig som det ser ut här idag. Jag har alltid tyckt att det är sorgligt att det förfaller, säger Gunn-Britt Sundholm.

Om ytterligare tjugo år, minns någon längre familjen Nelin-Cronström? Troligen inte, funderar Gunn-Britt Sundholm.

Gunn-Britt Sundholm minns hur vackert det var vid Nelins villa i hennes barndom.
Gunn-Britt Sundholm minns också paret Cronströms bil. En blankputsad, svart Ford Taunus som brukade stå parkerad under en gran på Näsbacken i Sundom. Gårdsägaren brukade få ett kaffepaket som betalning för parkeringen. Gunn-Britt Sundholm minns hur vackert det var vid Nelins villa i hennes barndom. Bild: Svenska Yle/ Rolf Granqvist Nelin,Cronström,fritidshus,villa

Familjen njuter av morgonmål i solen på villans terass.

Här har samma terass rämnat under tidens och vädrets inverkan.

Familjen kallade villan Paradiset

– De verkar ha trivts tillsammans, föräldrar, dotter och svärson, säger Kimmo Vatanen som är arkivamanuens på Österbottens museum.

Han visar arkivets två hyllmetrar med foton och papper som härrör från familjen Nelin-Cronström. Här finns foton från 1930-talet till 1990-talet.

Vi bläddrar i ett svartvitt fotoalbum med fina bilder från tidigt 1950-tal. Den som hållit i kameran har vetat hur ljuset skulle läggas i en bild. Utgående från vem som ofta saknas i bild verkar det ha varit Alfred Nelin som fotograferade.

Kimmo Vatanen är arkivamanuens på Österbottens museum.
Kimmo Vatanen är arkivamanuens på Österbottens museum. Kimmo Vatanen är arkivamanuens på Österbottens museum. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney Nelin,arkiv,Österbottens museum,minne,arv

Kimmo Vatanen konstaterar att i bildtexter talar de om villan som Paradiset och på fotona ler de lyckligt och spjuveraktigt mot oss. Det äts glass och dricks kaffe. Det planteras blommor och körs båt. Till och med när regnrocken behövs, ler familjen in i kameran.

I korta maskinskrivna texter på mellanbladen är det familjens båt som berättar historierna bakom bilderna och om sin herre Allus.

Jag närmar mig här bryggan i vitryggiga vågor och min herre Allus dansar i glädje mellan motorn (mitt troget dunkande hjärta, det som blev förnyat våren 1953) och rodret, som jag har där bak.

Familjen Nelin-Cronström på väg till villan från Fiskstranden i Vasa, strax nedanför deras hem på Strandgatan.

Alfred Nelins båt vilar sin långa sömn under presenningen. Träden som blåst omkull har missat båten med en hårsmån.

Jag sover min långa vintersömn under täcket av trä, som min käre herr Allus brett över mig, och längtar fram emot en ny vår och en ny sommar. Denna dröm om solstrimman som jag här berättat för min käre herr Allus onsdagen den 4 augusti 1954.

Allus är pappa Alfred Nelins smeknamn. Till vardags är han bankkamrer.

Båten fraktar familjen från fiskstranden som ligger strax nedanför hemmet på Strandgatan 15 i Vasa, över Stadsfjärden till Myrgrund på Sundomlandet och Nelins villa.

Arkivarien Nils-Gustav organiserade och förklarade

I flera album är fotona noggrant numrerade och försedda med förklarande, maskinskrivna texter i separata listor. Det är svärsonen och donatorn Nils-Gustav – i yrkeslivet arkivarie vid Bolidens Gruvaktiebolag – som skrivit listorna för att hjälpa till att bevara minnet och kunskapen om sina döda familjemedlemmar.

Mycket av materialet har kommit till arkivet i samband med tömningen av Nelin-Cronströms konsthem under vintern. Men vad ska museet göra av fotona?

– De kommer att komma till användning i Österbottens museums utställningar. Till exempel redan i samband med sommarens hattutställning visar vi familjens kläder i kombination med foton där familjen har kläderna på sig, berättar museets textilforskare Helena Sandström-Snickars.

Det finns också planer på att göra en virtuell utställning kring konsthemmet och där kommer fotona till användning.

Textilforskare Helena Sandström-Snickars på Österbottens museum planerar en sommarutställning med Elin Nelins hatt, studentmössa och dräkter. På bilden i Helenas händer syns Elin iklädd en av dräkterna och studentmössan i samband med en klassträff.
Textilforskare Helena Sandström-Snickars visar upp Elin Nelins hattar och dräkter. Helena har också foton där Elin bär kläderna - och också studentmössan i samband med en klassträff. Textilforskare Helena Sandström-Snickars på Österbottens museum planerar en sommarutställning med Elin Nelins hatt, studentmössa och dräkter. På bilden i Helenas händer syns Elin iklädd en av dräkterna och studentmössan i samband med en klassträff. Bild: Svenska Yle/Jessica Morney Nelin,Cronström,minne,hattar,arv,utställningar

Nils-Gustav var lång, smal och färglös

På Österbottens museum arbetar också Solveig Pått. Hon är den som guidat mest i Nelin-Cronströms konsthem. Hon träffade också Nils-Gustav Cronström.

Solveig Pått guidar i Nelin-Cronströms konsthem.
Solveig Pått under en guidning i Nelin-Cronströms konsthem. Idag har alla föremål skingrats. Endel har arkiverats på Österbottens museum, annat har spritts till andra museer och mycket har förstörts och slängts bort. Solveig Pått guidar i Nelin-Cronströms konsthem. Bild: Yle/Roger Källman guider,nelin-cronströms konsthem,museer

– Jag ville väldigt gärna träffa honom för att få historier som jag kunde berätta för besökarna. Alla sa att han blev en grå eminens som försvann in i skuggorna efter att hustrun dog. Tanken hade varit att de skulle flytta hit på äldre dagar.

Solveig Pått beskriver Nils-Gustav Cronström som lång och smal och på något sätt färglös. Men han var inte utan integritet, inte utan liv om man tittade efter.

– Vi tog i hand och jag presenterade mig, men det räckte inte. Vem är fröken? frågade han. Jag berättade varifrån jag kom och när det visade sig att vi hade gemensamma bekanta, svängde hans inställning och jag blev accepterad.

Solveig Pått berättar att Nelins villa var viktig också i famljens hushåll. I källaren fanns ännu efter att hemmet blivit museum bland annat flaskor med maskrosvin, tillverkat av blommor plockade på tomten.

– Och stadsborna hade koll på var familjen var genom att kolla om båten låg i hamnen eller om båtplatsen var tom.

Hurudan var Anne-Marie?

Men Anne-Marie Cronström då? Hon som ler mot oss på fotografierna och i vars namn donationerna gjordes. Hurudan var hon som person?

Vi vänder oss till Maj Reinhammar som var Anne-Marie Cronströms kollega och senare chef på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Hon berättar att Anne-Marie var en glad, men mycket privat person. Anne-Marie Cronström arbetade både med svenska dialekter och med de estlandssvenska samlingarna.

– Hon gav oftast ett nästan soligt intryck, verkade nöjd. Hon var en trofast, trägen och klok medarbetare, men hon hade troligen aldrig någon regelrätt tjänst utan arbetade på timanställning.

Än idag finns det massor med ordlappar i ordboksarkivet över Ordbok över Sveriges dialekter med hennes karakteristiska "kraftfulla" (inte direkt vackra) handstil. Hon var en pärla.

Trots att de arbetade många år tillsammans så kände Maj Reinhammar henne inte på ett personligt plan. Kollegorna visste nästan ingenting om henne, vad hon tänkte och kände. Anne-Marie pratade inte så mycket - och aldrig om sig själv.

Sommarparadiset hörde jag nog aldrig nämnas. Men det var ju ingen som frågade! Varför, varför gjorde vi inte det?― Maj Reinhammar om Anne-Marie Cronström

– Jag visste att hon hade en gammal mamma i Vasa och att hon nog alltid betraktade Vasa som sitt hem, säger Maj Reinhammar. Men hon berättade ingenting om livet där. Jag hade ingen aning om att det var ett hem fullt med konst. Och sommarparadiset hörde jag nog aldrig nämnas. Men det var ju ingen som frågade! Varför, varför gjorde vi inte det?

I september 1994 rasade allt, när MS Estonia gick under.

– Det var en oerhört svår tid. Efter Anne-Maries död kom änklingen Nils-Gustav om dagarna och satt i mitt rum, och vi grät bägge två. Sedan satt han i Anne-Maries rum och ville fortsätta hennes arbete. Men det gick ju inte. Han verkade vara en otroligt ensam människa. Efter julen kom han inte mer, avslutar Maj Reinhammar.

Kaffevatten hämtas vid stranden. I bakgrunden ses piren där familjen lade till med båten. På piren fanns också ett badhus.

Piren som ses i bakgrunden i bilden ovan är idag alldeles övervuxen och vassen har tagit över stranden.

En erkänsla för offren i Estoniakatastrofen

– Jag minns Elin Nelin som en lågmäld dam som deltog i alla vernissager på Österbottens museum redan under mina första år på museet. Jag visste inte att hon samlade konst, men hon var mycket intresserad, säger konstvetaren Dan Holm.

Dan Holm
Dan Holm visste inte att familjen Nelin-Cronström samlade konst, fast Elin Nelin ofta besökte vernissage och konstutställningar på museet. Dan Holm Bild: YLE/ Carl-Magnus Långkvist man,dan holm

Dan Holm arbetade i många år som konstintendent på Österbottens museum. Han var också med när museet tog emot donationen av Nelin-Cronströms konsthem på Strandgatan i Vasa år 1997.

Dan Holm tror att donatorn Nils-Gustav Cronström tänkte att det här var ett sätt att ge erkänsla till hans avlidna hustru och en honnör till alla offer i Estoniakatastrofen. Donationen fick också titeln "Anne-Marie Cronströms minne".

– Vi vet inte vad Nils-Gustav tänkte, men hans intresse för att skapa ett hemmuseum var påtagligt.

Dan Holm påpekar att det finns enorma mängder av monument, museer och minnesbyggnader och liknande i västerlandet, inte minst med tanke på vår fatala krigshistoria.

– Det intressanta med manifestationer av det här slaget, är att man alltid vill säga att från och med nu ska vi se såhär på det som har skett. Det är en djupt sittande drift hos människan.

I Nelin-Cronströms konsthem fanns bland annat en mängd böcker.

Svårt att förvalta donationen av konsthemmet

Idag är konsthemmet tömt. Endel föremål har inlemmats i Österbottens museums samlingar. Andra föremål har getts vidare till andra museer, sålts eller förstörts och slängts bort.

Dan Holm tror att Nils-Gustav Cronström efter donationen var besviken på hur Österbottens museum hanterade konsthemmet.

– Det var otroligt svårt att hålla det öppet och ta emot grupper. Och hur man än gör med en sådan här sak, så tror jag att verkligheten är något annat än det man som donator tänkt sig i sin skapande fantasi.

Det följde inga pengar avsatta för förvaltningen av konsthemmet med donationen. Från museets sida ville man vid mottagandet av donationen ändå se framåt, se att saker skulle utvecklas och att museets ekonomiska resurser kanske skulle öka.

Avveckling, inte utveckling

Med facit på hand vet vi att konsthemmet inte utvecklades, utan avvecklades. Samtidigt som Nelins villa några kilometer bort, tvärs över Stadsfjärden fått förfalla trots att även den donerats till en stabil institution.

Både donator och Österbottens museum var medveten om scenariot att konsthemmet kunde komma att stängas och samlingarna skingras och till och med säljas.

– Man kan inte göra entydigt villkorslösa donationer, för ingen vill ta emot sådana, säger Dan Holm.

Det fanns alltså juridiska möjligheter att nedmontera konsthemmet. Men Dan Holm tror att Nils-Gustav Cronström hade varit besviken över utvecklingen.

Tibasten blommar vid Nelins villa.

Nya vindar med stiftelsen

I det gamla observatoriet på Vårdberget i Åbo finns Stiftelsen för Åbo Akademi. Den hundraåriga stiftelsen ska inte bara delta i upprätthållandet av Åbo Akademi utan också stöda kulturen och den vetenskapliga forskningen i Svenskfinland.

Gamla observatoriet på Vårdberget, där Stiftelsen för Åbo Akademi finns.
Gamla observatoriet på Vårdberget, där Stiftelsen för Åbo Akademi finns. Bild: Yle/Linus Hoffman Stiftelsen för Åbo Akademi,observatorium,åbo akademis stiftelse,Vårdberget (kulle i Finland),Åbo

Varför har stiftelsen låtit sommarstället, kallat Paradiset, forsätta förfalla? Kan det vara så att en förfallen sommarstuga också är ett sätt att förvalta ett minne?

Stiftelsen för Åbo Akademi fick åren 2000 och 2008 ta emot donationer av Nils-Gustav Cronström. Det var värdepapper och kvarlåtenskap till ett sammanlagt värde på cirka 985 000 euro.

– I testamentet fanns en önskan att avkastningen av förmögenheten skulle gå till förmån för Åbo Akademi och till forskningen.

Det säger Lasse Svens som sedan år 2015 är skattmästare på Stiftelsen för Åbo Akademi.

Lasse Svens, skattmästare på Stiftelsen för Åbo Akademi sitter vid sitt skrivbord
Skattmästare Lasse Svens vid Stiftelsen för Åbo Akademi. Lasse Svens, skattmästare på Stiftelsen för Åbo Akademi sitter vid sitt skrivbord Bild: Louise Bergman Stiftelsen för Åbo Akademi,skattmästare,lasse svens

Nils-Gustav ville att en minnesfond skulle skapas för att hedra minnet av hans hustru, filosofie kandidat Anne-Marie Cronström. Det är noga stipulerat hur fondens disponibla avkastning ska användas.

– Den ska gå till ett eller flera stipendier för forskarstuderande på doktorandnivå vid Åbo Akademi. Mer specifikt handlar det om forskning inom bland annat estlandssvenska dialekter och finlandssvenska folkmål med företräde för österbottniska dialekter.

I dag uppgår minnesfondens kapital till ca 1,5 miljoner euro. De disponibla stipendiemedlen är cirka 42 000 euro i året.

Både byggnader och minnen kräver omvårdnad.

Den sista viljan

Mellan åren 2000 och 2002 hade stiftelsen och Nils-Gustav Cronström löpande kontakt gällande fondens bestämmelser.

Enligt Lasse Svens sägs inget i testamentet om sommarstället.

– Och då upplever vi att vår uppgift är att se till att vi får maxmimalt ur förmögenheten vi fått i donation, så att avkastningen blir större till förmån för Åbo Akademi.

Men sommarstället Paradiset är på inget sätt bortglömt av ägarna sedan 10 år tillbaka.

– Vi såg över läget år 2015. Det finns en generalplan för området. Enligt de experter vi talat med kan en detaljplan bli klar om tio eller femton år.

Dörr och gångjärn.
Dörr och gångjärn. Bild: Svenska Yle/ Rolf Granqvist Nelin,Cronström,fritidshus,villa

Området där sommarstället finns är planerat dels för höghus och dels som grönområde. Stiftelsen väntar nu ut planeringsprocessen för att i ett senare skede få ett bättre pris för helheten.

Det finns inga planer på att göra något av sommarstugan i dagsläget?

– Några sådana tankar har vi inte, säger Lasse Svens.

Rusta upp kostar pengar

Till den som förfasas över sommarställets förfall finns ingen tröst.

– Det är vårt ansvar att se till att inget galet händer på tomten och vi måste se till att ingen skadegörelse sker, säger Lasse Svens.

Han konstaterar att förfallet av sommarstället Paradiset började långt innan Stiftelsen för Åbo Akademi kom med i bilden, men det är inte heller något som stiftelsen försökt stoppa.

– Det har vi inte, men det är inget man fixar väldigt snabbt. Det krävs mycket pengar för att iståndsätta villan med tanke på det skick den är i.

Om stiftelsen skulle rusta upp sommarstället skulle pengar tas från det kapital som testamenterades av Nils-Gustav Cronström. Vilket i sin tur skulle innebära mindre pengar i själva minnesfonden.

– Och då uppfyller vi inte donators sista vilja, som var att förvalta det kapital han testamenterat till oss och som skulle gå till Åbo Akademi.

De donationer Stiftelsen för Åbo Akademi tar emot ska vara i enlighet med stiftelsens stadgar.

– Stiftelsen syfte är att delta i upprätthållandet av Åbo Akademi, att stöda svenskspråkig kultur och vetenskaplig forskning. Vi finns inte till för att upprätthålla ett paradis, säger Lasse Svens.

Här lade familjen Nelin - Cronström till med båten då de anlände till Paradiset.

Epilog

I tjugo år lyckades Nils-Gustav Cronström hålla liv i familjens minne. Tolv år efter hans egen död återstår splittrade samlingar och en förfallen sommarstuga. Så blev det med det minnet. Eller?

Men ett bestående minne finns kvar: Anne-Marie Cronströms minnesfond. För de doktorandstuderandande som får ta del av stipendier ur fonden är hennes minne högst påtagligt. Utan Anne-Marie, utan Nils-Gustav inget stipendium.

Ett minne kan bevaras på många olika sätt.

Korta fakta om släkten Nelin-Cronström och deras kvarlåtenskap

Släkten:

  • Anne-Marie Cronström var född i Vasa år 1922. Hon omkom när MS Estonia förliste den 28.9.1994 i Östersjön.
  • Anne-Maries far var bankkamrer Alfred "Allus" Nelin, född i Vasa år 1899 och död år 1974.
  • Anne-Maries mor Elin Nelin hette Petander som flicka. Hon föddes år 1890 och dog år 1991.
  • Anne-Marie Nelin gifte sig med Nils-Gustav Cronström midsommaren år 1946.
  • Nils-Gustav Cronström föddes år 1921 i Borgå landskommun. Han dog år 2006 i Sigtuna.
  • Nils-Gustav var son till borgmästare i Borgå Karl Paul Cronström. Han var född i Malax år 1887 och dog år 1927 i Borgå, vid endast 40 års ålder.
  • Paul var gift med Borghild Lagerblad. Hon föddes år 1886 i Helsingfors och dog 1944 i Vasa, två år innan Nils-Gustav och Anne-Marie gifte sig.

Kvarlåtenskapen:

  • Nelin-Cronströms konsthem i Vasa donerades till Vasa Stad och Österbottens museum år 1997.
  • Åren 2017-2018 nedmonterades och stängdes konsthemmet.
  • Stiftelsen för Åbo Akademi fick den första donationen av Nils-Gustav Cronström år 2000. Hans önskan var att en en minnesfond i Anne-Marie Cronströms namn skulle skapas.
  • År 2008 ärvde stiftelsen kvarlåtenskapen efter Nils-Gustav Cronström. Minnesfondens kapital uppgår i dag till cirka 1,5 miljoner euro.
  • Nelins villa, kallad Paradiset, testamenterades till Stiftelsen för Åbo Akademi i december år 2006.
  • Stifelsen fick besittningsrätten för fastigheten år 2008.
Kommentarer