Hoppa till huvudinnehåll

”Skapa en udda släkttradition” – ett sätt att bevara minnen!

En dock och en mjukisbjörn.
Någons barndomsminnen. En dock och en mjukisbjörn. Bild: Yle/Roger Källman leksaker,mitt minne

Vi har efterlyst läsarnas och lyssnarnas minnen. Här har vi samlat de minnen som kommit in.

Vill du delta och berätta om ditt minne, så hittar du formuläret här: Mitt minne

"Konserten var ren magi"

Konserter är enligt mig dyrbara minnen som man skall bevara med kärlek. En konsert som jag bevarar extra mycket är COLDPLAYs konsert på Ullevi i Göteborg 26.6.2017.

Det var ren magi från början till slut från showen och från ett band som vet hur man underhåller. Och från Ullevi som har en magisk känsla när man går inne på den legendariska stadion. Det som gav en extra krydda var VÄDRET.

Det blåste en märklig vind den dagen. Det blåste från alla håll och hörn, ibland stormvindar, ibland små vindar, ibland som fläktar som blåser för fullt och sedan slutar snabbt som om man drog ur kontakten. Men vinden skulle spela en stor roll under konserten.

När sångaren Chris Martin springer genom catwalken sprutar kanoner ut konfetti. När konfettin kom upp i luften tog en vind tag i konfettin så att den svävade som ett färggrant moln uppe i luften.

Minnen från Cold Plays konsert
Minnen från Cold Plays konsert på Ullevi. Minnen från Cold Plays konsert minnen (mentala fenomen),konsert

Så kom det en annan vind och konfettin flög som en våg mot mig och publiken. När Chris sjunger den vackra balladen THE SCIENTIST ensam på scenen vid pianot så hade det hamnat konfetti på scenen.

Under sången så blåser en lätt vind konfetti sakta mot Chris. Som höstlöv. Det var mycket konfetti med i showen och varje gång kom vinden och visade vad den kunde göra.

När konserten är nästan slut så säger Chris att han vill sjunga en speciell låt till publiken och Göteborg. "And please forgive my swedish pronunciation: KENN INGGEN SÅRGG FÅR MAJ JOTTEBORJ". Publiken blev överlycklig och så blev det den högsta allsång jag har hört. Är det en Coldplay eller Håkan Hellström konsert vi är på?

När sista låten börjar har det börjat mörkna och 66000 personer med blinkande armband lyser upp Ullevi. Sista sången är A SKY FULL OF STARS och då sprutas det upp konfetti formade som stjärnor och då slår den magiska vinden till igen.

När konfettin är uppe i luften tar vinden tag i konfettistjärnorna så att de svävar omkring i luften. Det blev på riktigt A SKY FULL OF STARS. Jag vet inte med er, men det kändes som att Moder Natur var på plats och gav oss en magisk vind. Det kändes som att vinden hade en egen själ.

Det är alltid ledsamt när en bra konsert tar slut, men jag gillar alltid den glada atmosfären bland lyckliga människor som har sett sitt favoritband/artist. Par hånglade med varandra, folk kastade upp konfetti upp i luften och tog selfies och jag gjorde en konfettiängel på marken.

Jag har varit på många konserter i mitt liv, men Coldplays konsert är ett minne jag aldrig kommer att glömma.
"CALL IT MAGIC, CALL IT TRUE".

Edvin

”Det blir väl att elda upp boken, tyvärr”

Min pappas morfar har år 1926 skrivit sitt namn i en inbunden bok med häften om Buffalo Bill. Den handlar om indianer och vita - på ett sätt som är helt politiskt inkorrekt i dag. Men en "värld" som vi som var barn på femtiotalet nog kände till och kunde leka i.

Den här tjocka boken läste jag som ung, men inget av mina barn eller barnbarn kommer sannolikt någonsin att bry sig. Det blir väl att elda upp boken, tyvärr.

Agneta

En nött bok om Buffalo Bill med namnet på en tidig ägare på bakpärmen.
En sliten bok om Buffalo Bill, med ägarens namnteckning på bakpärmen. En nött bok om Buffalo Bill med namnet på en tidig ägare på bakpärmen. Bok,arv,minne,Buffalo Bill

”Mina minnen kan inte med lätthet leva vidare”

Det är svårt. De saker som betyder något för mig, är helt ointressanta för andra, och mina minnen kan inte med lätthet leva vidare.

Jag har någon gång försökt "överföra" berättelser om saker etcetera till kommande generationer, gett föremål vidare såsom till exempel farmors och farfars förlovningspresent eller farmors brors - fotografens - kamera, men jag tror inte att någon på allvar varit intresserad.

”Någon rättvisefråga är det definitivt inte”

Varför är det viktigt att bli ihågkommen? Någon rättvisefråga är det definitivt inte.

Jag kommer att bli mull. Mina älskade kommer att bli mull. Kanske kommer någon ihåg oss ett tag. Kanske finns våra namn med bland miljarder andra, kanske försvinner också namnen.

Vad spelar det för roll? Vad spelar roll? Sen spelar ingen roll. Nu och den tid vi har kvar är allt, och våra spår i det gemensamma spelar roll. För vem? Det kan vi inte veta. Det behöver vi inte veta. Att släppa föremål är en bra övning.

Röd cykel.
En fin röd Pinarello följde med hem från Italien. Röd cykel. cykel,arv,minne

”I samband med affären fick jag skaka hand med självaste Giovanni Pinarello som själv varit proffscyklist.”

Av en slump så for jag med helt främmande människor på en cykelresa till Italien 1999. I programmet ingick även ett besök vid Pinarellos cykelfabrik i Treviso.

Jag tänkte förstås inte köpa någon cykel, men blev fascinerad av det handarbete som gjordes där, så jag frågade om de råkade ha någon cykel som skulle passa mig.

De hade förstås en som använts tre gånger och sedan returnerats (säkert någon så kallad stallcykel). Den hade nämligen de allra bästa komponenterna Campagnolo Record samt deras bästa ram, Pinarello Paris.

Jag fick cykeln till halva priset och var mycket glad. Problemet uppstod när jag skulle betala.

Mitt kort Visa kort hade för låg gräns, men reseledaren som jag hade träffat för första gången några dagar innan, litade på mig och drog fram sitt Visa kort och betalade. Han litade på att jag skulle betala när jag kom hem.

I samband med affären fick jag skaka hand med självaste Giovanni Pinarello, som då var ägare av fabriken och som själv varit proffscyklist.

Jag har cyklat Vätternrundan en gång och det gjorde jag på Pinarellon och det var länge som jag körde med en cykel som var mycket mer värd än min bil. Snart kommer den att en vara en väggprydnad inne i huset.

Jols

”De österbottniska gårdarna står kvar”

Att bygga stabila vackra Österbottniska stugor på bra platser, det var ett sätt att bli ihågkommen på för ett par hundra år sen!

Gårdarna står kvar och någon är intresserad av historien! Släktforskning levandegör också personer!

”Gör någonting roligt eller galet”

Jag tror att det bästa sättet att bli ihågkommen, i alla fall i den egna släkten, är att göra någonting roligt eller galet.

Man kan till exempel måla eller beställa en serie porträtt av sig själv som Mona Lisa, Napoleon, Marilyn Monroe, et cetera.

Eventuellt kan man även övertyga sina barn att göra samma sak och skapa en udda släkttradition.

En vit, lite nött stol.
Farmors stolar påminner om farmor varje gång familjen bänkar sig vid bordet. En vit, lite nött stol. stol,arv,Minnen

”Middag med farmors stolar”

Jag har sparat min farmors matstolar, som vi använder kring vårt middagsbord. På det sättet deltar hon alltid lite i våra middagar, även fast hon är borta sedan länge.

Muminmamman

”Nu är jag själv gammal och sitter i en etta. Det mesta gav jag bort”

I allmänhet tycker jag man inte skall donera ett hem... ens om det är fyllt av föremål från de sju haven... eller tavlor man samlat under ett långt liv... om man inte samtidigt kan donera pengar för underhållet...

Farfar var sjökapten och han gjorde varsitt segelskepp till sina fyra barn... och dessa har som traditionsgåvor gått vidare... vårt kom hem under Porkala-parentesen under översikt av en rysk soldat i tågvagnen...

Nu är jag själv gammal och sitter i en etta... det mesta gav jag bort... men en rya som moster Ester sytt och en tavla som moster Etel målat och mammas korsstygnshundar pryder mina väggar...

"Då den var ny hade den skinande vacker päls"

En medfaren gammal vän, som inte ser mycket ut för världen. Den har nu sin plats undanstoppad i en skrubb i mitt föräldrahem. Kanske den sak jag förknippar mest med min barndom.

En sliten nalle sitter i en stol.
Nalle, en kär vän från barndomen. En sliten nalle sitter i en stol. arv,minne,Nalle

Jag fick den av mina morföräldrar, och då den var ny hade den skinande vacker päls, den kunde till och med brumma fint.

Idag ger den ifrån sig de mest konstiga läten, pälsen finns inte mycket kvar av, armar och ben hänger löst. Men den har sin plats där i skrubben, som ett minne av min barndom.

Catarina

Försvunna blogginlägg, försvunna minnen

Tidigare var bloggande populärt. De allra mest aktiva skaffade sig egna domännamn.

På längre sikt har det visat sig att det som idag finnas kvar är de som inte varit aktiva och sparat, utan valt en stor standardlösning som till exempel Google. Medan de som köpte sig en domän sedan förlorat allt innehåll när de slutat betala årsavgiften.

Gjorde en utställning av pappas foton

När min far, Börje Sandvik, dog år 2010 efterlämnade han en mängd foton. När jag var barn hörde det till saken att pappa gick omkring med kameran på magen.

Det var en naturlig sak, inget man tänkte på dess mer. Pappa fotade många vardagliga situationer, sådant som man vanligtvis inte fotade på den tiden (jag är född 1957).

Vad skulle man göra av fotona när föräldrarna inte fanns med oss mer? Jag började titta närmare på fotona, och märkte att här fanns många pärlor.

Jag laddade upp en del foton på Facebook för mina vänner, och fick många kommentarer! Gör en bok! Gör en utställning!

Solveig Sandvik-Nyberg och Börje Sandvik.
Solveig Sandvik-Nyberg och Börje Sandvik. Solveig Sandvik-Nyberg och Börje Sandvik. Bild: Börje Sandvik far,barn,Minnen

Efter några års funderande kom jag till skott. Jag skannade in ett urval av fotona, och gjorde en utställning.

Utställningen har jag kallat: Barndomsland – Minnen från en uppväxt i Vasa på 1960-talet. Nu hänger utställningen på Bocks Corner i Vasa under juni och juli denna sommar.

Affischen som jag bifogat föreställer pappa och mig. Det här känns för mig som ett fint sätt att hedra min pappa. Samtidigt gläder utställningen många som är födda på 50-, 60- talet. Det är många minnen som väcks till liv.

Solveig Sandvik-Nyberg

Morfars robusta sked

Jag har en av de skedar som inhandlades någon gång på 50-talet. Tydligen var det så att moffa alltid skulle använda just de här skedarna. Nu finns de hos mamma, men jag har alltså en av dem.

Morfars sked.
Moffas sked är i daglig användning. Morfars sked. Minnen,arv,Sked

Det är ingen speciellt fin sked, den är robust och bra och i regelbunden användning. Jag gillar det faktum att jag i mitt dagliga liv har nytta av en så pass gammal sak.

Inte väcker den något speciellt minne av moffa, men han och hans livshistoria är ändå på något sätt med mig, genom den här gamla skeden.

Amadeus - vilken film! Och vilken musik!

Då jag gick i högstadiet, på 8o-talet, fick vi alla gå och se Milos Formans film Amadeus. Detta på skoltid.

Vilken film. Och vilken musik! Visste att jag gillade klassisk musik, men hade ändå just ingen erfarenhet av att lyssna på den.

Lite Mozart och Sibelius var väl det jag stött på tidigare. Sedan den där dagen i högstadiet har Mozarts musik rört och trollbundit mig.

Amadeus skiva.
Den älskade Amadeusskivan. Amadeus skiva. Film,minne,Amadeus

Jag köpte skivan, och det var också den som lärde mig att lyssna på klassisk musik. Jag lyssnade om och om igen, för det mesta då jag var ensam hemma.

Jag lyssnar inte längre på den här skivan, då jag inte har någon skivspelare. Vi lyssnar på musik på andra sätt idag. Förmår mig ändå inte göra mig av med den, eller mina andra skivor.

Min första flygresa

Ett minne som jag verkligen vill bevara är nog första gång jag flög. Det var faktiskt förra sommaren, augusti 2017, då jag och ett gäng ungdomar for till Sverige på en festival.

Bild tagen ut från flygplansfönster med vinge, motor och moln.
Första gången uppe bland molnen. Bild tagen ut från flygplansfönster med vinge, motor och moln. Bild: Privat bild minnen (mentala fenomen),crowdsourcing,mitt minne

Som en ung person tycker jag även att foton och minnen är viktiga att bevara speciellt resor och konserter. Jag tycker om att kolla tillbaka på Instagram och se vad jag har gjort för några år sedan. Och jag har tänkt spara mina viktigaste bilder på en fil eller till och med printa ut dem sedan.

Daniela

Ett minne från fosterlandet

En hyvel som hörde till min farmors bror, en snickare i Liverpool. Man ser hur sliten den är men fortfarande i brukbar skick. Ett trevligt minne av fosterlandet.

Dominic

En bild av en gammal hyvel på en arbetsbänk av trä.
Hyvel som gått i arv En bild av en gammal hyvel på en arbetsbänk av trä. Bild: Privat bild minnen (mentala fenomen),crowdsourcing,mitt minne

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle