Hoppa till huvudinnehåll

Schjerfbeck, Gallen-Kallela eller von Wright - vilka konstskatter räddar vi om katastrofen kommer?

En manipulerad bild av konstmuseet Ateneum där gatan är översvämmad och en stor blixt slår ner i vattnet.
Så här kunde det kanske se ut om katastrofen kom. En manipulerad bild av konstmuseet Ateneum där gatan är översvämmad och en stor blixt slår ner i vattnet. Bild: Yle / Johanna Grönqvist, bildmanipulering Miro Johansson Ateneum

Ateneum kan ses som ett hem för den finländska konsten. Men vilka verk som finns där är viktiga? Och varför? Och hur kan museer hjälpa oss att se oss själva som en del av något större?

Föreställ dig följande scenario: en katastrof har drabbat Helsingfors och så gott som alla människor har flytt. Den sista som lämnar konstmuseet Ateneum vid Järnvägstorget i Helsingfors är en vaktmästare som låser dörrarna och springer iväg.

Innan han hoppar in i den sista evakueringsbussen slänger han ner nycklarna i ett överfullt avlopp på Mannerheimvägen.

Sedan är Helsingfors totalt tomt på människor.

Vad händer då med alla de ovärderliga tavlor som hänger inne på Ateneum?

Hur länge klarar de sig?

–Det beror förstås på vilken typ av katastrof som inträffat, säger Susanna Pettersson med ett lugnt leende och ser mig rakt i ögonen.

Närbild på Susanna Pettersson
Susanna Pettersson Närbild på Susanna Pettersson Bild: Yle / Johanna Grönqvist Susanna Pettersson

Pettersson är avgående chef för Ateneum och kommer snart att ta över som chef för Nationalmuseum i Stockholm.

Katastrofer är inget som överraskar henne eller personalen på Ateneum. De är beredda på det mesta.

Ateneum har, precis som varje större museum, en evakueringslista (som är hemlig) över de verk man flyttar undan och räddar redan långt innan katastrofen är ett faktum.

För nu talar vi inte om vilka konstverk som helst utan om verk som hör till den finländska konstens historia och är en del av Finlands nationalegendom.

Ateneum kan man därför se som ett hem för den finländska konsten.

Vad är betydelsefullt och viktigt?

Att det finns en hemlig evakueringslista låter kanske spännande. Men hemlig betyder här att det handlar om konfidentiella dokument som endast ett fåtal människor har tillgång till och som man av säkerhetsskäl inte ger ut.

Den intressantare frågan är ändå vilka tavlor som anses vara viktiga.

För hur definierar man viktig?

Det är här det blir intressant, säger Pettersson. För viktiga behöver inte nödvändigtvis vara de dyraste utan de mest betydelsefulla, angelägna och centrala med tanke på kulturvärden och vår historia.

–Vilka är grundstenarna inom finländsk konst? Frågar du människor runtom i Finland så kan nästan alla nämna åtminstone en målning som hör till Ateneums samling.

I den här artikeln ser du bilder på några av de mer kända tavlorna i Ateneums samling och som kanske finns med på evakueringslistan.

En bild av Hugo Simbergs tavla Den sårade ängeln som föreställer två pojkar som bär en bår där det sitter en sårad ängel.
Sårad ängel (1903) av Hugo Simberg. Tavlan valdes 2006 till Finlands nationalmålning i en omröstning som Ateneum ordnade. En bild av Hugo Simbergs tavla Den sårade ängeln som föreställer två pojkar som bär en bår där det sitter en sårad ängel. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen Hugo Simberg,Den sårade ängeln

Det handlar alltså om verk som är betydelsefulla och viktiga inte bara ur en rent konsthistorisk synvinkel utan verk som betyder något för väldigt många människor. Många ser de här verken som en del av Finlands historia och berättelsen om vad det betyder att vara finländare.

Vad man väljer och varför?

Ateneum hör, precis som konstmuseet Sinebrychoff och museet för nutidskonst Kiasma till Finlands Nationalgalleri. De här museernas uppgift är att sköta och underhålla men även utvidga samlingen av konstverk som består av cirka 40 000 konstverk + arkivmaterial.

För Ateneums del handlar det om att förvalta konst från mitten av 1800-talet till konstnärer som debuterat på 1960-talet.

Helene Schjerfbeck: Konvalescenten (1888)
Konvalescenten (1888) av Helene Schjerfbeck är en av de tavlor och konstnärer som hör till den finländska konstens guldålder, en period från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Helene Schjerfbeck: Konvalescenten (1888) Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen. Ateneum,Helene Schjerfbeck,konst,konstmuseer,The Convalescent,Konvalescens

Men av allt som hela tiden skapas och alla nya fynd som med jämna mellanrum dyker upp, vad väljer vi att bevara och varför?

Här går vi in i samlandets historia. En samling handlar alltid om ett val, påminner Pettersson. Någon har valt att bevara den här tavlan eller skulpturen framför den andra.

Bild på Ateneums fasad år 1890.
Foto av Ateneum taget 1890. Bild på Ateneums fasad år 1890. Bild: Finlands Nationalgalleri / Daniel Nyblin / CC BY 2.0 Ateneum

Här stiger också frågan om sakkunnighet fram. Då Ateneum i tiderna startade handlade det om konsthistoriker som först arbetade inom Finska konstföreningen och sedan på Ateneum. I mitten av 1800-talet fanns det en inköpsnämnd, som Pettersson beskriver som en samling män som satt runt ett bord och bestämde vilka målningar eller skulpturer som skulle köpas in.

–I nuläget är systemet annorlunda. Det är fråga om en snabbare process där jag och intendenterna fattar besluten. Vi är också måna om att öppna upp hur vi resonerar och våra beslut kan man läsa om på nätet.

–Men fortfarande handlar det om en djup sakkunnighet. Det viktigaste är att vi känner till vad som redan finns i samlingen och hur den finländska konstens historia borde kompletteras

Varför blir vissa tavlor ikoniska?

Det finns tavlor i Ateneum som blivit så kända och så kära att publiken förväntar sig att få se dem då de besöker museet.

Om jag skulle låsa in Ferdinand von Wrights mest älskade tavla, Stridande tjädertuppar, skulle det bli krig i utställningssalarna, säger Pettersson och ler.

En bild av Ferdinand von Wrights tavla Stridande tjädertuppar (1886). Två tjädertuppar i en skogsglänta som står mitt emot varandra.
Stridande tjädertuppar (1886) av Ferdinand von Wright En bild av Ferdinand von Wrights tavla Stridande tjädertuppar (1886). Två tjädertuppar i en skogsglänta som står mitt emot varandra. Bild: Finlands Nationalgalleri / Yehia Eweis. Ateneum,Ferdinand von Wright,Stridande tjädertuppar

Stridande tjädertuppar är en av de tavlor som är så känd att den idag även finns på nyckelringar, musplattor, magneter, muggar, tygkassar och chokladaskar.

Men varför blir vissa tavlor så berömda? Och hur mycket handlar det sedan om tradition och vana? Kan man tänka sig att vi ibland också blir lite låsta vid vissa bilder?

Det här är en fråga som Pettersson gillar och något hon funderat mycket över.

–Vilka konstverk blir ikoniska? Och varför just de och inte andra?

När det gäller de mest berömda tavlorna på Ateneum handlar det mycket om museets historia. När Ateneum öppnades 1888 var det första gången man i Finland hade möjlighet att visa stora konstverk och ställa ut dem på ett museum.

–Många av de här konstverken fotograferades och kom sedan att tryckas och spridas i otaliga exemplar, i skolböcker, som vykort eller planscher. De blev enormt populära och på samma gång lärde sig också publiken älska vissa verk.

Att skapa nya nationella ikoner är svårt och tar tid men det går. Pettersson nämner Hugo Simbergs tavla Mot kväll. Den köpte Ateneum för några år sedan och nu hänger den i den största salen.

Hugo Simbergs tavla Mot kväll, föreställer en äldre man och ett litet barn i kvällsskymningen går bredvid varandra på stranden.
Mot kväll (1913) av Hugo Simberg, föreställer Hugos far Niclas Simberg på kvällspromenad med sin sonson Tom. Hugo Simbergs tavla Mot kväll, föreställer en äldre man och ett litet barn i kvällsskymningen går bredvid varandra på stranden. Bild: Finlands Nationalgalleri/Yehia Eweis. Ateneum,Hugo Simberg,Mot kväll

–Tavlan har på nolltid blivit ett av de mest älskade konstverken.

Vilka verk kommer att intressera även i framtiden?

Hur är det då om vi försöker titta framåt i tiden. Vilka av Ateneums tavlor kommer att tala till människor om femhundra eller tusen år?

Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Men Pettersson väljer att blicka bakåt.

–Varför lockar Mona Lisa fortfarande miljoner människor till Louvren i Paris? I samma sal hänger även andra verk av Leonardo da Vinci men det är just Mona Lisa folk vill se.

Människor trängs framför Mona Lisa i Louvren och tar bilder med sin mobil.
Mona Lisa (La Gioconda) (1503) av Leonardo da Vinci är ett av Louvrens mest fotograferade tavlor. Människor trängs framför Mona Lisa i Louvren och tar bilder med sin mobil. Bild: EPA/HORACIO VILLALOBOS Mona Lisa,Louvren,La Gioconda

–Kanske är det samma sak med de finländska nyckelverken, de har något som gör dem speciella. Ibland handlar det om att en tavla berättar om något mer än det den föreställer.

Den kanske skildrar något som en gång var viktigt, vackert eller värdefullt. Eller den avbildar något som väcker känslor och sinnebilder. Eller så kanske det handlar om ett verk som människor ser som en slags bild av sig själva, sina känslor och liv.

Det blir en slags metastory, förklarar Pettersson. En berättelse som går in i en annan berättelse.

Hur mycket måste du då känna till sammanhanget eller tidsperioden då ett konstverk skapades eller rentav kunna Finlands historia för att ha möjlighet att tolka och förstå ett verk?

När människor om tusen år tittar på Stridande tjädertuppar, Sårad ängel eller Lemminkäinens moder vad är det de ser då?

Bild på tavlan Lemminkäinens moder, 1897, av Akseli Gallen-Kallela
Hur ser vi på Lemminkäinens moder (1897) av Akseli Gallen-Kallela om vi inte läst Kalevala? Bild på tavlan Lemminkäinens moder, 1897, av Akseli Gallen-Kallela Bild: Finlands Nationalgalleri / Jouko Könönen Lemminkäinens moder,Akseli Gallen-Kallela,Ateneum

För mig som forskare är sammanhanget viktigt, betonar Pettersson. Du får en djupare tolkning och förståelse av ett verk. Men, fortsätter hon med eftertryck, konst kan alltid uppskattas utan att vi har all information om en tavla.

Pettersson väljer igen att titta bakåt för att illustrera sitt svar.

–Om du ser på renässansmålningar med ett religiöst tema. Hur många av oss har idag kunskap om alla bibliska motiv, teman och personer som vi ser i konstverken?

Vi kan se det fina i tavlorna och uppskatta dem trots att vi kanske inte har full koll på hur de sågs och tolkades av sin samtida publik, de som gick i kyrkan varje söndag och kunde Bibeln, förklarar Pettersson.

Är konsten regional, nationell eller universell?

Man kan tala om konst som en del av ett kultur- eller nationalarv. Men bra konst är också alltid på något plan universell.

Därför återvänder vi i vårt samtal till Mona Lisa, som visserligen finns på Frankrikes nationalmuseum Louvren men som också kan ses som en del av ett gemensamt, universellt kulturarv och inte enbart det franska kulturarvet.

–Konsten är gränslös, utbrister Pettersson, man kan bli förtrollad av konst från helt andra kulturer utan att ha någon erfarenhet av det landets kultur eller traditioner.

Därför kan vi även se konst som en del av en global story eller ett globalt kulturarv påpekar Pettersson. Detsamma gäller också byggnader som till exempel pyramiderna i Egypten, operahuset i Sydney eller Frihetsgudinnan i New York. Vi ser dem som en del av vårt kulturarv och vi blir upprörda om de hotas eller förstörs.

Pettersson nämner här som ett exempel de två enorma Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan som sprängdes sönder av talibanerna 2001. Statyerna var från 500-talet och fanns med på Unescos världsarvslista.

En afghansk pojke som rider på en åsna passerar Bamiyan där en av de enorma Buddha-statyerna stod innan de förstördes 2001.
Foto från Bamiyandalen i Afghanistan. En afghansk pojke som rider på en åsna passerar Bamiyan där en av de enorma Buddha-statyerna stod innan de förstördes 2001. Bild: EPA / S. SABAWOON Kulturlandskapet och fornlämningarna i Bamiyandalen

–Känslan när något som man uppfattar som ett kulturarv förstörs är en känsla av förlust och besvikelse.

Är digitalisering en lösning?

Men tillbaka till det finländska kulturarvet. Idag digitaliserar museer sina samlingar och gör till exempel gigapixel foton på de viktigaste verken. Det gör att du virtuellt kan besöka museer och zooma in på tavlor på ett helt nytt sätt.

Är då de här digitala versionerna av konstverk lösningen på problemet med att bevara konst?

Bild på Eero Järnefelts tavla Trälar under penningen där vi ser en grupp människor hålla på med svedjebränning.
Trälar under penningen (1893) av Eero Järnefelt är en av de tavlor man via Google Arts & Culture kan se i gigapixelformat. Bild på Eero Järnefelts tavla Trälar under penningen där vi ser en grupp människor hålla på med svedjebränning. Bild: Finlands Nationalgalleri / Yehia Eweis / Creative Commons CC0 1.0 Eero Järnefelt,Trälar under penningen

–Digitaliserade bilder är självklart viktiga källor i framtiden men de kan aldrig ersätta originalet. Det magiska ögonblick som uppstår mellan åskådaren och det autentiska konstverket.

Pettersson nämner de porträttmålningar som hittats i pyramiderna och som vi fortfarande kan beundra.

Underförstått, om de här över fyratusen år gamla målningar bevarats borde vi väl också klara av att bevara och föra vidare det konstarv som vi förvaltar idag.

Massor med porträtt hänger på en lång vägg i Ateneum. En bild från samlingsutställning Historier inom finsk konst.
Samlingsutställning Historier inom finsk konst i Konstmuseet Ateneum. Massor med porträtt hänger på en lång vägg i Ateneum. En bild från samlingsutställning Historier inom finsk konst. Bild: Finlands Nationalgalleri/Hannu Pakarinen. Ateneum

Och på min oroliga fråga om hur konstverken i Ateneum skulle klara sig ifall de bara fick hänga kvar på väggen kommer Pettersson med lugnande besked.

Så länge väggarna står och taket inte läcker klarar sig tavlor ganska bra.

Hon drar nämligen paralleller till medeltida kyrkor, i dem har det funnits konst i hundratals år. Takmålningar och fresker klarar sig rätt bra, likadant är det med tavlor som får hänga på en vägg.

–Om det finns något som är känsligt är det konstverk på papper eftersom papper är väldigt ljus- och fuktkänsligt.

Det största hotet är ändå vi människor. Att någon till exempel skulle bryta sig in och stjäla konstverken.

Det handlar om minne, identitet och kulturarv

När det gäller Ateneums samling är Susanna Pettersson på sin mammas gata.

–Jag skrev min avhandling om Finska konstföreningens samlingshistoria och Ateneum och har därför gått igenom vartenda steg av alla inköp och donationer. Jag vet exakt hur det hela började och sedan fortsatte.

–Det har därför varit lätt för mig att hoppa in i arbetet eftersom jag känner till museets historia så bra.

Men från och med den första augusti väntar nya utmaningar, då blir hon chef för Nationalmuseum i Stockholm och kommer att ansvara för den svenska nationalegendomen.

–Det kommer att bli jätteintressant att börja där, säger Pettersson. Det handlar om en samling på över 700 000 objekt och där har jag inte alls lika djup kännedom om vartenda konstverk eller föremål som hör till samlingen.

Grundfrågorna är ändå desamma oberoende av land. Det handlar om minne, identitet och kulturarv. Vad det betyder för dem som bor i landet, de som besöker landet eller de som är intresserade av landets kultur.

–Det finns förstås också en hel del utmaningar. Vi lever idag i ett samhälle där vi har tillgång till information dygnet runt, säger Pettersson. Världen skapas så att säga på nytt varje minut. Då behöver vi institutioner eller minnesorganisationer som museer, bibliotek och arkiv som erbjuder en oas av trygghet.

Institutioner som på ett tryggt sätt kan diskutera även de svåraste värdefrågorna.

Ateneum
I mars 2017, samtidigt som kulturbranschen gick ut med ett ställningstagande om att respektera asylsökandens mänskliga rättigheter, lät Ateneum hänga upp den här banderollen på fasaden. Bilden är av graffitikonstnären EGS verk "Europe’s Greatest Shame #11". Banderollen bekostades med privata medel. Ateneum Bild: Amnesty Finland Ateneum,flyktingar

–Det tycker jag att museerna har potential att göra, men det är också en utmaning att vara relevant varje dag.

–Känslan av trygghet kommer av att man tack vare museerna kan se – så här har världen varit, nu är jag här och dit någonstans är vi på väg.

Att kunna se kedjan och länka sig själv till kedjan av utveckling, det är viktigt, säger Susanna Pettersson.

Bild på Ateneums fasad.
Ateneum vid Järnsvägstorget i Helsingfors. Bild på Ateneums fasad. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Ateneum

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje